Skidåkning. Löpning. Bastu. Hamburgare. Där har ni fyra nycklar till välmående. Igår betade vi av alla fyra i precis den ordningen. Sen somnar man gott kan jag lova. Jag och Petter fick höra att det snöade ordentligt i Sälen, så strax efter vi stämplat ut från jobbet i torsdags lastade vi passaten med både längskidor och puderlagg för att uppleva det vita guldet på bästa sätt. Känna på hur en riktig vinter ska vara. Och det har vi verkligen gjort! Jag lovade mig själv tidigare i år att inte åka Vasaloppet, men när man åker igenom berga by så drabbas man av en viss vasaloppsfebern. Vi får se om jag kan hålla det där löftet eller inte.

Decembers första mil, och den trehundrade för året, betades av på en riktig vinterväg här i Sälen. Det är nåt visst med att springa i femton grader kallt och bara lyssna på hur det knarrar under fötterna. Där är ytterligare en nyckel till välmående. Jag hade som målsättning att springa 365 mil under året, men det blir tufft att klara av tyvärr. Kanske klarar jag det nästa år om jag låter cykeln stå kvar i garaget.

Hur går det för er med miljakten under november egentligen? Tanken var att det skulle bli en morot för många att ge sig ut i höstmörkret för att springa eller rulla, istället verkar det blivit tvärt om för många? Känn er inte ensamma, vi är flera som kämpar med motivationen just nu. Men på med pannlampan, strunta i hur fort eller långsamt det går, bara ut och flåsa. Huvudsaken är att det blir av. Sen ses vi på andra sidan höstmörkret och mäter våra krafter.

Jag förde över 215kr till insamlingen. Det innebär att jag klarat av strax över hälften av mitt mål som var 400 kilometer löpning under november. Just nu ser det ut att bli ett katastrofresultat om man jämför med förra årets insamling, men jag litar på att ni andra också redovisar när ni nått halvvägs till målsättning. Tillsammans ska vi nog kunna få upp den där mätaren en bra bit och på så sätt kan vi känna att det är flera som kämpar mot ett gemensamt mål!

https://www.cancerfonden.se/insamlingar/holaveden-holaveden-samlar-mil-mot-cancer

Jag fattar inte hur han lyckades men Robin Werner hade alla rätt på tröskelfrågan. Under ett fyraminutersdrag i treminuterstempo höll jag stabila 185 i puls. Strax över tröskeln men ändå helt okej såhär på hösten. Det är ganska intressant att mäta tröskeln, för löpning handlar stor del av att hålla sig precis på rätt sida gränsen av tröskeln för att lyckas optimalt på en tävling. Till skillnad mot tex skidåkning eller cykling går det inte återhämta sig lika lätt genom att rulla eller glida i en nedförsbacke, utan det är ett konstant arbete både uppför och nedför. Visst går det att sänka farten, men har du väl dragit på dig mjölksyra är det svårt att bli av med den under en löptävling. Springer man kortare distanser, låt säga från femtusen ner till sprint så bör man självklart klara av att dra på sig mjölksyra om man är bra tränad. Detta eftersom tävlingstiden är kortare. Men under längre tävlingar, från milen och uppåt tror jag det är vördigt viktigt att veta hur hårt man kan ligga på utan att gå över gränsen.

Vi ses på berget i eftermiddag, vi startar när Oskar slutat jobba så låt säga 16:30 vid IKHP. Vill du ha pizza Robin måste du gå minst 6 gånger i backen alternativt springa 15km tillsammans med mig. Ryktas om att världsmästaren börjat röra på sig, vill man ha ryktet helt bekräftat får man åka dit och se på det med egna ögon.

Sverige – Italien 2 – 0. Forsberg gör båda.

Ni vet var ni läste det först. Holaveden tut tut.

Gjorde ett tröskeltest på IKHP igår för att se hur formen är innan man går in i vinterdvalan. Jag är inte helt kass, men inte heller i mitt livs form. Vilken tur att man har en hel vinter på sig att träna nu innan det är dags att mäta sina krafter igen på diverse löptävlingar 2018.

Ett kort klipp från gårdagen. Den som gissar rätt hastighet samt ansträngningsnivå (puls) blir bjuden på pizza. Enda regeln är att man måste deltaga under fredagsfysen på berget innan pizzan hamnar på tallriken.

Mitt första terräng-SM går till historien som det lerigaste jag någonsin sprungit. Utan spikskor halkade jag runt som Bambi på hal is bland formtoppade elitlöpare. Verkligen alla var där kändes det som, riktigt tufft startfält. Jag kände mig lika malplacerad som Robban gjorde i elitledet på Göteborgsvarvet 2014. Det årets tyngsta löpare längst fram. Det årets enda elitlöpare som sprang med en Göteborgs rapè under läppen. Under ett lättare löppass i förrgår  avslöjade Robban att det är elitledet han siktar in sig på till nästa års upplaga av världens största halvmara.

Jag var yr när jag gick i mål efter 4 kilometer svenskt mästerskap i lervälling. Helt tömd. Det säger en del när man öppnar första tusingen på 3:05 och är nästan 20 sekunder efter täten. Tappade ca 10 löpare sista femhundringen in mot mål, och därför är jag besviken. 27e plats hade känts betydligt bättre än 37e, men nu har man något att jobba på inför nästa år. Då blir festen på Öland, jag längtar redan faktiskt. Oscar Claesson blev två i M22, mäktigt med ett SM-silver ändå. Grattis kingen!

Har samlat lite mil mot cancer också. Hittills bara 1,5 men jag siktar på att få ihop 40. Skänk gärna lite pengar om ni har lust, det går ju till en bra grej. Hela tanken med miljakten är egentligen bara att lura sig själv att ge sig ut i novemberrusket. Tillsammans kan vi slå förra årets insamling och på köpet kanske man råkar dra på sig några träningstimmar, hur dumt låter inte det? Inte dumt alls ska jag be att få tala om. Vill man vara i slag till Vasaloppet är det nu man ska lägga grunden, så ut och jaga mil med er!

Vi ses i pannlampskenet, tillsammans är vi starka!