Nobelpriset i fysik var även iår en häpnadsväckande upplevelse. Det mest uppseendeväckande var att man jublade i tv studion när priset till kännagavs. Det var lätt att tro att ”rätt” lag vann och att experterna var opartiska men det handlade nog mest om att vinnaren var något som dom kunde prata om. Det är inte alltid så lätt i fysikernas värld. Förra året gick priset till upptäckter av topologiska fasövergångar och SVTs expert satt högröd i ansikten men hade stake nog att säga att han inte begrep något av det här medans vetenskapsakademin tog till två bröd och knagig engelska och alla bara satt helt förvirrade och man fick gå över till att priset i kemi skulle offentliggöras dagen därpå.

Iår gick priset till ett enastående arbete, till männen bakom ett jätteliktprojekt som beståd av tusentalsforskare, gigantiska anläggningar och mer offentliga pengar än du kan tänka dig. Man har byggt dom mest känsliga instrument som någonsin byggts av människan. Man har noterat gravitationsvågor. Krusningar i rumstiden, alltså expansion och ihopdragning av rumstiden. Det finns massor av gravitationsvågor i världen men dom man uppmätt är 1,3 miljarder år gamla och uppståd efter att två svarta hål börjat uppvakta varandra, dansat tätt intill varandra och tillslut fattat beslutet att uppgå till en enhet och just då alstrades det ut mer energi än universums alla stjärnor tillsammans.

Det var den 14 september 2015 som den aktuella gravitationsvågen passerade jorden. Instrumentet fick till en början in 35 svängningar i sekunden som strax var 250 och allt var väl över på sådär 0,2 sekunder men med en skillnad mellan noteringarna av 0,7 sekunder(så man kunde uppfatta hur den rörde sig). Jag låter osäkerhetens finger lysa över det där då det är lite knepigt att få fram uppgifterna för en lekman med en iPad.

Det stora och mest aktuella för oss vanligt folk, verklighetens människor är bedriften hur man lyckades sortera i allt brus. Hur man lyckades hitta det man letade efter bland alla fenomen som studsar omkring oss hela tiden. Med hårt och målinriktat arbete så är det fullt möjligt att skapa ett flöde av intressanta och bildande fenomen som inte associeras med gamla testamentets eklöv. Det är svårt att hitta det man letar efter. 

Det var Einstein som behövde gravitationsvågorna för att få ihop sina ekvationer. Han trodde dom fanns, men han var klok nog att tveka då saker som man behöver har en tendens att dyka upp och i vissa fall är dom inget annat än bedrägelser. Men tillslut efter femtio år av mänskligt samarbete så vet vi. Människan slår sig för bröstet och tycker hon är fantastiskt. Att det blev häpnadsväckande även iår har att göra med att när mannen bakom hela projektet skulle frågas ut av journalisterna så hackade telefonlinjen så till den grad att ingen förståd någonting även detta år. Vi kan mäta 1,3 miljarder år gamla energifält men vi kan inte få en telefonlänk över Atlanten att fungera eller veta med någon större säkerhet vad det blir för väder imorgon eller hur vi ska bota den canser som imorgon drabbar oss. Men om vi anstränger tusentals hjärnor i femtio år så kan vi hitta ett energifält, som det finns gott om och som vi redan om några år kommer hitta flera i veckan utav.

Fysik är ingen magi men det är musik. Tom Petty har inte lämnat oss men är död. Men allt han var lever kvar någonstans i universum och vi kan uppleva hans magi i många år framöver.

Om jag ska harva på asfaltvägarna i höst så måste ja montera på stänkskärmarna, note to myself.

Ännu en dag när man inte fått någonting gratis. Det lilla livet smyger sig på, smorde en ungform och varvade kokt skivad potatis med skivad lök, gravad lax, hällde ägg och mjölkgrädde över och toppade med smör och dill. Öppnade en öl och satte mig för att vänta in klockan. Slog upp en snaps och lätt världen komma över mig i form av musik. Inväntar en bil som ska ta oss vidare genom natten.

