När får man kalla sig för löpare? Är det när man klarar att springa landsjön runt på under en timme? Eller när man dunkar in 10-milsveckor utan problem? Jag tror jag ska börja kalla mig löpare från och med nu, men mest för stt jag har tappat 2 tånaglar precis. Är man ens löpare om man har alla tånaglar kvar? Tveksamt va!

Boken som Robban skrev om igår har jag också läst. Jag tror vi är många som någongång tänkt ”nä nu skiter jag i detta och flyttar upp till Norrland och bor i en kåta ett par år” , men det är väldigt få jag vet som faktiskt gör slag i saken. Markus Torgeby gjorde det. Kanske för stt han visste att han kunde skriva en bra bok om det efteråt, ellers så var det som han själv skriver, självterapi. Ett par år som formade en vilsen själ. Kanske som lumpen gör med vissa. Eller att tågluffa.

Boken är verkligen värd att läsa. Detta klippet äockså värt att kika in, kanske på en lunchrast när dina kollegor är ute och hetsar varandra på lunchintervallerna. Skippa det, för att springa landsjön runt på under en timme behövs  inga intervaller.

Om jag skulle beskriva min nuvarande löpform; 4/10 tånaglar är blåa och det var dom inte förra veckan. Det har blivit några kilometer i oktober om man säger så. Det var annars en klassisk försäsongsgrej när man spelade fotboll. En stämpling med dobbskorna på gräspremiären sen föll tånaglarna av lagom till sommaruppehållet. Många känner säkert igen sig. Jag trodde man skulle slippa det där när man slutade fotboll, men vi blir aldrig av med varandra. Blåa tånaglar och jag.  Nu vet jag inte varför dom får så mycket stryk som dom får, det enda jag vet är att min sambo inte gillar att pilla på dom lika mycket som jag gör.

Vill passa på att göra lite reklam för ett snabbt 10 kilometerslopp i Jönköping nu på söndag. Det är två varv runt rocksjön som gäller och ett ypperligt tillfälle att testa höstformen samtidigt som man seedar upp sig ett par led till nästa års upplaga av Göteborgsvarvet. Det går givetvis jättebra att efteranmäla sig, och starten går 12:00 i knektparken. Ses där!

Höstlöpning när det är som bäst verkligen. Jag vågar till och med sträcka mig så långt att jag skriver; löpning när det är som bäst. ÖIS-loppet är magiskt. En terrängbana som är lika vacker som den är jobbig. Nya banan som Peternilsson ordnat får 5 av 5 brödrostar. Första 5 kilometerna var helt idylliska och en klar förbättring när man jämför med den asfaltsbacke man var tvungen att ta sig an tidigare år. Nu får man ordentlig valuta för pengen, 13 kilometer svintuff terräng utan en enda meter asfalt. Magiskt.

Claesson satte fart redan från start, det var inget snack om saken han ville testa hur fort han kunde springa den här dagen och då går det undan. Där bakom  höll jag och Dolla ihop på en betryggande andra respektive tredje plats. Kändes tryggt bakåt så vi tog det ganska lugnt vissa partier och snick-snackade sinsemellan för att sedan trycka på lite hårdare vissa andra partier. Jag var lite osäker på hur formen var så det var ett perfekt lopp för mig. När drt var 5km kvar tryckte jag på fullt i den långa nedförsbacken på väg mot det nya elljusspåret. Jag fick en ganska stor lucka och kände mig säker på att pallplats nummer två var min. Tanken var att behålla trycket hela vägen in till mål, men det nya elljusspåret var så tungaprunget så det gick knappt. Det var som att springa i ärtsoppa och jag fick slå av lite på takten. Tränar man där i vinter kommer man vara starkt till våren det kan jag lova.

Summa summarum, det kändes som jag var tillbaka på ett sätt. Första tävlingen sedan Grevskapsloppet och känslan var förvånansvärt bra. Visserligen några minuter bakom Claesson, men han är ju å andra sidan en av Sveriges bästa löpare i terräng så det kan jag ta.

