Det kan vara så att jag har världsrekordet i Snipe-jollesegling på Landsjön. Inför helgen låg det officiella rekordet på 13.1 km/h med min sambo som gast ivrigt påhejande att vi skulle köra fortare. Sedan kan detta rekord slagits av mig och Palle nån vecka senare men hastighetsmätningsutrustningen behövde vila efter ett hårt arbete under samma dags rullskidpass så ingen dokumentation finns och därmed inget rekord. Men helgen som var bjud upp till segling. På fredagseftermiddagen gick SMSandet varmt för att få tag i en gast till kvällens segling, världsmästarn var inte sen att nappa och efter ett ur hälsenesynpunkt lyckat löppass gav vi oss ut. Världsmästarn hade föreställt sig en lugn crusing runt sjön i kvällssolen och anade inte att jag hade världsrekordet i sikte. Efter ca 10 sekunder sköljde första vågen honom och så fortsatte det i en dryg timma. Vindbyarna avlöste varandra och krampaktigt kämpade vi med att orka segla med fulla segel och fortfarande med båten på rätt köl. Vi klockade 15,8 km/h och det nya rekordet var i hamn! Nöjda drog vi upp båten för kvällen med trötta underarmar och magmuskler. På lördagen blåste det än mer men jag övertalade farsan att det var dags att testa gränserna och att alla hemkonstruerade detaljer håller måttet. Iförd en 30 år gammal våtdräkt hängde han på sidan och seglarglädjen lyste i ögonen när ardenalinet kickade in när vi för sjuttifjärde gången var nära en spektakulär kapsejsning. Nu lyckades vi pressa upp båten i 17.1 km/h, dvs ytterligare ett världsrekord. Med blåsfyllda händer styrde vi nu mot land. Men där står den gamle dataspelsvirituosen Pecka och numer IF-båtägaren och frågar om han inte kan få följa med på en runda. Självklart, blåsorna i händerna är som bortglömda och vi ger oss ut. Nu går det ännu fortare och vi kan snesurfa lite på vågorna när vi går från Skarvesten mot Solandaviken och båten går som ett spjut. Jag kollar till på gpsklockan och ser att den står på 18.4 km/h. Detta är alltså världsrekordet i skrivande stund! Åter på fastmark så noterar jag diverse blåsor och öppna sår ii händerna, men vem tänkte på det när man forsar fram 20 cm över ytan. Dock tänkte jag mycket på dessa sår under kvällens kräftskiva när kräftorna skulle skalas….