PB-rus idag! Eksjö bjöd som vanligt på fest sista fredagen i maj! The Gisebrews blandade och gav. Ett PB och ett icke-PB. Men stämningen var ändå på topp!
Författare: Adam (sida 92 av 194)
5×2000 är ingen barnlek, det är en lek för vuxna med ambition.
Ambition på resultat.
Det har gått upp för mig att det är dags att välja kvalitet.
Det är första steget till att skapa kvalitet, att välja det.
Jag tänker söka hjälp.
Ska försöka få till ett pass med någon av de snabbfotade pojkarna varje vecka.
Oskar och Arvid är riktigt vassa just nu.
Vi körde 5×2000 på vistakullevägen i tisdags.
Två dagar efter varvet.
Arvid kör alla under 7min.
Respekt.
Jag måste börja ladda lite mer inför dom hårda passen.
Vara på bettet.
Som björktrasten som spänner ut huvudet i full koncentration och när tillfälle ges smäller iväg en attack och fångar en mask nere vid gräsrötterna.
Den första vallskörden ligger nu nere på backen för att torka till.
Gräs ett föredöme.
Gräs behöver inga blommor eller annat kraffs för att bli pollinerade.
Klarar det själv.
Klöver göder som Carlsson i Hemsöborna skulle uttryckt det.
Fantastisk film.
Fantastisk Allan Edwall.
På fredag drar ingenjören och undertecknad till eksjö för milen på asfalt.
Säker på att intervallerna på vistakullevägen förde mig framåt formmässigt.
Gilla hysteri hörde jag talas om på radion.
Gilla funktionen på facebook visar tydligt hur fattig på djup verkligheten verkligen är.
Ibland skriver man några bra genomtänkta rader.
Ibland om högaktuella ämnen som militärövningar i riket eller om enbart strunt.
På sin höjd kanske tio gillar ett kreativt och arbetskrävande skapande.
Häromdagen tyckte någon annan att det var dags att byta min profilbild.
Fick välsignelse och byte en bild mot en annan.
I stort sett likadan som den förra.
Jag lyfte inte ett finger.
Det gillade 36 personer.
Ett foto helt utan arbete.
Världen alltså.
Att bestäma kvalitet på kultur är svårt.
Stig Larsson gjorde ett försök att bli huvuddomare. Fiasko.
I idrott är den som åker fortast eller hoppar högst bäst.
I littratur eller musik är det svårare.
Måns Zelmerlöv är inte Neil Young och Camilla Läckberg är inte Stagnelius.
Men hör upp folk i bedrövelsens värld.
Holaveden är kvalitet.
Personligt och äkta.
Man måste göra personliga filmer annars är det meningslöst som Francis Ford Coppula skulle uttryckt det.
Tror det kommer gå snabbt på fredag.
Känner det.
I benen.
Adjö
/ Johan Palmér
När jag värvades för dyra pengar i början av året var anledningarna många till att tacka ja. En av dem var att Holaveden inte bara berättar om det ena sidan av myntet. Inte bara om det rosaskimrande, det underbara och det vackra med konditionsidrott, utan också om det som gör ont. Om ångesten och om den fruktansvärda känslan av att inte vara i form, eller åtminstone där man vill vara.
Jag upplever den andra sidan av myntet nu, den lite mörkare sidan. Då allt går lite trögare än brukligt. Benen har varit som fundament sedan Vasaloppet på grund skada och trots rehab och alternativ träning har kroppen liksom aldrig kommit ifatt. Det blir väl så när man stressar mot ett mål och inte kommer rätt från början. Göteborgsvarvet har verkligen varit ett mål i år. Och det har varit min målsättning att till vilket pris som helst springa världens största halvmara. Jag inser att det framförallt var en sak som fallerade i min jakt på 1.20: Mängd. Man måste ha mängd och mängd med kontinuitet. Jag har satsat mer på fart när jag väl tränat ren löpning och förlitat mig på min grundfysik. Reflektion kolon: Det skulle jag inte ha gjort.
Nåväl. Man lär sig. Jag vill dock slå mig för bröstet lite för att jag ändå åkte till Göteborg och satsade trots att jag innerst inne visste att det till 80 procents chans skulle vara kört. Men! Jag kunde haft dagen. Jag kunde haft mitt livs dag som löpare. Facit var väl lite precis tvärtom. Tung från början (tyngst i elitledet) och när Arvid kom förstod jag hur man skulle se ut om man hade en lätt dag. Inte nog med lovord kan kastas över denne mästare av löpestetik.
