”– Vi hade sagt åt honom att börja lite långsammare, men nu är det så här, sade friidrottsförbundets kommunikationsansvariga Hillevi Thor i en intervju med SVT Sport under loppet.”

Vaknar sådär klarvaken ibland. Bling, ögonlocken öppna. Det är bara att kliva upp, det har man lärt sig.  När man rafsat ihop kläderna och ställt sig vid fönstret och sett säsongens andra raka frostnatt i vitögat. Går man ner, sätter på en kanna kaffe. Värmer en termos. Sätter sig med paddan. Läser tidningen, kollar youtube, läser Holaveden.

Tomt, va fan, allvarligt, igen. Hur länge ska man behöva dras med det här magsåret?

Jag skiter i om man har mycket att göra eller om snusdosan är tom. Man får leverera ändå. Det är inte så farligt. Andas man så bloggar man. Om man inte kan, så ser man till att någon annan tar över. Alla sitter ständigt på internet varje dag. Det finns siffror på det. Om internet handlar om att dela bra grejer så är det hur enkelt som helst att trixa ihop några rader 1-2 gånger i veckan. Ta bara igår kväll, en helt vanlig kväll men ändå inte. Ett stekhett marathon i ett oljeland.

En hord av Afrikaner jagar en ensam utbrytare. En svensk i klungans framkant. Yuki Kawauchi släpper tidigt, han klarar inte värmen, det är väldokumenterat. På förhand trodde folk att han på Japanskt vis skulle springa ihjäl sig. Nu borta ur matchen. En svensk i keps, drar klungan. Dom är många. Farten ökar halvvägs. Dom som släpper nu går döden till mötes. Marathondöden. Den speciella. Fyra man sätter smatter till asfalten. Nu avgörs det. Vad händer? En britt kommer ikapp. Sjukt, han blir fyra, surt. Men ändå han repade sig, kom igen, han borde bli Robbans förebild. Callum Hawkin. Han blev fyra. Vi är fyra. Det är inte så jävla svårt att dela en uppgift på fyra. Det är värre att göra sitt livs lopp och sluta fyra. Kan man tro. Livets lopp är denna bloggs syfte.

Svensken då? Död? Nej nej över mållinjen två SEK före Yuki Kawauchi. En strålande prestation av Adhanom Abraha. Våran kille. Tänk Callum Hawkin. Han kom ikapp, ha kom igen. Han är symbolen för Holaveden. Vi ger oss aldrig, loppet är långt.

Såg i hans ögon när han blickade ut över vattnet att han verkligen brydde sig. Läste av naturen, letade efter tecken. Han bar uniform och spelade sin roll men långt där inne fanns omtanke. Det var folk överallt.  Ett strukturerat letande.Folk som gjorde sina uppgifter. Ambulans, dykare, poliser, räddningstjänst. En saknades, i åns mörkt rinnande vatten.En långhårig radioreporter sprang runt och tog kort. Vi ställde in våra transporter och fortsatte med vårt men vi kände olusten i bröstet. Två dykare klev upp vid kanten. Dom hade hittat hen. Dystra miner vittnade om att en låga brunnit ut. Det var kallt som fan i vattnet. Fanns inga skäl att tvivla. Det gnisslade resten av den dagen.

Några dagar tidigare precis utanför baracken hörde vi en kille på cykel falla i backen. Två kvinnor var snabbt framme. Det var på andra sidan vägen. Hans panna blödde. Han fastnade med foten och en bil stannade till och ytterligare två kvinnor kom till platsen. En kollega tog hand om hans cykel och mannen följde med kvinnorna i bilen. Vi såg ett av guds fyra ansikten. Den mänskliga värmen. Omtanken. Vi bryr oss. Verkligen.

Klimatångest drabbar främst kvinnor mellan 16-29 år. En av tre kvinnor i åldersspannet upplever minskad livslust pga ångesten för klimatet. En kvinnofälla. Det är för jävligt. Tillrättavisningar, hykleri, hat och tillhörighetsidioti. Det är saker man ser. Det ena dummare argumentet efter det andra. Två gånger av tio är det idioter, hälften av gångerna är det reklamsyften och resten av gångerna blir man rent förvånad över sin egen okunskap.

Är helt övertygad av att vi bryr oss om varandra. Vill väl. Men också hatet, hyckleriet, idiotin finns där inne. Det är inte så svårt att se. Dykarna i ån såg ingenting. Dom stampade på botten i det tre meter djupa vattendraget. Vi är alla dömda. Vi har inte all information på hand. Vi kan aldrig se alla orsaker och omständigheter. Tillvaron kan enbart förstås utifrån ofullständiga idéer. Vi kan uppleva effekter i tillvaron men aldrig se dess faktiska orsaker till fullo.

