När man levt lite för länge i den moderna pulsens snabbhet och känner att man helt har uteslutit självrannsakan och tillslut föraktat allt och alla och inte minst en själv, så behövs en frigörelse.

Kanske genom två skor men framförallt semester.

Avbrott.

Det har man lärt sej.

Fantiserat bra länge på att dra åt alperna.

Springa lite leder.

Försöka hitta ett vallmofält.

Drömt länge om Annecysjön i sydöstra Frankrike.

Googlar man bilder ser det vackert ut.

 

Borde köpa mig en bil.

Vad ska man köpa? finns ju så många.

Sen bara dra.

Italien kanske.

Har sett att det finns ett ställe i Ligurien vid namn Cinque terre.

Det är fem stycken byar vid namn Monterosso al Mare, Vernazza, Corniglia, Manarola och Riomaggiore.

Gamla fiskebyar med fantastiska gamla hus i olika färger.

Så enastående vackert att jag sparade en bild på USB, gick till en fotoaffär och fick det utskrivet för att sättas i ram för att slutligen sättas upp på väggen.

Ni borde verkligen googla.

Jag har inte befäst drömmen så hårt att den är på väggen än men den ligger färdig i en byrå.

Saker måste ligga till sig.

 

Varför jag fastnade för dessa byar var bland annat att man inte blir insläppt med bil utan får parkera den utanför.

Sedan börjar en vandringsled utöver det vanliga som mäter 10mil genom dessa fem byar utmed havet. 

10mil vore perfekt att springa på ett par dagar. 

Har en bra löparryggsäck som jag hittade på toppen av Ulricehamns slalombacke en vår för många år sedan. Den hade blivit kvar sedan vintern och var fylld med termos och mögliga mackor.

Efter tvätt så var den redo för nya äventyr.

Man borde klara sig på en rygga.

Lätt lunch under löpturen och ett ombyta för rödtjut och lufttorkad skinka på kvällen.

 

Hårdaste passet tar man upp till utsiktstornet på medeltidsborgen i Vernazzas som har det pampiga namnet Castello Doria. 

 

Men jag blir väl hemma.

Det var lite alpigt när jag sprang vandringsleden över Gestra i söndags.

Hageldrivor i kanterna och vatten som bildat bäckfåra i skogsbilsvägen.

Det är estetiskt här hemma också.

Men drömma bör man väl?

 

https://www.google.se/search?q=Cinque+terre.&biw=1280&bih=699&source=lnms&tbm=isch&sa=X&ei=wcmJVZHmBeb9ywP-1p9Y&ved=0CAcQ_AUoAg

 

 

 

Idag var dagen. Säsongens första rullskidrunda avklarades. Startade i solsken som snart övergick i hällregn. Palle brukar säga, ”Jag åker inte rullskidor i regn”. Det är inte kul men det kändes som en bra start ändå. Pannbenet fick sig en omgång och nu kan det bara gå åt rätt håll! Nu över till annat!

 

I helgen bestämde jag mig. Nu får det vara nog. Det är dags att ta löpningen till en ny nivå. Arvid sparkar mig i baken nerför ”personalbest lane” hela tiden. Men mina vader vill inte vara med innan kl 9 på morgonen. Jag går som på stumpar med livet som insats när trappan ska descentiseras. Idag tog jag tag i saken och bokade en tid hos sjukgymnasten. Delar av telefonkonversationen återges här:

 

SG: När gör det ont?

Jag: På morgonen är jag stel och resten av dagen gör det bara ont i hälsenan.

SG: Jaha, tränar du nåt?

Jag: Ja, jag tränar en del. Lite allt möjligt.

SG: Jaha, vad har du för personnummer?

Jag: 840219.

SG knappar lite på sin dator…

SG: Du tränar ju skitmycket! Kom hit på fredag.

 

Frågan är vad han kollade….Google, Journal, Strava, Holaveden eller nån hemlig gpsklocksövervakning som sjukvården besitter?

 

Så på fredag får jag domen, nödslakt eller sub32?

Midsommarhelgen är slut. Jag har varken dansat grodorna eller gjort en krans att hänga på huvudet. Börjar det gå utför för mig? Har jag blivit vuxen och tråkig? Jag har till och med börjat äta sill. Ja ni hörde rätt. Eller beror det kanske på att det har ösregnat hela helgen nere på västkusten och man knappt vågat sig utanför husknuten? 