Farten höll i 13-14 km. Då kom en clown och sprang om mig på Hisingen. En av de största nederlagen i mitt löparliv. Därefter var det hemskt att vara startnummer 74 och bli passerad av runt 200 löpare in i mål. Har nog aldrig känt mig så tung.
I mål la jag mig raklång och helt förstörd. 2 sekunder senare började två funktionärer rycka i mina armar och påstod att jag måste hålla igång pulsen. Fattade ingenting. Peter Nilsson ringde dock upp efter loppet och meddelade att tårarna var nära av stolthet när han såg min kapitulation.
Åkte hem från Götet och var alltså stolt över att ha satsat. Nu tre dagar senare känns det skönt att det är över. Lidingöloppet blir nästa stora mål. Men jag kommer på allvar överväga start. Närmsta veckorna kommer vara ytterst lugna på träningsfronten. Jag har ingen lust helt enkelt. Så kan löpningen också vara ibland. Liksom Göteborgssonen Håkan Hellström själv beskriver det: Man måste dö några gånger innan man kan leva.
Året är 2045 och våren är här. Landsjön Runt avgörs för 64:e gången och lockar nu 8000 löpare som vill springa längst vinodlingarna. Löparboomen är här efter några torftiga år under motionsspeedwayens era på 2030-talet som också var de fossila bränslenas sista dödsryckningar. Men åter igen lyser solen starkt över Vistavallen sista helgen i April när en gråhårig mustachprydd löpare värmer upp på B-planen. En annan sitter på testcykeln för att spara de linimentinsmörjda vaderna till ytterligare en kamp mot gubbvaden. Borta i omklädningsrummet tejpas en veteranlags-fotbollsskada för att kunna slugga från Lyckås och in. Bosgårds skald håller låda som speaker nu efter 20-talets kändisskap efter debutboken om asfaltskartellerna i Sverige. När starten går fylls luftrummet av PT-drönare vars högtalare pumpar ut kilometertidsanvisningar och pepp blandat med löparnas favoritspellista.
När starten gått drar ynglingarna iväg, mustachen ligger taktiskt 10 sek bak tätt följd av gubbvaden som får ge upp vid fågelstationen. Vid Lilla Lyckås hörs de historiska orden ”Du tar Legenden!” från en chippad permobil, stripead i ÖIS färger framförd av coach Nilsson då en yngling och arvtagare till det Linderholmska snabbfotade släktet pressar sig förbi mustachen för att för första gången på 31 år pressa honom utanför topp 10. Göteborgsvarvet finns inte mer efter 2030-talets översvämningar och stadsomvandling vid kusterna. Men enligt hörsägen så löpte mustachen inte mindre än 15 varv på under 1.20 och sniffade på gammellegendens 1.10 men fick ge sig på 1.11. I eftermiddagssolen efter ännu ett Landsjön Runt sitter fyra förslitningsskadade Holavedare och dricker kaffe i Bosgård, diskuterandes vad som ska behandlas nästkommande dagar på den evigt unga bloggen Holaveden.
Åter till nutiden. På fredag är det Eksjö Stadslopp. Kassören för Eksjö Stadslopp heter Sören, han undertecknar mail med ”KasSören”. Det kommer helt enkelt bli episkt!
Så var det över, Göteborgsvarvsdagen. Dagen jag faktiskt sett fram emot under en längre tid. Tränat hela året med en målbild där jag skulle springa under målportalen innan klockan hunnit slå över till 80 minuter. Detta blir ingen race-report eller nåt i den stilen om ni tror det. Detta blir en kärleksförklaring och en förklaring till 77minuter. Vill ni ha reflektioner från loppet så skriv en enkel kommentar så ska det väl gå att ordna.