Läste en sak i en bok. Har burit med mig det sedan dess. Bristen på överblick och information gör att vi hamnar i en inverterad narcissistisk loop. Där världens alla skeenden blir indragna till att handla om en själv. Alla effekter blir resultat av egna aktiviteter. Loopen skyddar oss från våran egentliga maktlöshet. Gud födds här. När vi inser att det måste finnas något mystiskt i orsakskedjan. Detta gäller även mänskligheten som kollektiv.

Man är tvungen att dra slutsatser, hela tiden, utan att veta. Men vi har alla möjligheter att förfina våra processer. När det kommer till miljön så handlar det om att förfina informationen. Det finns bara en ekologi och en ekonomi. Annat snack är skitsnack. Processen har på gott i tusentals år och det är tusentals år kvar. Även om förändringar i klimatet är och kommer bli jävliga att ta hand om. Så måste vi ta hand om dom. För vi bryr oss.

Blicka ut över naturen, leta efter tecken och bry dig. Var kritisk till säkra påståenden. Ta inte mer resurser än vad du behöver. Se och lär. Det är en kemisk process.

/Johan

Skrev ett inlägg igår. I fyra timmar. Fick aldrig ihop det. Slängde det. Tänkte ja skulle få be att få återkomma. Vi får se hur det blir.

Det är inte optimalt att gå från Kräftkalas till kyrkbänk med alldeles för liten marginal. Men så sitter man där och håller andan. Kyrkan är ändå rätt plats för dåligt samvete, det måste ni hålla med om. Ordentligt tilltufsad blev man denna morgon, vinden ven & slet och pressade oss söderöver när vi sprang uppför kyrkbacken. Eftersläntrare som oss fick parkera halvvägs ner i byn. Mer sprint än morgonjogg fick det bli till kyrktornets klang. In på det knarrande golvet och in bland åskådarna längst bak. Fint ändå, väl på plats känns det alltid bra, kyrkbänken. Brass bandet satt längst fram till höger och man tänkte, det här blir bra och man kände den alltid lite tryckta stämning av en stor skara människor som är tysta. Det är speciellt, tycker mycket om det.

Ett hållbart liv i Jesu fotspår var temat som flera församlingar hade samlats kring. Gudstjänsten var en del i en hel helgs aktiviteter. Vår förhoppning om lite skönsång och stillsam eftertänksamhet kom på skam när pastor Andreas klev fram och rev av en riktig avhyvling. Han gick loss rejält, det var väckelse 2.0. För om Skärstabornas supande var problemet för hundra år sedan så var problemet agerandet i naturen i dags datum. ”Sitt inte hemma och vänta på att Jesus ska komma tillbaka”  Pastorn eldade på om fattigdom och regnmängder och man trycktes längre och längre ner i träbänken. Om bränneriet fick stänga för hundra år sedan så var det lite mer oklart vad målbilden var denna gången. Friska uppmaningar blandades med rena dumheter så som att flygskam och klimatångest skulle vara sunda känslor. Att vi inte skulle skylla på Kineserna, när ”kinakritiken” egentligen är en kritik mot västerländsk konsumtion och dopad ekonomi.

Det börjar gå överstyr. Ingen blir glad över att vi driver oss själva till masspsykos. Jag är ingen klimatförnekare. Jag fattar att saker har konsekvenser, som att om man förflyttar kol atomer från marken till luften så har man fler kolatomer i luften än vad man hade förut. Spelplanen ändras. Det är inte det stora problemet här. Verkligheten är att vi har(fortsatt) en existensiell kris grundad i vår litenhet i förhållande till världen. Det har aldrig funnits en tid när människan varit säker för naturens händelseförlopp. Det är mänskligt storhetsvansinne att tro att det är enbart vi som gräver vår egen grav. Rent krasst kan man säga att vi är här pga väldigt gynnsamma förhållanden. Förhållanden som vi har väldigt liten påverkan på.

Vi kan ta som exempel att vi har på våran planet 30st sk Mantelplymer. En slags reservoar för instabil magma som finns under jordskorpan. En finns under en kontinentalplatta(yellowstone i Amerika) resten finns till havs(Island,Hawaii,Azorerna,Galapagosöarna m.m) För 65 miljoner år sedan skede ett utbrott i Deccan Traps i Indien. Konsekvensen av det blev att det inte var människan som utrotade dinosaurierna. Det var antagligen gaserna efter utbrottet som täckte 500 000 kvadratkilometer.