Oskar fann inga större problem när han sprang hem sin tredje raka Äppellopp. Det var mysigt hela vägen längst äppelraderna trotts stela ben efter lidingöloppet. Det blev folkfest iår igen.Traditionsenligt skulle ja vilja säga. Ett arrangemang som står sig i konkurrensen. Öis loppet till helgen, ytterligare en folkfest. Ett arrangemang som kräver lite mer av sina utövare.

En tidig morgon mitt i veckan såg ja Rasmus Ax komma stakande nere på vägen strax efter sex på morgonen. En vittnesbörd av motivation det, men när han närmade sig backen upp mot Knutsson så stannade han till och vände hemåt igen. Även motivationen har sina gränser, antar ja.

Lite blåsigt men ändå solsken och upptorkad asfalt har bjudit på fin rullskidåkning i veckan. Fyra mil på en torsdagskväll hör inte till vanligheterna. Annars har det inte varit någon enastående vecka det här, träningsmässigt, men ja krigar på som så många andra.

Vad det verkar i skrivande stund så har inte yttrandefriheten ställt till med allt för mycket elände. Det måste man vara tacksam för.

Jag har snöat in på välklädda intellektuella män som tänkte stora tankar för hundra år sedan. Idag på morgonen när jag satt i biblioteken så kom jag över en ny favorit, Henri Poincare’. Jag vet inte så mycket om honom och har aldrig läst något han skrivit men han verkade varit en sån där som blickade djupt in i ett ämne och förfogade över en häpnadsväckande bred kunskap. Det sägs att han kom på relativitetsteorin före Einstein och var den som talade om det för honom men jag låter det vara osagt. Men det verkligt stora ifrågan är att han inte gjorde någon stor sak i att hävda sin rätt. Titeln han fått av eftervärlden verkar vara efter några googligar vetenskapsfilosof men under sin levnadstid var han en beryktad matematiken som skrev mycket och fort. Han skrev och lämnade, han rättade aldrig stavfel eller byte ut ett ord mot ett annat, han bara skrev. Från tanken till handen. Vilken kille, man måste begrunda och vi lär ha anledning att återkomma till honom, var så säkra.

Viljan är inte permanent men konsekvent. Knäet börjar nu bli så bra att snart är det svårt att skylla på det längre. Jag är medveten om det och det är bra. Min plan i höst är att inte ha någon plan. Jag bara går ut och försöker göra jobbet så bra som det bara är möjligt. Jag är inte rädd för att famla i blindo men jag är trött på att gissa mig till ett mål och en väg dit och sedan lägga massa energi på att rädda upp situationen i sista stund för att det övermäktiga kommit ikapp. Planering kan aldrig bli annat än gissningar. Här ska inte gissas ett skit, här ska det bara utföras, rent och skärt. En lagom dos kvantitet föder kvalitet automatiskt om man har hållit på med det här så länge som jag gjort. Att slita på sig själv.

Rehabiliteringen har tagit sig in i mitt blodomlopp. Jag har bekämpat den här knäskadan som om den vore canser. Om man skulle summera så tror jag att rehabiliteringen varit både nödvändig och framgångsrik rent kroppsligt. Hårda intervaller har varit sällsynt iår men många lättare styrkekvartar har genomfört och jag kommer att behålla dom och låta dom utvecklas. Jag går runt och känner mig i ganska bra slag men jag inser att om jag skulle be om ett kvitto så skulle rubrikerna bli slagkraftiga.

Det är lätt att som idrottsintresserad(då menar jag dom som vill idrotta med ambition) att hamna i en Stalinistisk fantasivärld där orsak och verkan blir irrelevanta. Jag är övertygad om att man kan komma långt med planering men jag vet också att i den Sovjetiska verkligheten så fungerade i stort sett ingenting. Det är inte mycket som gäckar min vilja, förutom verkligeheten, den påtagligt riktiga.

Med lyhördhet bör vi gå ut, i verkligheten och se oss omkring.