Det började i vintras. 5, 10 ibland 15 centimeters snö och snöslask. Minusgrader. Kallt och tråkigt, det var då jag satte igång och jogga. Jag kallar det för jogging för det gick inte fort. Bara samla kilometer och träningstimmar, fokus på att inte skada sig. Vänja senor och ligament i knä och fotleder. 71 kilometer skrapade jag ihop under januari (jämfört med 2014 – 0km)
Jag ökade tempot och distansen något till februari och sprang ihop 102,5 km. (Jämfört med 2014 – 12,6km)
I mars kände jag mig redo att dra igång ordentligt. Vårvärmen värmde och fot och knälederna kändes insprunga. Ska det bli sub 80 i Göteborg är det dags att börja springa tänkte jag. Skrapade ihop 150km under mars månad. (Jämfört med 2014 – 35km)
I april blev jag tyvärr sjuk i 2-3 veckor och missade mycket träning så här finns helt klart förbättringspotential inför 2016. Det blev inte många kilometrar den månaden tyvärr. Men Landsjön runt gick ju hyfsat bra ändå tycker jag. Framme i maj och Varvet närmade sig. Samlade ihop 170km innan det var dags och det gav ju ett gott utslag som ni kanske redan vet.
Ibland är det inte alltid skitroligt att träna. Ibland gör det lite ont i höften, i benen, i fötterna, i lungorna, i psyket.. Ja ni fattar grejen. Men i samma sekund som jag sprang under målportalen i Göteborg på 77 minuter så kände jag att allt slit är utan tvekan värt mödan. På en sekund fick jag betalt för alla träningstimmar jag lagt ner hittills i år. Typ som en skatteåterbäring. Eller som när man planterar och det faktiskt bär frukt, man får någonting tillbaka. Jag har inte testat många droger men att persa på tävling, och att lyckas med ett uppsatt mål är utan tvekan den bästa kicken som finns. Det är jag övertygad om. Jag var hög på livet så att säga. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen – Jag älskar att tävla. Speciellt när man är i form. Snabb, stark, lätt.
Hur springer man då en halvmara på 77minuter?
För er som är intresserade kommer här kilometertiderna. Ni andra kan hoppa över detta.
3:40 – 3:33 – 3:34 – 3:33 – 3:44 – 3:46 – 3:23 – 3:40 – 3:42 – 3:37 – 3:47 – 3:25 – 3:46 – 3:43 – 3:34 – 3:48 – 3:47 – 3:44 – 3:47 – 3:48 – 3:40 – 0:20
Mina ”femmor”. Helt okej jämna får man väl säga, men även här finns förbättringspotential såklart.
18:11 – 18:01 – 18:35 – 18:54
En norrlänning, en trummis, en slugger och den snabbaste av bröderna Johansson. Härligt gäng!
Bild tagen efter ca 2,2km. Sluggern ser orimligt glad ut. Jag tror inte han hade samma smajl efter 15-16km. Tunga sista kilometrar om man tolkade hans ansiktsuttryck efter målgång.
På väg in på vallen. Tro det eller ej, men härifrån och in till mål (ca 300m) tog jag 5 placeringar. Spurtsuget fanns även efter 21km.
Nu sitter jag här och skriver min kärleksförklaring 30timmar efter målgång. Tyvärr har kicken från mitt PB redan lagt sig. Jag är redan hungrig på mer. Tankarna vandrar såklart iväg. Direkt efter målgång kände jag ett sug efter mer. Sub 77 borde ju inte vara några problem. Hur svårt är 75? Inte omöjligt antar jag. 74? 73? Sub äpplelegenden? Är halvmara min distans? Jag är just nu väldigt motiverad på att testa på allvar. Hur svårt ska det vara, det handlar ju bara om att ge sig ut en timme eller två om dan och få det gjort.
Övriga reflektioner.
Robert Davidsson. Jag måste hylla den mannen. Vilken kämpe, skadad och halt hela året men ändå 1:24. Det är starkt, vilket pannben. Och vilken kropp. Tyngst i elitledet, det är inget man skämtar bort. Tror inte det var många som vägde över 80 panner där.
Marcus Johansson sprang fort. Sjukt fort. Men Tony pölder hade fortfarande skakat på huvudet och sagt att skidåkare borde springa snabbare.
Jonas Linderholm borde köpa en ny klocka. Åtminstone fixa armbandet på sin nuvarande. Starkt löpt Jonas, men passa dig för örnen nästa år..
Over & out
/örnen
Podcast
- Holaveden podcast #8 - Johan Sandstedt 2017-06-06Fystränare Johan Sandstedt som tränar Sveriges bästa hockeylag HV71.
- Holaveden Podcast #6 - Andreas Rangert 2017-03-27Avsnitt #6 med Andreas Rangert. Landslagsorienteraren som gick från elitidrotten till en topposition inom näringslivet, aldrig lämnade skogen och åker ett skidlopp ute i världen varje vinter.
© 2026 Holaveden
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer