Triathlon – konditionsmotionärens julafton!

Att uppleva och delta i en längre triathlontävling är som julafton när man var liten. Ju längre tävling desto tydligare koppling.

Lång tid innan tävlingen går man och skriver önskelistor på hur man vill att loppet ska arta sig.

Dagen innan tävlingen kan man på dom andra barnen/deltagarna se nervositeten och förväntan i ögonen. “Kommer jag att få den där legoborgen som jag önskat mig eller blir det kaosmage på löpningen?”

När starten går blir alla deltagare hetsiga och stinniga som barn som precis vaknat och insett att det äntligen är den efterlängtade 24:e.

Efter den intensiva starten kommer en lång tid där det gäller att vara med och likt julafton ha ett konstant intag av energi. Trycka in bars, géls, bananer, julskum, knäck med mera samt skölja ner med sportdryck och julmust. Under mitten av julafton/tävlingen går godsakerna lätt ner, på samma sätt som de flesta utan problem kan få i sig sina gels och bars under cyklingen. Men när cyklingen tar slut och man äntligen får bege sig ut på löpningen börjar magen knorra för många.

I tid på julafton motsvarar det tiden efter middagen. Precis innan det är dags för risalamaltan, där är det många magar som säger stopp. Skillnaden mellan julafton och en ironman är att du inte kan sluta äta på ironman. Du måste se till att få i dig din energi, annars kommer du bli stående (eller mera troligt liggande) halvägs in på maran

Vid målgång får alla deltagare sina medaljer och t-shirts som visat att man klarat det, också känt som efterlängtade julklappar. Och när man blickar ut över de som sitter och njuter av kvällens bankett så kan man ana något religöst i ögonen på de som slitit sig igenom dagen.

Efter att ha följt väderprognoserna inför Vasaloppsveckan, så får man många reflektioner. Det är ju inte som förr i tiden då man t.ex. åkte ett lopp, nu är det ju lopp varje dag under denna vecka. Olika startplatser men mål i Mora, alla ska ju få möjlighet att passera portalen med den berömda texten ” i fädrens spår för framtids segrar”. Visst betyder detta mycket för Dalabygden, men även en möjlighet för alla skidintresserade att få möjlighet till ett skidlopp lagom för ”mig”, långt eller längre, dam eller herr, gemensam eller individuell prestation. Har flera gånger sett målgångar i Mora, då mörkret fallit och målområdet varit upplyst av strålkastare och sista milen från Eldris kantad av stämningsfullt brinnande marschaller. Målgång med sträckta armar i luften, ett Yees vid passage under portalen, för att en stund senare bytas ut mot tårade kinder, av glädje eller trötthet, svåra att hålla tillbaka vid mötet med bekanta efter en lång jobbig dag i skidspåren. Det kanske är det som gör Vasaloppen så stora, alla är nöjda av att ha klarat av det och fått uppleva det.

Många bäckar små blir till en stor å – ett uttryck som i år stämmer väl in på arrangemanget och som ställt till det för arrangören. I veckan har jag varit ledig, för att följa min dotter under Öppet Spår och för att valla skidor, kul men man känner av den nervositet som Vasaloppsveckan innehåller, väderprognoser följs under några veckor, burk/klister/plus/minus/snö/regn/sol/mulet, ja det är många tankar som far runt under dessa dagar. Brukar alltid få en återkoppling på vallningen och när de första Sms:en  plingar in med positiva omdömen känner man en stor glädje och lättnad.  En liten tanke som kommer upp när man jobbar med alla skidparen, viken satsning många gör just för detta tillfälle. Ungefär som en lång besparing för att kunna göra sin årliga ”semesterresa”.

Det är väl ”bäckar små” som vi behöver ta med oss, värdesätta, och som skapar en större ”å” för oss människor, oavsett om det är skidåkning vi tänker på. Det är väl de små sakerna som gör att vi kommer vidare, tänkvärda, minnesrika och ibland annorlunda ögonblick. Många har säkert många exempel på detta, speciellt inom idrotten och väl så aktuellt inför helgens Vasalopp. Att ta varje kilometer och kontroll som ett delmål mot ett betydligt större mål, portalen i Mora!

Lycka till på söndag!

Thor-Björn