Några reflektioner;

• För andra året i rad vann en av bröderna Sjöberg husbilsweekend, måste vara ett insiderjobb eller?
• Marcus Sjöberg kom inte till gården förrens strax innan start. Det var en önskan från peternilssons sida för att slippa allt mediauppstånd efter allt bonde söker fru snack.
• Claesson sprang i tjockskor. Asså såna riktiga sulor lika tjocka som en brödlimpa. Barfotatrenden är verkligen död.
• Sluggern har förmodligen fejkat en knäskada för att slippa springa och göra bort sig på hemmaplan. Bara en konspiration men mycket talar för att det är sant.
• Prisbordet var även i år tillräckligt stort för att alla startande fick gå hem med ett pris.
• Dolla ansvarade för barnens uppvärmning. Magiskt!

Nästa race bli är jätten bule 4e november. Ses vi där? Bra hejdå!

Äppleloppet är den perfekta nedjoggen helgen efter lidingöloppet. Här kan man springa på en lite softare nivå, njuta av utsikten över äppeldalen och skåla i mousserande innan man laddar om inför ÖIS-loppet nästa helg. Oskar vann igen, vi får snart ändra reglerna för att han inte ska vara så överlägsen. Alternativt ställer undertecknad upp nästa år för att utmana. Välkomna nästa höst igen!

Här frågar jag Oskar vilken genväg han tog.

Själv har jag sprungit sönder mitt högra knä. Konsten att börja lagom hårt efter ett uppehåll har jag inte bemästrat än riktigt. Det blev nästan 300 kilometer löpning i september, inga monsterveckor men eftersom jag va ifrån det några veckor i somras hade jag förmodligen tappat lite styrka i knälederna som gör att de nu sa ifrån. Det rör sig troligen om en överansträngning alternativt en inflammation. Jag ska ge det några dagar så ska det nog ge med sig innan nummerlappen till ÖIS-loppet åker på på lördag. Vi kan inte ha 3 knäskadade i holavedens stall, det är för många helt enkelt.

Gjorde min första castorama-tävling igår, det gick katastrof. Fick stryk av brorsan i samtliga moment. Jag har egentligen ingenting att skylla på förutom att nyckelbenet var av för två månader sen. Vi är inga kastare av rang direkt, medelmåttor kan man säga. Enda skillnaden på mig och brorsan är att jag kan springa. Som längst kom spjutet runt 33 meter tror jag. Ska lägga upp resultatet när det är ute. Det finns en ny chans för er som vill se vad ni går för i kastgrenarna redan den 14e oktober. Haka på! Jag tänkte göra ett nytt försök då, kanske har jag hunnit tjuvträna lite!

/ örnen

Vi kan konstatera att Nikes projekt ¨Breaking 2¨ till största delen var en PR grej för att lansera en ny sko. En modell som nu slagit rekord i försäljning och är deras dyraste löparsko någonsin. Vapor fly 4%, googla den så får ni se! Men visst var projektet intressant? När får vi se en löpare gå under den magiska gränsen på två timmar egentligen? Jag tror inte det dröjer så länge, absolut inom de närmaste åren!

I helgen avgjordes Berlin marathon. Världsrekordet på 2:02:57 såg länge ut att vara inom räckhåll men vid 34km tappade de två återstående löparna tempo. Det var den maratondebutanten Guye Adola som såg starkast ut men strax bakom låg Eliud Kipchoge och kontrollerade avslutningen helt perfekt. Vid 40km satte Kipchoge in stöten och fick tillslut vinna Berlin maraton på 2:03:34.

Det är just detta momentet jag tror är en av orsakerna till att två timmar kommer att dröja. När det börjar närma sig avgörande blir löparna passiva och väntar in vad motståndarens nästa drag är. Fokuset blir på att vinna loppet, inte springa på en så snabb tid som möjligt. Vilket är helt rimligt. Samma sak gäller Vasaloppet, visst skulle Jörgen Brinks rekordtid från 2012 ganska enkelt slås om några norrmän fokuserade enbart på en snabb tid och inte vinsten.  Det tror jag i alla fall!

Därför var Breaking2-projektet intressant. Under perfekta förutsättningar med världens 3 snabbaste maratonlöpare i sitt livs form. Med farthållare, platt bana, dricka levererad, ingen vind… Ni fattar grejen. Det slutade som ni kanske vet med att Kipchoge höll ut längst och stapplade i mål på 2 timmar och 25 sekunder. Nu har det släppts en dokumentär om projektet, jag har bara hunnit se första 20 minuterna innan jag började skriva men den verkar värd att kika in.

Breaking 2.

Själv siktar jag på breaking Rudolfsson runt Landsjön. Vi får se hur många år det tar!

/aö