Hoppade in i en Volvo igår med fyra väldigt goda kamrater och for till Stockholm. Ibland måste man bara dra utan att tveka. Vi såg våra tonårsidoler på scen igen, kanske för sista gången vem vet. De senaste skivsläppen har inte varit några favoriter, känslan försvann när originalmedlemmarna började lämna och det formades egentligen ett helt nytt band. Därför blev det en riktig nostalgitripp när de bara körde låtar från sina två bästa plattor, 21 låtar på 90 minuter, och alla originalmedlemmar var samlade på scen igen. Intensivt. Sen drog vi hem.

På tal om intensivt. Att följa den blå linjen på lördag kommer bli en svettig historia. Jag har följt väderprognosen lika intensivt som inför ett Vasalopp. Det har pendlat mellan tio grader och moln, till regn och nu är det uppe i 29 grader och stor sol senast jag tittade. Varmt och vindstilla är väl ingen favorit, det liknar det tuffa året 2013 för er som var med. Folk låg avsvimmade i diken lite överallt och i mål såg det ut som ett slagfält. Mitt första år och jag sprang för 20e startled på ca 1:53. Tog det piano men benen var ändå helt förstörda efter 15 kilometer. På lördag hoppas jag att det går lite snabbare, men ska det blir sådär varmt kanske man får anpassa sig så att inte hamnar i ett dike innan Götaälvbron.

Vilken chock för alla björkar som slagit ut att få ett snöoväder på sig bara sådär. Alla stackars vitsippor som kämpat med att trycka sig upp från backen får 5 centimeter snö över sig. Alla dessa gamla skrönor man hört om när det snöat under vätterrundan ett år, eller när isen låg kvar när Landsjön Runt avgjordes. Har aldrig riktigt trott på det där, låter mest som gamla skrönor som sagt. Det var alltid lite värre förr, hårdare, mer snö, kallare. Men i torsdags snöade det verkligen och jag tänkte på björkarna. Stackare. I slutet av Maj ska det väl inte snöa ändå? Alla de där gamla historierna blev mer verkliga för mig när jag väl fick uppleva det själv. Igår kände jag mig som en björk som precis slagit ut och sen fått ett snöoväder på sig. Grillen åkte fram och där stod vi i täckjackor och försökte värma på våra burgare när termometern bara visade precis över nollan. Ett lättare regnväder drog in över oss precis när köttet var genomstekt. Ska det verkligen vara så här illa. Springer fortfarande i långa tights och överdragsjacka.

Ge mig tjugo grader varmt, tvåplaggslöpning överallt. Tusingar på vistakullevägen. Vätterutsikt och en perfekt glödbädd på grillen när kvällen närmar sig. En sommardag blir inte bättre än så.

Idag åker Holaveden till Västkusten. Eller bästkusten som många säger. Vi tänkte ta pulsen på Göteborgsvarvet. Vad tänker ni på när ni tänker på Göteborgsvarvet? Har du några skräckhistorier, eller har  kanske upplevt ditt livs ögonblick längs med den blåa linjen? Berätta gärna med en kommentar här nedanför så kanske det hamnar i en podd inom de närmaste dagarna.

Hörs hej!

Tänk om man kan runda Poseidon på 57 minuter. Alltså inte bara ett varv runt själva fontänen utan fortsätta nerför avenyn och vidare mot Slottskogsvallen innan klockan hinner passera 14:13. Det borde gå. Rundar man götaplatsen på en timme behöver man hålla 3:30 tempo för att klara av det. Men det finns inte marginal för att tappa tempo på slutet, då spricker tidsschemat direkt. Under mina tre senaste varv runt Göteborg har jag faktiskt varit 2 minuter före det uppsatta tidsmålet, men det blir svårare och svårare eftersom man varje år kapar bort några minuter på totaltiden. Jag är ingen expert på att passa tider men hittills i år har jag tränat 141 mil på att springa i mål på rätt tid. Det kvittar hur mycket man tränar och övar, ändå infaller sig ett visst tvivel, man känner efter och letar fel. På tävlingsdagen står vi där sida vid sida, och den med tron på sin sida kommer klara av uppgiften. Veta vad man är kapabel till, och verkligen gå för det. Låta löpelden inuti löpa fritt.

En fantastisk låt. Synd att han är Bajare, det är som att sätta en morakniv i Robbans djurgårdshjärta och vrida om i  när man delar detta på en blogg han själv skriver på.  Har lyssnat på denna låten varje morgon innan mina fyra göteborgsvarv, ser ingen anledning till att inte göra det även i år. Den har nåt.

Ses i göteborg. 11 dagar kvar.

ps; hur många låttitlar gömde sig i dagens inlägg?

Uppdatering; 2timmar och 25 sekunder lyckades Eliud Kipchoge avverka de 42 kilometerna på. Det kommer inte räknas som nytt världsrekord men han kanske bröt en barriär många trodde var omöjlig. Breaking 2 är inom räckhåll. 

Projektet startades 2015 av universitetet i Brighton. De hade som mål att innan 2020 ska en löpare klara den mytomspunna tvåtimmarsgränsen på maratondistansen. För att lyckas med det måste löparna springa varje mil på 28:20, ett snittempo som är innebär 2:50min/km.  Omöjligt säger många, möjligt säger vissa. Andra säger att det bara är ett PR-jippo signerat NIKE, eftersom de har tagit fram en sko som ska vara den ”ultimata” maratonskon som ska användas , och den ska tydligen vara 4% snabbare än tidigare skor. Hur man nu räknar på det.

Tidigt idag görs/gjordes första försöket i projektet ”breaking2” och det kommer genomföras på formel 1 banan Monza i Italien. Alltså en oval rundbana som mäter 2,4 kilometer. Löparna kommer ha en bil framför sig som pace, och under tiden får de drickalagning och service från motorcyklar som åker bredvid. Allt för att få till det perfekta loppet. Med så mycket riggade förutsättningar hade de lika gärna kunnat använda EPO när de ändå var igång.  Hur det än går under loppet kommer det nuvarande världsrekordet på 2:02:57  stå kvar även efter försöket eftersom försöket på Monza inte kommer klassas som ett världsrekord under de förutsättningarna som råder.

Nike har valt ut tre atleter som de tror har de rätta förutsättningarna för att klara av två timmar. Eliud Kipchoge, (vann OS maran), Lelisa Desisa (2 segrar i Boston Marthon) och Zersenay Tadese (världsrekordet på halvmaraton). Försöket beräknas starta 05:45 imorgon. Även om det skriker reklamjippo tycker jag det är intressant. Kan dom så kan fler, två timmar kanske inte är omöjligt med några visar vägen. Det återstår att se. Om 15 år tror jag man skrattar åt tiden precis som man gjorde med den magiska 4-minutersväggen på den engelska milen.

Själv springer jag en kvartsmaraton i Värnamo. Det finns ingen magisk drömgräns att nå där men kanske kan jag gå under 34 minuter. Huvudsaken är att få ett bra fartpass inför Göteborgsvarvet som det bara är två veckor kvar till.

Startade dagen med den korta promenaden från föräldrahemmet ner till Vistavallen. Den tuffaste backen sägs det vara enligt dom som trampat sig runt Vättern. Landsjön låg spegelblank och för första gången under April värmde solen åtminstone till den grad att man kunde kalla det vår. Jag stannade till vid vägen som svänger upp till huset där min andra hälft är uppväxt, där ser man sjön hela vägen från Säby gård till Nabba udde. Går det verkligen ta sig runt sjön på 40 minuter tänkte jag för mig själv. En tid som ingen klarat av på närmare 24 år. Jag har funderat under mina träningspass vad som krävs och runt 33 minuter första milen behöver man göra för att det ska vara möjligt har jag kommit fram till. Nära personbästat från Eksjö stadslopp förra året alltså, och det är inga snälla backar första halvan kan väl alla som sprungit runt sjön enas om. En vacker dag ska jag under drömgränsen. Mitt korta dagdrömmeri avbröts när det plötsligt slår mig att jag glömt klockan hemma på laddning, så det var bara att vandra uppför backen igen för att hämta den. En backe jag tagit mig uppför oräkneliga gånger, det känns som man kan varenda gruskorn som ligger längs med vägen.  Kan den moderna löparen springa utan sin GPS-klocka? Robban lyckades tydligen men klassas han verkligen som en modern löpare är frågan man får ställa sig.

Traditionsenligt drog vinden in lagom till start. Vimplarnas potensproblem var som bortblåsta och den lättnaden jag känt över att slippa motvinden fick bytas ut till lite skräckblandad förtjusning. Det är något vackert i att få kämpa på i motvind sista biten in till mål. Man får i alla fall försöka lura sig på något sätt. Det ska inte vara bekvämt. Men det visade sig att 30e april 2017 kommer för alltid minnas som en vacker dag, en dag då Arvid Örn sprang runt Landsjön under 40 minuter för första gången.

Ut på landsvägen efter vistavallen satte jag fart. Motvinden var påtaglig men inget man lägger energi på, bara fokus på klockan för att hålla farten redan i början av loppet. Visste att Weichbrodt skulle vara med där framme men han väntade med komma upp till mig  fram till strax innan backpriset som är vid 3km. Det kändes att han höjde farten inför linjen så jag backade och tog rygg i stället. En fruktlåda klarar jag mig utan, dagens målsättning var att korsa mållinjen så snabbt som möjligt inte vinna backpris. Vi snackade lite och han frågade  om 40 minuter är en bra tid runt sjön. Jag sa att det var en riktigt bra tid, faktiskt den bästa sen -93. Därefter växeldrog vi på den platta norra sidan och med 1,5km kvar höjde Weichbrodt farten sakta men säkert, en perfekt rygg att ligga bakom om man vill göra en bra tid. Hög fart genom hela loppet, inte någon ryckig löpning för att få till ett avgörande. Jag lyfter på hatten och tackar Jonatan Weichbrodt för hjälpen. Jag lyckades dessutom slå mitt personbästa från förra årets Eksjö stadlopp på 10km när jag passerade fågelklubben på 32:40. Det blir spännande att se vad man kan göra på milen senare i vår.

Mellantider;

1. 3:18
2. 3:19
3. 3:22
4. 3:07
5. 3:30
6. 3:05
7. 3:09
8. 3:17
9. 3:19
10. 3:14
11. 3:13
12. 3:13
13. 300m/40s

Fint att se Jonatan klappa in mig i mål på 39:45. Lycka till på Stockholm maraton, jag kanske åker upp och klappar in dig i mål på 2:29! 🙂