Passa på att njut, snart är det bye bye med generation Hellner. Det ska till ett mirakel om Sverige ska ta hem ett guld i herrarnas stafett. Men det är därför man kollar på idrott, man gillar ovissheten innan startskottet ljuder, att allt kan hända oavsett. Längre inlägg kommer efter stafetten, jag glömde skriva fast jag hade lovat bloggkollektivet att ta mitt ansvar.
Marcialonga står för dörren. Tio i åtta imorgon ger sig damerna iväg och strax därefter släpps herrarna lösa likt ungkalvar på ett grönbete. Det är mäktigt att få se starten av ett långlopp, så mycket energi som ger sig iväg på samma gång. Det är ännu mäktigare att uppleva det själv. Ni som stått och fryst i startledet i Berga By första söndagen i Mars vet vad jag menar. Förra året hade jag och Johan, tillsammans med familjen Svensson med vänner en fantastisk dag när vi tog oss an den långa marschen. Ingen var gladare än jag att banan kortades av pga snöbrist, men i år är förutsättningarna helt tvärtom. Det blir häftiga tv-bilder från Italien!
två bilder från förra årets resa. Oförglömligt.
Holaveden hörde av sig till veckans sportchef i våran interna fantasyliga för att se hur han lägger upp taktiken inför dagens race!
Hej Marcus, sportchef för Team Laddsladd!
Till sist, hur lägger du upp planen inför Marcialonga, kommer du kasta om något i lagbygget eller tror du att du har hittat det optimala truppen inför helgens prövning nere i Italien?
Vi har redan hunnit avverka några veckor in på det nya året. Det känns bra hittills, Santa Pola blev verkligen den kanonstart på året som jag hade hoppats på. En riktigt bra grund att börja med. Det finns mycket att se fram emot, men mer om det återkommer jag med senare i inlägget.
Jag tänkte först summera året 2017, främst ur ett löparperspektiv. Kanske främst för min egna skull för att jag tycker det är roligt att blicka tillbaka och reflektera lite över året som gått. Hoppas ni också tycker det är läsvärt, annars kan ni kika in på bloggen imorgon igen när någon annan skriver. Året började med lite fokus på att samla mil på snö, Palle hade som ni kanske minns lyckats övertala mig att följa med till Italien och uppleva Marcialonga. Som ni kanske förstår var jag inte så svårövertalad, för Marcialonga är verkligen en upplevelse, något jag absolut ska försöka åka igen. Där skadade Palle knät i en skicross-bana och första halvåret präglades mycket av denna händelse. Podden föddes till liv och varje torsdag åt vi ärtsoppa. Det spenderades väldigt mycket tid med den knäsvage. Jag stakade hela Marcialonga och en månad senare var jag i mitt livs skidform när jag åkte första sträckan på stafettvasan, det var en mäktig känsla att få ligga först i startbacken. Ett tappert försök från David Jönssons att försöka övertala mig och köra Vasaloppet helgen därpå misslyckades. Men det har jag grämt mig över att jag inte gjorde. Det hade varit spännande att se vad jag hade kunnat åka på mellan Berga och Mora med den formen jag var i då… Nåväl.
Vi hoppar fram några veckor till mitten av Mars då jag sprang grusåttan i Skatås på 25:30 och hade ändå 13 löpare före mig i mål. Helgen därpå sprang jag nytt rekord uppför lyckåsbacken på 9:26, vore kul att veta om någon någonsin sprungit snabbare uppför plågan till den stora eken. Jag kände mig väldigt stark och en vecka senare sprang jag den klassiska Höredarundan på 29:35, bara en halvminut ifrån banrekordet. Det var nu jag kände att det verkligen kunde bli en rolig löpsäsong och jag laddade om för årets happening runt Landsjön. Det visades sig att jag skulle ha rätt när jag tillsammans med Jonatan Weichbrodt sprang jag runt på den snabbaste tiden på över 30 år. Sub 40 Runt landsjön. Jag trodde faktiskt aldrig att det skulle hända, men nu när det väl gjorde det förstår jag inte varför 37:56 skulle vara så omöjligt som alla säger…
Jag märker att det börjar bli ett ganska långt inlägg, så följande månader kommer jag bara stapla upp tävlingarna som jag sprang i kronologisk ordning. Ingen har väl dött av lite punktformsinlägg;
Sen bröt jag nyckelbenet. Det blev totalt 21 löpartävlingar första halvåret innan jag gick i backen med cykeln. Detta påverkade såklart resten av året, inte bara för att jag blev skadad och hade svårt att röra på mig första veckorna. Jag tappade suget, blev lite omotiverad och lite sur för att jag missade många tävlingar när formen var som bäst. Den klassiska löpardepressionen hade drabbat mig även denna sommaren. Det var bara till att blicka framåt.
