Skärmen är helt vit, inte en bokstav letar sig fram.

Jag är trött.

Packar grus,sätter brunn och anlägger ledning på dagarna, byter skor och springer tusingar för att till kvällen stryka utmed vågorna för att samla in kräftdjur till årets heliga sammankomst, kräftskivan.

Man strävar, fattar tag i en uppgift, vill vara till för något annat, någon annan än en själv.

Skapa en fest till en helig allians.

Jag älskar ta ett glas,höra en sång,berätta muntra historier och idka samkväm.

 

Man vill mycket och visst blir det fel ibland och man står där i en råseglare, som ett fån efter att ha skrikit hissa focken, som inte finns och flickorna skrattar.

Ja ni som läst Strindberg fattar direkt, Carlsson, Hemsöborna, den stora svenska romanen.

Ni vet också att Strindbergs alter ego i En tjänstkvinnas son heter Johan, som i Johan, som kom som ett yrväder en afton i april och numer går runt med ett höganäskrus i näven. Kräftkalas!

 

Sprit är nyckfult.

Sprit är farligt rent av.

Alkohol är världens bästa drog för att den fokuserar människan till nuet.

Är man på drift, på jakt efter något man inte kan diffinera, kan den komma till att bli en svart älskarinna.

Och så svart det kan komma att bli.

Jag tänker på han som verkligen kunde skriva, beskriva och var en av de största.

Hur han dog där på britsen.

Något brast inombords och man pumpade in tjugoliter blod men kunde inte rädda han som betytt så mycket för så många men framförallt för konsten att skriva,beskriva.

Jag tänker på honom ibland, Jack Kerouac.

 

Och med sorg tänker jag på det öde som blev Mika Myllyläs.

Död där på golvet, så bedrucken att det inte gick att se om det verkligen var han som besegrade alla i en japansk snöstorm, tog några felsteg och slutade i en tragedi.

Allt har sina fram och baksidor.

Antar att det gäller att plocka lite av de diamanter som finns i magin omkring oss.

 

Förra helgen var vi ett gäng om fem som bar ner en ansenlig mängd ved ner till vätterns strand, fyllde en back med det klara kalla vattnet,la i fyra flaskor vit (Svenskt solaris, Nya Zeländskt Riesling) och en flaska snaps(Tack Oskar.),

dukade fram bröd,färska räkor, aioli och lät det bli stjärnklart.

Vi sveptes in i atmosfären som finns i skivomslaget till The bands Northern lights – Southern Cross.

Magiskt kväll.

En minne för ålderdomen att skulptera.

En diamant i tillvaron.

Snart kräftkalas,sedan vit månad,har jag lovat,mig själv.

 

Idag är dagen då verkligheten väcker mig med ett hårt slag i ansiktet och det är dags att stämpla in igen. Fyra veckor har gått sen sist. Men med jobb kommer struktur, lunchpass och stående tid hos sjukgymnasten. Likt Arvid berättade om sin väg tillbaka till löparbanan efter sitt sommarutbyte till beachvolleysandens sköna känsla mellan tårna är jag också tillbaka mot löparbanan. Men från ett helt annat håll, från stötvågsbehandling och tåhävningar. Men resan har börjat och igår kunde jag jogga några kilometer på Lidingöloppsspåret jobbigaste del. Om 7 veckor får vi se vem som klarat av återtåget! Holaveden kommer hålla dig uppdaterad!

 

Döden, döden.

Så startade Astrid Lindgren samtalen med sina systrar för att snabbt avverka vad som komma skall.

Är på sin plats att ägna döden några rader.

Då inte på tramsigt vis, likt metaforer till hur döda mina ben varit sedan jag urrusade ifrån stans yttersta skidelit, utan någorlunda respektfullt.

Döden som slutet på historien kan ses som den mest naturliga sak i världen och vi ska alla den vägen vandra men under den färden kommer döden att påverka oss flera gånger med förtvivlan och sorg.

 

Min mor hade en hund ibland andra.

En fyrbent jycke som blev en hjärtevän under åren jag gick på skidgymnasiet.

