Författare: Holaveden (sida 162 av 287)

Säg nåt som inte gör ont

Är tillbaka på plan efter en lång tids bedrövelse. Det är ett otroligt spel. Men det kostar som vanligt. Höft, knä, fötter. Säg nåt som inte gör ont. Återhämtningen tar längre tid nu. Det är bara att konstatera.

Hjärtat då? Det börjar återhämta sig. Det är mest en sorg över att man satt barn till världen som får växa upp på ett annorlunda sätt än en själv. Men kanske är det inte sämre? Måste bara lära sig sättet. Inte bygga upp för mycket förväntan och tro på stordåd varje gång. Besvikelsen väntar alltid runt hörnet. Men den grundar sig i ett för stort hopp, och en alltför stor skillnad mellan förhoppning och realism.

Man lär sig varje dag att vara människa. Och ibland frågar man sig om det är något som inte gör ont? Och är det onda alltid av ondo?

En intervall i helvetesbacken, tio femhundringar på Skiergen, relationer, fotboll. Allt gör ont. Men på andra sidan det onda väntar frälsning i målportalen i Mora, eller någon som ser på dig med den där blicken igen, eller tre poäng. Omfamna det.

/RD

Shredding

Fortsatt vila för foten. Hoppas kunna börja springa snart igen. Men tills dess får jag hålla mig på cykeln. Gjorde slag i saken och köpte mig en ny MTB. En Orbea Occam H10. Mer slaglängd, dropperpost och kralligare generellt inbjuder den verkligen till dropp, hopp och allmänt ståhej på stigarna.

-OL

Den vinner som är trägen, den förlorar som ger opp.

Loppet från i söndags känns fortfarande av. Lite i benen. De är stela och lite ur slag. Men mest i hjärtat. Det känns varmt och gott att tänka tillbaka på den där ljumna sommarkvällen vi hade på slottskogsvallen i söndags. Bongotrummor som dånade ur högtalarna under hela loppet. Värmen och den karaktäristiska musiken fick mig att få lite känsla av att man var utomlands på semester.
Jag har länge föreställt mig att jag någon dag skulle springa under 30 minuter, men jag trodde aldrig att det skulle kännas så kontrollerat. Det var som att loppet betades av under en minneslucka. När jag tänker tillbaka på det så kan jag inte minnas att jag under någon del av loppet fick slita. Väldigt märkligt. Men så kanske det är när man hamnar i zoonen.

Just nu i skrivande stund är jag trea i Sverige på 10000m, ettan och tvåan i samma lopp är ledande. Jonatan Fridolfsson på 29:22 och Oscar Claesson på samma tid, precis spurtslagen av sin fd klubbkompis. Alla vi tre kommer från Jönköping. Det tål att tänkas på. Visserligen springer Oscar för IKHP, dvs en klubb i Jönköpings län, men jag tror att med rätt förutsättningar så hade även jag och Jonatan gjort det också. Vad saknas? Vad är det som gör att man inte stannar kvar? Det är sådana frågor som friidrotten i Jönköping behöver jobba med. Jonatan och Oscars tider kommer stå sig rätt bra, jag är ganska övertygad om att mina 29:45 inte kommer räcka långt när man summerar friidrottsstatistiken i slutet på året. 2019 hade det räckt till en 7e plats, jag hoppas man kan hålla sig kvar någonstans top 10 åtminstone. Det vore väldigt roligt. Extra roligt var att man peta in sig som nr 6 på Hälle IF:s topplista på 10000m. Det är häftigt tycker jag!

Det finns väldigt mycket att analysera efter ett sånt här race, många frågar vad man har gjort för träning eller vad man ändrat för att få till ett så mycket bättre resultat, jag kapade ju trots allt 56 sekunder på mitt PB. Jag tror det handlar om att trägen vinner. Även förra året var jag i sub 30 form innan min skada satte stopp. Det är jag ganska övertygad om, jag fick bara aldrig riktigt chansen att slå till. Ser man tillbaka på fjolårets träning fram till skadan, lägger till mycket hårt gnetande med alternativ träning och fokus på att bli hel och frisk under hösten och vintern, toppar med 12 riktigt bra träningsveckor med löpning nu under våren med fokus på uthållighet i rätt tävlingsfart så landade det i ett riktigt lyckat lopp.

Jag har inte sprungit överdrivet mycket i år, faktum är att det i skrivande stund landar på blygsamma 1997km, delar man det på 25 veckor får man ett snitt på 80km/v. Det är ganska lite när man jämför med många andra. Däremot så snittade jag drygt 110km/v senaste månaden innan loppet och det tycker jag är bra.  Ungefär den nivån jag villa ligga på. Onekligen så funkar det, speciellt om man följer coach Fribergs upplägg någorlunda.

Stort tack till alla som hört av sig, det betyder faktiskt väldigt mycket att ni är så många som följer min enkla lilla löpsatsning som egentligen är helt obetydlig i det stora hela. Ibland känns det som man gnetar på ofta ganska ensam och i det tysta, men även om loppet på Slottskogsvallen fick genomföras utan publik kändes det som det fanns mycket stöd ¨hemifrån¨

Glad midsommar på er för sjutton.
Hosta inte på varandra och använd mycket sprit, helst på händerna.

/ Örnen

SE

En vecka har gått sen den legendariska presskonferensen. Ändå hamnar den i skuggan av sub30-mannen, tidigare 1.48-mannen. 2014 sprang vi sub35 i Eksjö. Där kan vi snacka utvecklingskurva.

/RD

29:45

Klockan är mycket. Mitt huvud snurrar av eufori och tusen tankar. Det blir inget långt inlägg men jag kan i alla fall konstatera att 14 juni kommer bli en sån där dag man minns resten av sitt liv.
10000 meter på Slottskogsvallen. Någon ångest var det aldrig tal om men det var lite extra jobbigt då jag visste att jag är i grym form. Jag ville verkligen leverera.
Tåget tuffade på. Efter 5 kilometer med perfekt pace klev haren av, vi tackade så mycket och Anders Grahl, den barmhärtige samariten tog över farthållningen. 12,5 varv kvar. Vi delade broderligt på uppgiften att hålla liv vid sub 30-drömmen. Ett varv i taget, 72 sekunder per varv. Fokus. Inga långa förningar utan vi skiftade efter exakt ett varv kvar. Löpning när det är som vackrast, när man strävar efter samma mål och hjälps åt. Helt plötsligt kom vi ikapp Ekvall som fått släppa tätklungan. Jag kände mig otroligt stark men Grahl lugnade ner mig gång på gång. Tålamod örnen, tålamod. Vid 1600 meter kvar kunde jag inte hålla mig mer. Tempot skruvades upp. Jag gick ifrån tror jag, fick kanske en lucka till och med jag vet faktiskt inte. Tittade aldrig bakåt. Sista tusingen gick snabbt och framförallt sista varvet. 29:45 i mål. Vad hände där? En perfekt sommarkväll toppades med att jag gick under 30 minuter på milen för första gången, och dessutom med råge och med en av mina bästa kompisar strax bakom som också fixade det.

Livet är bra fint ibland. Då gäller det att njuta.
Stay golden.
/ örnen

Otroligt kul att få dela denna upplevelsen med Grahlen, han som fick mig att flytta till gbg och den löparen jag tränat absolut mest med. 

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2026 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