Hela grejen med ett hållbart liv är att alla beståndsdelar i alla olika former söker balans. Desto bättre denna omöjliga balans är desto mindre blir risken att det utfaller som ohållbart. Blir klimatkrisen oproportionerligt och omdömeslöst ältad och uppmärksammad så riskerar man att missa andra minst lika stora utmaningar och problem. För att ta ett exempel så kan vi ta konsekvenserna av digitaliseringen som kommer ändra livet för hela mänskligheten. När människor blir onödiga och ej behövda.

Vi behöver Religionen för att ta oss an framtiden. En ständigt uppdaterad religion. Inte en religion som hävdar att dinosaurier aldrig har funnits eller att planeten är fyratusen år gammal. En uppdaterad kristendom kommer göra mer nytta för världen än vad skolkande skolbarn kan göra på egen hand. Jag är övertygad. Ateister är töntar. En människa som inte vet allt måste tro. Religionen är kittet som fogar oss samman.

Bara för att jag har drabbats av klimattrötthet så betyder inte det är effektiviseringen av våra resurser eller att din insatts för klimatet inte gör någon skillnad. Detta är bara tankar för dagen alldeles för sent på kvällen. Nu ser vi fram emot Digitalisering i Jesu fotspår. Snart i en kyrka nära dig.

Säg den tid som står still. Säg den som inte lever av att äta. Se din morgondag framför dig. Snart är den bakom dig. Hjulen rullar, ta mig i hand så kör vi. Vi kör med full kraft framåt för att ha något gott att se tillbaka till. Nutiden i framtiden för att gårdagen ska ses förnöjsamt. Det är så ja ser det.

Säg det som går som man tänkt sig. Det blåste idag, rätt rejält. Det såg man på flaggorna. På Vättern blåste det ännu mer kändes det som. Hur det skulle va möjligt vet ja inte men det kändes så. Kräftfiske. Det är på rutin nu. Vi börjar alltid med kanelbulle, kaffe och en massa snack. Det gör vi bra, det kan vi. Snacka och fika. Fiska nja, mer tveksamt där.

Förra helgen var det 40års fest i kombination med kräftskiva. Det var tjo och tjim,,bugg och allt som hör därtill. Resultatet blev en rätt slitsam Söndag. Drog ut på landsjön och la i ett nät vid lunchtid för att samla ihop betesfisk för att fiska kräftor ihop med ”Biffen” under veckan och att lägga grunden för en lugnare och mysigare kräfttillställning. Under eftermiddagen blev man ju trött och mätt. Slumrade med flickvännen i famnen. Det blev kväll. Det blev rullskidsintervaller med PeterNilsson och styrkepass med Öisarna. Det blev mörkt. Väldigt mörk på sjön kan ja lova. Pannlampa och en helvetes massa fisk som trasslat in sig i nätet. Det blev plågsamt. Jesuslikt med fisk alltså, man är nästan förvånad att man lyckas ro ut i den sjön utan att slå ihjäl någon.

Åter till stormbyarna på Vättern. Det blåste kraftigt syd-väst. Flötet pressas kraftigt av vinden mot norr. Vi anländer söder ifrån. Tar ett kraftigt tag om flötet ifrån fören och linan går rakt upp i propellern och går av. Rent åt helvete, med burar kräftor och allt annat. Förbannat. Men det är lugnt bara vi håller tyst om det och går vidare. Kan man tänka. Vi har fått tillräckligt med kräftor så vi klarar oss. Men aj va det svider bara man tänker på det.

När ja tänker efter så har det hänt oss förut. Den gången hade ett flöte slitigt sig av en storm. Vi draggade brosan i dykarmundering efter båten en halvtimme. Den gången var det lyckosamt. Vi får se om han svarar imorgon när ja ringer.

Vi är fiskesopor.. Det är bara att erkänna. Men kräftskivor brukar vi lyckas med. I år är det nerbantat. Tre kvinnor tre män. Prosecco som fördrink. Sill, mandelpotatis, ägghalvor, knäckebröd med smulad Västerbotten. En nubbe Skåne. Lager öl. Levande ljus i växthuset. Det blir en massa snack a la historier från förr och spånande om framtiden. När det är riktigt trevligt och hemtamt då kommer kräftorna, cheddarost paj, grönsallad, baguette och grevé. En flaska rött från dom franska slätterna. Lite bra musik i bakgrunden. Kaffe, bär och glass. Ett litet glas orangebrunt gjort av resterna från en cidertillverkning. En stjärnhimmel och vi går hem hand i hand.

Sedan är det söndag, intervaller med PeterNilsson.