Som unghund var hon med på lugnare löprundor runt Vistakulle och agerade partner vid dejter på sagda plats.

En kompis helt enkelt.

Nu i somras hade tiden tilltygat henne så hårt att det var dags för henne att lämna in, fara till de sällan jaktmarkerna och allt det där.

Nu låg hon död iallafall, på en filt i en hästbox och jag hade grävt ett meterdjupt hål som sista viloplats.

Far och jag skulle föra över henne till en skottkärra när hon morrade till!

Chocken över en sista rest ifrån livet är påtaglig och förstålig men det var inte så illa som att hon fortfarande levde utan det var luft inifrån magen som trycktes ut via strupen.

Äckligt. 

 

En morgon någon dag senare steg jag upp i tron om flärd och frihet.

Beskådade solens strålar över landsjön genom kökets östliga fönster medans espressomaskinens ansambel tonsatte doften av nybryggt kaffe.

Jag stegade ut på trappen med kopp och Hemingways Farväl till vapnen när jag fick se en ambulans utanför grannhuset.

Bara intrycket av en ambulans på fel ställe gör en moloken.

Det visade sig att grannen inte vaknade den morgonen, helt utan förvarning, tio år förtidigt.

Det var en bra karl, kommunpolitiker som haft uppdrag sedan 1985, året då den nuvarande kommunen bildades.

I yrket väg&vatten ingenjör med uppdrag både i och utomlands.

Våran relation var typiskt grannaktig, samspråkade en femminutare ett par kvällar i veckan.

En kväll kom han fram och tyckte att jag borde rensa ut och avliva ”mina” mördarsniglar.

Jag sa att jag har andra slag att utkämpa som törst och vilsenhet men att han får plocka dom om han ville.

Han berättade att det var ett oändligt krig han hade gett sig in i och hade att utkämpa.

De hade kommit med båt, tagit över landområde efter landområde, skändat och ödelagt trädgårdsland efter trädgårdsland.

 

Vi bor i backen, ungefär i mitten av Kaxholmens populäraste löprunda och den backen utgör ett stråk som är precis förpestat av den spanska kannebalen. 

En annan granne har gått så långt att han har rammat in sin trädgård med en sarg av vinkeljärn, allt för att försvara sin egendom och rätten till att odla giftfritt.

Varje kväll gick den nu frånlidne grannen sin runda och hackade itur sniglarna med en trädgårdsspade.

Några kvällar efter dödsbudet tog jag en lov och rensade bort sniglarna.

Av respekt eller av rent sentimentala skäl.

 

Meddelandet om Calle Örnemarks bortgång kom nu i veckan.

Ett sorgebesked, om än väntat, det sas att han hade så ont i kroppen att han bett om en revolver eller ett öppet fönster.

Jag ska inte påstå att jag kände Calle, det var nog inte många som verkligen gjorde det.

Men jag har träffat honom tio till femton gånger de senaste åren.

Första gången var när vi på jobbet la om en bit av gatstenen på brahegatan,hela arbetslaget blev bortbjudna till Calles atelje i uppgränna. 

Calle var en av de största och mesta konstnärer vi haft i riket.

Jag skulle kunna skriva en kvm text om Calles liv och verkande men får lämna det till en annan gång.

Det var iallafall en fröjd att sitta i ateljen en lördagseftermiddag med en termos kaffe och lyssna till berättelser ifrån när och fjärran.

Om förälskelsen till en ung skådespelerska med indianblod som var på Riddersberg för att spela i Calles teaterstycke om skapelseguden Gluskap.

Delar av teatergänget skulle resa vidare ut på äventyr till påskön, en bra bit utanför Chiles kust.

Hon ville att Calle skulle följa med.

Calle som då var gift följde aldrig med.

Teatergänget försvann spårlöst i en djungel längst vägen.

Dom kom aldrig tillbaks till Sverige.

Ingen vet vad som verkligen hände.

Döden, döden.

Å andra sidan; har ni testat att spela 6-7 matcher i rad? Tillslut är det konditionen och uthålligheten som avgör kan jag intyga..