Följande tävlingar genomfördes när jag kom tillbaka efter sommaren haveri. Comebacken kom i Borås under den magiska dagen som vi minns som Bragden i Borås.
Även om det återigen blev ett svajigt år rent träningsmässigt så har jag tagit ytterligare ett kliv rent resultatmässigt. Kapat över en minut på milen, kommit 13e på SM i landsvägslöpning och etablerat mig som en 32-minuterslöpare. Nationellt är man en dussinlöpare fortfarande, men låt säga att man kapar ytterligare en minut på milen så skulle jag kunna ta topp 10 placering både på 10000m och halvmaraton tror jag!
Och om jag blickar framåt vad året har att erbjuda så sätter jag det som nån slags målsättning, fortsätta utvecklas på distanserna 1500m – 21km är huvudfokus, men en topp 10 placering på ett SM skulle vara riktigt roligt. Det måste bli debut på 25 varv, sub 70 på Valencia halvmaraton, banrekord på Höredarundan, vinst på Landsjön runt. Finns mycket att blicka fram emot. Jag tror Robert ¨sluggern¨ Davidsson vinner över Oskar Lund på Göteborgsvarvet. Palle gör comeback på Eksjö stadslopp och springer sub 40 igen. Sen hoppas jag på en ordentlig helg med Holaveden sista helgen i september då alla springer Lidingöloppet och alla persar.
Vad har ni för förhoppningar med 2018?
Jag är på mitt första träningsläger någonsin. Kanske är det nu man kan kalla sig för en riktig löpare, när semestern ägnas åt att springa dubbelpass och stretcha. Däremellan läser jag en bok. Det är ganska soft här, ingen hets förutom på banintervallerna. Första passet springer vi på morgonen i shorts och T-shirt, det andra springer vi i bar överkropp. Så har det sett ut i fem dagar och vi ska hålla på ytterligare en vecka med samma schema. Sen längtar jag hem till snön, för visst har ni snö hemma? Annars stannar jag nog..
Känns lyxigt att kunna springa morgonpass varje dag, det är inget jag hinner med hemma när jag börjar jobba kl 06:30. Visst det går om man är riktigt hård, men jag lockas inte av att ställa klockan på 04:30 bara för att hinna med en morgonjogg. Så kul tycker jag inte att det är.
Idag ska vi ut på långpass, det blir en upptäcktsfärd uppe i bergen. Det finns oändligt med stigar och vandringsleder. Jag hoppas nästan på att vi springer vilse så att det blir riktigt långt och hårt.
Hörs hej
04:45 ringer klockan. Då påbörjar jag resan ner till Santa Pola och 10 dagars träningsläger med ett gäng härliga smålänningar. Dubbelpass och pealla är det som hägrar. Ni följer resan här på bloggen.
Löpformen är stabil, jag är i fas kan man säga. Bättre tränad än innan kraschen på cykeln. Stämde av på nyarsafton i form av sylvesterloppet. Klockan stannade på 32:16 men kanske att banan var några hundra meter för lång, med andra ord inte långt ifrån ett PB. En åttonde plats och jag fick därmed gå upp på en stor prispall tillsammans med Micke Ekvall. Vi slog våra knogar mot varandra innan vi skiljdes åt och önskade varandra en god löparsäsong 2018. Kanske ses vi på någon prispall senare under året igen.
Jag är mer motiverad än någonsin, det brukar vara så när allt flyter på lätt och ledigt så som det ska. En årssummering får vi ta senare, men milträknaren stannade på 336, och med största sannolikhet hade jag klarat det uppsatta målet på 365 mil om jag inte hade några veckor i somras där jag spenderades mer tid i en brassestol än i löpskorna. Nu siktar jag vidare mot 400 mil under 2018. Palle säger att riktiga löpare springer 500 mil per år, så kanske är jag en riktig löpare om några år.
Mot Spanien!
/örnen
Podcast© 2024 Holaveden
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer