En gång började man kalla Arktis för Arktis, av det grekiska ordet för ’björn’, samtidigt

började man kalla Antarktis för Antarktis, av det grekiska ordet för ’icke-björn’,

nej, inte icke-isbjörn, utan frånvaron av Stora Björn och Lilla Björn på nattens kalla himmel.

Det går inte att hitta på saker hela tiden. 

Själen mår inte bra av frampressade nyheter. 

/Gunnar D Hansson.

Det är överväldigande egentligen hur mycket information våra hjärnor innehåller, hur det bara väller fram när man sätter sig ner för att sätta några rader till världen. Man behöver inte leta för att ha något att skriva, det hittar en, tidsnog.

Vad det ätits nu, på sina håll och kanter. Så mycket salt.

Väldigt mycket kunskap i skallen, recepten sitter i ryggraden, genom generationer.

All information och avig fakta är strukturerad i olika eminensplan i våra hjärnor. Julen struktureras av en mor med blicken här och där. Planerat genom generationer, först kallt sen varmt, choklad kaffe.

Mätt och belåten, sedan mättare, tröttare. En tradition genom generationer.

Arvid utnämnde Holavedsmästerskap i rodd. Tvåtusen. 6,48 blev segertiden.

Jullöpets gemenskap kring bygden blev grövre. 18km med ett backtest om 2,5km. Vart det första gången i historien någon sprang lyckåsbacken under 10min?

Väldigt bra backe, måste umgås mer där.

Efter en sådanhär afton känner man för att fasta ett par dagar, om ett par dagar, först ska det ätas rester.

Forskare har visat att fasta kan ha positiva effekter, åtminstone hos jäst och bananflugor. Yoshinori Ohsumis svärmor hade slutat äta som 102åring, läkaren sa att hon skulle överleva en dag till, en dag blev tretton, förklaringen till detta hittade man i att celler kan återvinna och på så sätt få näring att leva utav.  I cellen måste proteiner väcka sig på ett speciellt sätt, om inte så klumpar dom ihop sig och blir utrensade av vakuolen. Vakuolen har hand om återvinningen i cellen, utrensningen av de proteiner som inte väckat sig. Denna återvinning finns i alla våra celler. Yoshinori fick iår Nobelpriset i medicin för att ha blottlagt denna cell & molykulära process kallad Autofagi. Sjukdomar som tex cancer uppstår pga fel i just cellerna, vid fasta kan man se en ökad takt av autofagi, alltså utrensning. Nu är det inte så enkelt som att fasta skulle rensa bort sjukdomar som cancer utan även själva cancercellen använder Autofagi som ett sätt att försvara sig. Men det är en väg framåt, om en snårig så en väg mot Autofagi läkemedel som skall kunna rensa ut det sjuka i våra celler. Den som lever får se.

Det var allt, nu till fortsättningen.

Som en explosion dök den ner ifrån himlen. Flaxande, lika plötslig som en uppenbarelse. Den brunfärgade vålnaden strök syrenhäcken med väldig fart likt en illavarslande explosion. Allt stannade upp, frös och skådades helt blickstilla. Tättingarna satt som stelfrusna på syrenhäckens kala grenar. En sparvhök.

Satt vid köksbordet med en kopp starkt överdoserat kaffe som var rivigt hela vägen ner genom systemet. Kaffe som en käftsmäll, ett uppvaknande. Satt där och drömde och kollade på den fina koloni av småfåglar som vi skapat oss genom systematisk och genomtänkt utfodring. Även om man ska vara ärlig och säga att man mest varit en bromskloss i det här projektet då det inte rimmar att en sk ”familj”s största utgiftspost borde vara utfodring av småfåglar, så njuter jag väldigt av den, helgvis, små stunder. Den senaste veckans storhet är en svartmes som frekvent är på plats och plockar på sig, det sägs att denna grantopsboende urtidsdjur flyger omkring och gömmer mat lite här och var och att den som hittar den äter upp den, inte lika egocentrerat darwinistiskt som banditen nötväckan. En större hackspett har också hittat hit, ser för roligt ut när den försöker gå på marken, den är verkligen byggd för något helt annat.

Förra helgens nr av DI Weekend ligger framför mig på bordet. Gör ett halvhjärtligt försök att läsa stor intervjun med Dilsa Demirbag Sten, men kommer inte mer än ett par rader, vill verkligen läsa den, kommer läsa den, men känner mig helt full av information som måste sorteras, jag är mättad.Intervjun handlar såklart mest om henne men även den privata skolan, kluven till den där, speciellt vinsterna, John Bauer historien och allting egentliga mening. Tänker på vilken fantastisk hjälp man fått genom skolan under så många år, dom hade det inte lätt alla gånger, lärarna, skolkamraterna. Själv har jag satt min egen son i kö till Engelska skolan. Det sägs att föräldrarna får ett sms så fort det händer att alla böckerna inte är med till lektionen, hälften av undervisningen är på engelska ifrån fjärde klass. Åttiotalet är ingen dum tid att vara född på.

Slår igen tidningen nu, skjuter på den där intervjun, en stund. Sexåringen har lagt sig nyduschad i soffan framför kaminen djupt inne i Mindcraftsvärlden. Det är bara Mindcraft, mindcraft och mindcraft som gäller. Bygga, bygga, bygga. Har köpt en bok med episka mindcraftbyggen så vi kan ligga i lampskenet och läsa innan vi somna. Igår kväll läste vi om en kopia av Berns Domkyrka gjord av en sjuttonåring ifrån just Bern. Tog 30 timmar 110 000 block och 30 timmar i KUDA v5. Helt otroligt. Det finns nätverk över hela världen som bygger saker, hela städer.

Där kom svartmesen igen, en av sju tusen i landet, bortom den virtuella världen. I en annan del av världen kämpar just nu Britta om segern, i det underbara Italienska landskapet, tänk att vi snart är där, Arvid & ja.

Är personligen är övertygad om att idrotten kan stå på egna ben, på vuxet vis och betala för sig, utan allmosor. Hälsa och idrott har heller ingenting med varandra att göra. Starka känslor och kulturella band har ingen koppling till förnuft, det kan man också passa på att skriva. Det är vad man på det här personliga planet kan säga om frågan vart man ska sparka på bollen. Men klart man ska sparka på bollen men låt en driftig fotbollstokig entreprenör betala kalaset så kan publik och sponsorer betala tillbaka allt med ränta. Att dela ut en släng med sleven är nyttigt man måste respektera diskussionen. Det finkulturella fick en släng av sleven så det är inte mer än rätt att vi tittar efter vad dom har att säga om saken. Vi låter den stora kulturmannen säga sitt i frågan.

Dom bygger något därborta
Dom bygger därborta någonstans
Vårvindar viner över snöfläcksfält
Där vajar en takläggningskrans
Vad ska det bli av alltihop?
Vem och vilka ska stå för kalaset?
En herre i kostym
med händerna på ryggen
mumlar: Jag vet nog för vem
jag höjer glaset

Dom säger att folket bygger landet
Men jag vet inte längre
om det kan va sant
Jag kände mej som hemma här en gång
Nu verkar nästan ingenting bekant

Sexti miljarder varje år på reklam
Vad säjer ni om det
min kära folkliga dam?
Lika mycket som skolan kostar
för att göra små kuggar av barn
snart snärjda i kommersens garn

Dom säjer att folket bygger landet…

Känns som vi lurat oss själva igen
med en massa fagra ord
Verkar va något som finns
permanent i vårt blod
Vi kan komma samman
när vi sitter i nöd
När allt blir bättre sen
skiter vi i varann
och älskar vårt överflöd

En popstjärna, Båstadsvaskare
kanske en mästerkock
En gängledare som bossar
rock around the clock
Snabba affärer på aktier
och subprimelån
Okej, folket bygger landet
du kan känna det i stortån
En gangsterrniljö
som gjord för oss alla
Sakerna är heta
stålarna är kalla

Dom säjer att folket bygger landet
och jag antar att det är så det är
Men det är något ruttet
i det här bygget
som om hela konstruktionen
är avig och sned
Dom säger att folket bygger landet
men jag undrar
om det verkligen kan va sant
Jag kände mej som hemma här en gång
men nu verkar nästan
ingenting bekant

Tog en omväg hem efter jobbet. Hade egentligen rätt bråttom, men vek av ändå. Det var på den där vägen som också leder hem men tillslut. Man får se det hur man vill antingen förlorade man en kvart eller så fick man en kvart extra. Det var musikens värld, det var den där mixen av låtar som man inte bestämmer där och då men som man bestämt själv över så lång tid. Vilken musik, vilken värld. Hur en gitarr kan glida med så, gunga fram försiktigt, vrida till men ändå vara så försynt i bakgrunden. Att arrangera stråkar sägs vara ett helvete men så värt om det härdas ut. Är det denna kvarten som kallas egen tid? Har aldrig förstått det där, att det ska vara så viktigt, har väl aldrig haft någonting annat egentligen. Min värld mina dagar, tänker aldrig sälja den, tiden alltså, men ta betalt för den.

Började skriva en text om Leonard Cohen en ledig stund förra veckan, om hans senaste album som är som pricken över iet, litet och utanför men det som förklarar och utmärker det hela. Började dra paralleller till Bowie som också spelade in sin sista skiva invid dödsbädden. Hade tankar kring att dom gamla hjältarna gick hela vägen, skriv & producerade från tidig början till det allra sista, att dom verkligen lärde sig hantverket. Med tanke på just Cohen så kan man nog faktiskt säga att han bemästrade det. Intressant hur dom fyllde sina dagar med att förgylla andras. Som just där i den Japanskt oisolerade läskburken for man fram på avsides vägar och . Dessa dagar, så många.

Varför har man bråttom? Får inte ihop ekvationen men känner av den då och då med hela kroppen. Tänk er Ed Withlook, han var säkert skitnöjd när han trampade över mållinjen. Sådär nöjd och lättad som man bara kan vara när man passerar en mållinje. 3.56,58 kanske inte är en världstid på maraton för många men för Ed var det just hela världen, där och då den dagen, ingen i världen hade heller sprungit snabbare vid samma ålder som Ed, 85år. Ibland känns det som man tränar som man just inte direkt tänker sig att man ska bli så pass gammal som 85.  Man kan anta att det nya nu är att göra saker väldigt länge och hela tiden, liksom härda ut precis som framför ett gäng symphoniker. Är det inte konstigt att man tycker att det var en bra dag när Leonard Cohen dog för att det fanns så mycket fina och bra artiklar att läsa den och de följande dagarna? Det är också en underlig händelse att morgonen efter jag började skriva om Cohen så får jag höra på radion att rockpoeten är död, skit också att jag inte skrev klart texten och publicerade den på internet tänkte ja, nu kommer ingen att tro mig, denna gången heller.