I helgen började det. Ni vet känslan i halsen. Något är inte riktigt rätt men man hoppas att det är nån slags pollenchock. I söndags var det klart att det inte var en pollenchock. Nu sitter jag här med en förkylning. Inte världens värsta men det kommer nog bli en vecka utan träning.

Kungsholmen Runt brinner nog inne för mig på lördag. Men det kommer flera lopp framöver. Hade ju dock hoppats på att kunna komma in mot dom med kontinuerlig träning. Men det är väl bara att vänja sig…till hösten börjar förskoletiden…Ge mig styrka 🙏

Veckan bjöd ändå på några höjdpunkter. Ett traderafynd och golvet i hela lägenheten är på plats, några få lister kvar bara.

-Oskar

Göteborg gör sig redo. Det har skymtats mycket folk med ångest i blicken ute på sista-minuten-träning inför varvet senaste dagarna. På lördag är det dags. Den blå linjen är målad. Tänk vilket drömjobb det måste vara ändå. Att få måla linjen en gång per år.
Det är nåt speciellt med Varvet. Fin bansträckning. Otroligt mycket folk ute längs med gatorna. Avenyn!
Jag hade som tradition att springa varvet varje år, men nu är det ett tag sedan sist. 1:08:00 som bäst. Fortfarande mitt PB på halvmaraton. Borde förbättras snart egentligen.

Första kilometern är egentligen lättlöpt men ingen ide att försöka hetsa och jaga placeringar ändå. Vill man springa om folk finns det ytterligare två mil kvar att göra det på. Öppna i kontrollerat tempo. Redan kilometer två är tuff. Säldammsbacken är längre än vad man tror men glöms ofta bort pga mycket folk och adrenalinpåslaget som infinner sig strax efter start. Därefter kan man försöka flyta på så gott det går genom Majorna fram till första bron. Backen börjar redan innan bron och är tuff. Det brukar dessutom blåsa ganska kraftigt hela vägen på bron, och då pratar jag inte om medvind. Belöningen väntar på toppen då kommande kilometer blir utförslöpning. På Hisingen ska man egentligen bara försöka flyta på i jämn och fin fart. Det är platt men med många knixar. Brukar vara väldigt mycket folk vid Eriksberg, där kan man få en god känsla om man väljer glädjen. Sämsta biten är efter SVT-huset. Rent krasst en trist del av banan, inget arrangören kan rå för. Hisingen är sån helt enkelt. Grått. Dåligt med energi. Alltid motvind och dåliga ben. Man börjar längta hem till fastlandet. Hitta en klunga och försök bita dig fast.
Välkommen till nya bron, Hisingsbron. Den lite snällare varianten. Det ska vara enklare att ta sig tillbaka till fastlandet än att åka ut på ön är själva grundtanken. Håll god fart uppför och utnyttja den långa utförslöpan tillbaka in till stan. Och sen: fina fina Avenyn. Fint som snus. Alltid mycket folk. Det man glömmer bort är att det är uppför hela vägen till Poseidon. Försök inte stajla inför vänner och bekanta, spring klokt. När man rundan statyn med den groteskt stora fallossymbolen är det fri fart in till mål. Det är nu det avgörs på riktigt. Finns det nåt kräm kvar i benen? Alltid spännande att se vad som väntar efter 17 kilometer. Återigen viktigt att välja glädjen. Hitta ditt varför. Det är det här du tränat för. Bit ihop!
In i Slottskogen igen via den ganska branta cykelövergången. Ja den suger hårt, men därifrån har du bara en kilometer kvar. Ta dig uppför den lilla knixen där du startade och så fort du ser Slottskogsvallen igen börjar du spurta. Glöm inte after run!

Det blir spännande att följa kampen mellan David Nilsson och Archie Casteel på lördag. Två formstarka löpare som båda gjort 2:10 på maraton. David visserligen lite vassare tid på halvmaraton, men kanske kan Archie utmana? Vem har det man i tävlingssammanhang brukar kalla för ¨dagen¨?