I lördags gick i alla fall midsommarloppet. Fjärde gången i ordningen för min del. Ett terränglopp på 4,7km. Skönt att springa på riktigt mjuka barrstigar och knixiga svängar när man sprungit asfaltsintervaller en hel vår. Mjukt och skönt för vaderna och mina tunna inov8-skor åkte på. På startlinjen var jag sugen på att springa riktigt fort, testa vad jag gick för. Hade ett pers på samma bansträckning från 2013 som jag ville spöa ordentligt. 17:30 sprang jag på då, vad kunde jag landa på nu. 16 minuter borde vara rimligt tänkte jag och satte fart. Efter 400 meter var jag ensam. Ville så gärna ha med mig någon som kunde jaga mig eller som jag kunde fått jaga, typiskt. Tråkigt att springa fort ensam. Landade på 15:45 i mål. Oberörd. Knappt trött. Bra form. Riktigt bra nu. Låt mig persa på milen ordentligt innan jag blir sjuk eller omotiverad. 

Tvåan kom i mål 2-3 minuter efter mig. Jag berömde hans överarmar och han berättade att han brukar staka på vintern. Det förklarade överarmarna. Jag påpekade att stora överarmar inte gör så mycket nytta när man springer. Han förklarade att han tar revansch i vinter på ett långlopp. Jag höll med. 

Henrik Alm får trösta sig med att han stakar ifrån mig på Vasaloppet. Men på midsommarafton fick han nöja sig med att bli first loser. 

 

Haha, ja dör.

Arvid Öhrn.

Under fyra nätter och tre dagar förnekade han start i vätterspelen med efterföljet att han krossade motstånd och hembärgade en grill.

Man vet aldrig vart man har honom och kan inte lita till hans ord.

Ty sådan är generationen som växt upp med Johan Olsson.

Prestationsgenerationen.

Skulle bara titta förbi och säga hej skyllde på blott tjugo vårar och klent ölsinne för att sedan dricka ljus rom likt Ernst Hemingway och äga dansgolvet i tre timmar.

Min salut är förevigt tillägnad dig Arvid.

 

Jag har hamnat i blåsväder.

På hemmafronten ett bråk, en disbyt, stor konflikt.

Inget världproblem men ett problem att samleva.

En björktrast anser att jag bor fel.

Jag hävdar att jag bor rätt men att hon kan flytta eller lära sig stå ut med mitt boende.

Hon bajsar på mig när jag går ut om morgonen.

Inlikt mina böcker så har hon ungar väldigt nära.

Ser mig som ett problem, ett hot.

Jag tycker hon kan dra åt helvete för jag bor här året om, inte hon.

Härromdagen träffade hon rätt i kaffekoppen. Plopp.

Varmt kaffe skvätte upp på handen och jag skrek ut min ilska rakt ut i grannskapet kvart över sex.

Jag vet att man moraliskt inte kan skjuta någon och gräva ner dom bakom huset men,

Efter fått ur mig det måste vi tala om viktigare saker än samboskap.

Sillarännet 2015.

Lika bra att Robert åkte iväg på träningsläger till Österlen.

Han kan ju ändå inte göra någonting med måtta.

Tala om obalanserat förra året.

Femton och en halv fucking kilometer på Midsommarens morgon.

Efter en sillbit och ett par tre öl låg jag paralyserad i hängmattan i Vistakulles svar på Gonaive.

Folk förstår så lite om femton och en halv kilometer.

 

Robert drog mot Johannesört och havet men Sillarännet levde vidare med mer passande distans 2000m.

Vi var fem man som kom till start.

Två jättesmala killar bara försvann direkt.

Efter fyrahundrafemtiometer såg jag aldrig dom igen.

Och då ska sägas att vi sprang på en raksträcka.

Den femte var hjulbent och släppte direkt men den fjärde hängde i.

Jag drog tåget i för mig hyfsat tempo 3.32 första kilometern.

När vi passerade den bruna sommarstugan med den stora blommande rododendron skrek han till ett kort högt ”ahhh” för att sedan stöna och skrika vid upprepade tillfällen under 3-400 meter.

”ahh” ”iiiiihh” ”ehhh”.

Det korta aggressiva stönandet gick mej på nerverna rejält och jag höjde tempot, fick syra och gick emot döden.

Idioten sprang ifrån och 150m innan mål blev jag omspurtad av den hjulbente.

Femma och sist på Sillarännet 2015.

Själva fan.

 

I cava vimlet i målgång visade det sig att Idioten var en spansk sommarstugegäst som fått en humla innanför shortsen när vi passerade rododendron. 

Jag vill inte göra denna bloggen till en snuskblogg men det såg inte trevligt ut där nere.

Han fick sedan sin midsommar inne på sjukhuset och enligt legenden satt en sköterska vid hans sida hela kvällen.

 

Adjös.