Temperaturen var sexton grader när solen flammade över kvarterskrogens uteservering. Jag satt där och lät sorlet, kisningen och det skummande ölglaset ha sin inverkan. En vän till en vän kommer in i vimlet, hon har fått stiga av bussen till Stockholm i Ödeshög. Möhippan hon var på väg till blev inställd. Bruden satt på Åhléns fik när en lastbil kraschade in i stål & glas.

Allt längre än ett stenkast är långt borta. Men borta kan komma hem till en på ett sätt man aldrig anat.

Det är okej att skriva ut sin sorg, sitt hat och det är okej att säga vad var det ja sa. Men det är aldrig okej att sänka sig till denna vidriga usla nivå av beteende. Om detta måste vi stå eniga.

Våldet måste få ett slut. Det börjar med oss.

Ingen vet vad vi gör här, på en pytteliten planet i ett kolossalt stort universum, några lyckliga år av gynnsamt väder mitt i en oändlig ocean av evig tid men vi vet vad vi inte ska göra. Vi vet det.

Vi måste ta hand om varandra.

Var inte rädda.

Va snälla.

Av kärlek

/Holaveden

En man missar sängen han tänkt sova i. Faller ner på stengolvet och slår huvudet i nattduksbordet, så illa att flera kotor i nacken skadas. Golvet han ligger på är kubanskt. Det tar två veckor innan mannen kan flyga hem till Sverige igen berättar mannen i sängen bredvid mig som ligger med benet i en metallställning på påståendet att det måste varit jobbigt att komma hem från fjället efter den kraschen. Alltid finns det någon som har det värre.

Mannen med ställningen såg sin chans och tog den och den tog honom kan man säga. Övriga familjen fick själva ta bilen medans han tog vägen om Länssjukhuset i Falun.

Min egen operation hade gått bra och ett nytt korsband på 9mm var på plats. Men morfinet! Jag var lika borta som en rockstjärna i en rivningslägenhet, något skitigt år på sextiotalet. Långt borta från Albert Hall, brudar och riff som skulle stå sig genom historien.

Ett sjukhus är fyllt av öden och historier. Allt kan sammanfattas av basgången i Seinfeld. Ni vet tv-serien som utspelar sig i New York. Det sägs att all modern humor härstammar från den judiska. Att när man är svårt plågad eller förföljd av dåligheter så gör man bäst i att skratta åt det.

Det sägs att den judiska humorn har sina rötter från Mosesböckerna, i det gamla testamentet. Att Larry David tog det genom Seinfeld till Simma lungt Larry för att sedan ha huvudrollen i Woody Allens Whatever Works. Rötterna går säkert längre tillbaks än så men det var några av milstolparna vi kunde Wikipedia oss fram till medans vi drack te och samtalade medans lysröretns vibrerande ljus vittnade om att var i ett hus där några födds och någon dör.

Men Nu har ja hoppat ut från tegelväggarna och befinner mig i Bosgård och måsarna kracksar kring sorkhögarna och ja ska gotta in mig i den judiska humorn. Whatever works!

Det var kylslaget imorse, en dimma låg tät över byn. Rök välde fram runt knutarna, man såg knappt vägen där nere inifrån köket. Dessa naturfenomen tänkte ja för mig själv när jag stod och väntade på kaffebryggaren. En blåmes kämpade med resterna av en talgboll. Det är slut med utfodring för den här gången. Två behållare ekar redan tomma, nu finns det tillräckligt med insekter i naturen. Flugorna har börjar dyka upp inomhus och igår åkte en nässelfjäril snålskjuts i vårens hittils varmaste vindar. Och vilka vindar sen, misstänksamt, som om någon stod en bit bort med en hårfön. Det var väl resterna man såg härutanför.

Våran hund hade en kompis hemma så två hundar fick hänga med ut i dimman. Så fuktigt att uttrycket gå i sjön fick en ny lite gladare innebörd. Läste en dikt till kaffet, den handlade om Karin Boye. Hon var fyrtio år och efterlystes, hon var i själva verket död, samtidigt som tyska trupper nåde Grekiska Thermopyle. Det var April 1941. En jävla motbacke och Karin Boye tog sitt liv utanför Alingsås. Kroppen fylld med sömnmedel. Hon hade talangen, förmågan, viljan, lusten, uthålligheten men alla backar går helt enkelt inte att besegra. Vi väljer inte själva men vi strävar, mot toppen, alla strävar och drömmer. Till slut så kanske man når toppen och utsikten med dess kvalité som man eftersträvat.

Hjalmar Gullberg fick nog, dränkte sig, det var så man gjorde, stora män gjorde så, man gick i sjön helt enkelt, Vilhelm Moberg också, men inte för att han inte längre skrev bra utan för att han inte kunde skriva så bra som han själv ville. Det finns en skillnad där. Ingen har valt backarna, dom bara är där.

Att vandra i dimma må vara bättre än att gå i sjön men farligt farligt. Man får söka och vänta. Tålamod min vän. Det brukar ofta vara dimmigt i svackor och klarare ju högre upp man kommer. Det är ofta inte för att komma fram som man ger sig ut på havet utan för att man inte klarar av att stanna där man är.  Det måste vara bättre att leta efter en ny stig än att fylla morgonrockens fickor med sten och hoppa ut på ett djupt ställe.

Vi letade oss upp på höjderna hundarna och ja, där sikten var klarare. Hundarna sprang konsekvent åt olika håll, kors och tvärs, jag kände mig mer som en marionettdocka än en härförare men det är alltid trassligt i början, det vet ju alla. Dock smått outhärdligt, men det ska tragglas. Det är liksom också ett naturfenomen.

Arvid Öhrn är ett kaxholmskt naturfenomen. Bob Dylan sjunger i en av sina sånger, snabbt översatt att han skiter i hur snårig stigen är, visa bara var den börjar. Året var 1999 när Andreas Rangert drack saft efter 29.05, då var han på slutet av stigen, påväg att ta av till en annan. Arvid var grym igår när han höll blicken uppe i 29.35. I Rangersk tideräkning är året bara 1991.  Alla kämpade väl igår, det var tufft över den kalla asfalten, det är ont om plats i årets första riktiga lung-boogie, men det var en man i fältet som var Fred Astaire. När dom andra trängdes på golvet dansade han på väggarna, han visade att det är möjligt. Det är bara att fortsätta klättra Arvid, stigen är rakt framför dig.

Jag tog sats mot berget, försökte hålla jämna steg med hundarna så att dom inte skulle vara allt för mycket draghundar, anslöt till tonerna av det den finaste musiken som finns, hjärtslag, livets melodi. Jag var på vistakullebergets topp. Det är inte mount Everest men det är mitt berg, jag har varit självutnämnd kung här sedan min naturruta på högstadiet. Utsikten var makalös, det var vit, vit, vit, jag såg bankeryd men stan och fyran låg insluten i det vita och solen lyste och vätan gnistrade på marken. Utan toppar skulle backar vara outhärdliga.

Människan och hennes jakt efter vita vyer. Kan inte annat än att älska det. Toppar. Låt oss klättra mot toppen. Det är ändå inte mycket vi bestämmer själva som Ernst Billgren sa men låt oss försöka. Låt oss älska backar, och låt oss klättra för allt vad vi är värda. Kommer vi inte upp så vilar vi på en sten vid kanten och försöker igen men vi går inte i sjön. Ingen utsikt är värd ett par vattenfyllda lungor. Det känns som 2017 kan börja. Backe för backe.

Höredarundan 2017.