Själv åker jag till Norge och tävlar med klubben, annars brukar varvet vara en rolig underhållning att bevittna även från sidlinjen. Vi springer Holmenkollsstafetten. Mer om det senare i veckan.
Adjöss / Örn

Ni som har sett Thåström vet att det är få som kan uppbåda den typen av energi och elektricitet vid en mikrofon. Jag vet en som tangerar: Johan Palmer. ”Hans röst skär som en kniv”. Speakerbegåvningen under Landsjön Runt har blivit lika självklar som motvinden vid Lyckås.

Ni som har sett Lionel Messi under sitt glans dagar glida fram längs gräset med en fotboll vet vad jag menar när jag pratar om Arvid Öhrn längs en asfaltsbelagd cykelbana. Nu var jag ju själv för långt efter för att se det. Det räckte att jag stod på mittplan och såg han småjogga en halvtimme före start för att förstå att nåt stort var på gång. Han nuddar marken utan att nudda. Svårt att uttrycka i text. Det är så fjäderlätt att ögonen gör ont. Men det är vackert. 38.28. Jag överraskas inte längre. Så den dagen, för den kommer komma, när banrekordet ryker kommer jag gratulera och säga att jag visste det hela tiden.

Ni som har sett Bosse Högberg resa sig på 9 förstår hur jag såg ut när Jocke Larsson till sist rundade mig och vinkade adjö med 200 meter kvar på Landsjön Runt. Jag genomförde ett lopp. Jag tog mig igenom och kände mig stark stora delar av loppet. Det sista fattas. Den sista droppen svett finns att plocka ur. Men personligen var det en seger att bara ställa upp. Det har funnits ögonblick den här våren när jag inte ens velat gå upp ur sängen. Att återigen stå på en startlinje är en enorm seger. Vägen tillbaka har bara börjat.

FRAMÅT!

Bålsta Stadslopp blev en riktigt bra säsongspremiär. Startfältet var lite tunt bland eliten men bland oss ”supermotionister”, som man säger i Norge, var det desto hårdare. 19 st under 33 minuter, 48 st under 35 min. Sällan samlas så många halvbra löpare på ett brödrostlopp. Men Bålsta lockade med ett kanonarrangemang, snabb bana, billig anmälningsavgift och som pricken över i:et, hamburgare och kaffe till alla tävlande.

Jag visste att formen var ganska bra. Men egentligen inte hur det skulle gå, tävling är något annat än intervaller. Hamnade direkt i en ganska stor grupp löpare som höll ihop första varvet. Vid kilometerskylten för 5km visade klockan 15:55. Perfekt för en sub32 tid tänkte jag. Nu var det bara att springa smart och hålla ihop det. Löpare efter löpare trillade av klungan och vi började jaga in några framför. Det kändes riktigt bra men jag beslutade att hålla mig lugn och testa om jag kunde trycka på mer sista 2k. Men farten var så pass hög att jag hade fullt upp att hänga med. Vid 9km-skylten kollade jag klockan, 29:47. Sub32 borde gå när sista 300 m går lite lätt utför. Spurtade ner några, fick släppa någon och slutade på 11:e plats. Klockan stannade på 32:03. Den sista kilometern var nog lite lång då farten borde räckt. Lite besviken med att det slutade på 32, men ett nytt PB, 14 sekunder bättre än förra året.

Framförallt är jag väldigt nöjd med att jag kunde springa ett millopp med negativ split. Det har aldrig hänt på ett 10km lopp för mig. Oftast brukar jag ha rejält positiva splittar efter hybris-öppningar. Men denna gången gick det det tvärtom, 16:04 på första femman, 15:59 på andra halvan (som enligt GPSen var lite längre).

Nästa lopp blir Kungsholmen Runt 10 km…ett nytt försök att klara 32 minuter som jag och Arvid skålade på att vi skulle klara för 8 år sedan….det gick lite lättare för honom 🙂

-OL