Ett fint minne jag bär med mig från detta året är när vi körde holavedsmästerskapen på skierg. Många som ställde upp och många som imponerade. Thorbjörn Lund var en av dom. Som han drog. Kampen mellan Oskar och Palle gör det hela otroligt spännande. Vem ska bli första man under 18 minuter på en femtusing. Vad tror ni? Själv vet jag inte, men det kommer bli livat när det väl sker, det är jag övertygad om. Det har tyvärr blivit för lite skierg för min egen del. I början av året skyllde jag på en dålig axel, sen skyllde jag på att jag hellre sprang än att ställa mig bakom den där torteringsmaskinen. Nu har jag inget att skylla på längre så det kanske är dags att ställa sig och nöta lite igen. 19:12 har det blivit som bäst på 5000m, på första försöker dock så det finns förbättringspotential. Men det finna det ju i allt å andra sidan. 

”Jag är hellre femma med den här muschen än etta med den skäggväxten norrmännen har”  – Teodor Peterson 

Hade jag haft samma överläppsbehåring så hade jag också varit nöjd med en 5e plats i ett världscuplopp.

Äppeldalen nåddes av en riktigt köldknäpp måndagen till ära. Kände mig som ett barn på julafton när jag såg att biltermometer visade minus 10 grader. Och så igår kväll la sig äntligen ett vitt, härligt, efterlängtat täcke av snö på marken. Jag flög upp från soffan för att stå och titta i gatlampans sken vilken typ av snö det var. Stora flingor. Underbart. I samma veva åkte julpyntet fram. Aldrig sett  sambon arbeta så effektivt med något annat i hela sitt liv. Pang pang så var lamporna uppe. Tyvärr vankas det plusgrader under dagen men det är ju bara november än så länge. Mycket kan hända. 

Redan 3e november. Vid det här laget borde jag alltså ha skrapat ihop 30 kilometer för att vara i fas. Det har jag inte. Kanske kommer månadens första mil ikväll, men då måste den avverkas i strutsabacken och det blir himla tråkigt att gå en hel mil uppför. I vilket fall som helst borde det styras ett ordentligt långpass till helgen för att komma i fas. Oskar är gräsänkling i helgen och känner jag honom rätt blir det hårdkörning från fredag eftermiddag till söndag kväll. Sen avslutar vi det hela med kebab. Alla är välkomna, Oskar visar vägen. 

Fick en kommentar av en bloggläsare att hen skänker 20kr per mil jag springer i november. Sådant sporrar ska ni veta. Jag gör det samma, lägger en tjuga per mil och tillsammans  hoppas jag vi kan skrapa ihop en rejäl summa att skänka vidare mot cancerforskning. Det här med att samla mil i löpskorna gör vi ju egentligen bara därför att vi kan. Det finna så många där ute som inte har hälsan på sin sida, det är för er vi springer extra mycket i november.

 

Målgång på Jätten bule. Det är sällan bekvämt att springa terränglopp men det är ändå en djupt behaglig tillfredställelse att gå i mål. Det är väl därför man springer antar jag. Det och chansen på en brödrost. 

Så var det över, årets upplaga av ÖIS-loppet. Eldsjälen Peter Nilsson gör verkligen den här tävlingen speciell. En sådan härlig känsla sprids över hela tävlingsområdet och stämningen är verkligen på topp. Något försenad hämtade jag ut min nummerlapp med bara 20 minuter kvar till start. Bytte om och sprang en kilometer innan Peter på klassiskt vis släppte iväg oss skrikandes ”KLARA, FÄRDIGA, GÅ” 

Taktiken för min del var ganska enkel – inte köra max i backarna så man hade lite kräm kvar sista kilometerna. Med andra ord, göra exakt tvärtom mot tidigare år. Det verkade funka. I backen till Berg låg jag på en 3e plats med bara Lars Lundström i ryggen och trots att jag tog det lugnt uppför så tvingades han släppa. Kändes riktigt gött och dessutom var jag oväntat pigg sista 2km som går sluttande nedför in till mål. 

Taktiken funkade och den resulterade i min första brödrost. Kändes helt underbart att få se den ligga på prisbordet och bara vänta på mig. 

Backen upp till Berg.Foto; Thor Björn Lund 

På tal om trött. Sluggern var lite knäsvag i mål. 

Men sen piggnade han till och kom på benen igen. 

En ära att få dela pallen med Dolla och Oscar, två riktigt duktiga löpare! 

Den efterlängtade rosten. Nu så kan äntligen få kalla sig brödrostlöpare!