Flickan på rullskidorna är ingen illusion, hon är verklig.
Det är inte enbart Arvids nattdröm utan vi är flera som sett henne.
Men hon är lite av ett mysterium.
Det är en del som inte är rent logiskt; så som hennes fart kontra hennes anonymitet i sporten.
Det fanns en tid då man kände alla som åkte rullskidor i detta området, i vart fall vid namn.
Men det är annorlunda nu, sporten är större och bredare.
Vem som helst kan köpa ett par rullskidor och börja åka.
Men den här tjejen har åkt mycket och hon åker fort!
Hon åker med passion och inlevelse men ingen har sett henne åka på vintern!
På en småländsk konstsnöslinga känner man snart till de flesta och vad deras åkstil säger om dem.
Den här tjejen, tycker vi kallar henne Tess.
Tess teknik talar om att hon har åkt länge, troligtvis sedan barnsben då hon diagonalar stort och traditionellt.
Inget kort skitnödigt långloppsstakande som hos fyrtioplus-herrarna här inte.
Det kanske finns en ny generation av rullskidstränande nu?
En generation som vill åt den fysiska och psykiska smörjelsen, helkroppsansträngningen.
Som inte brys sig om vinterns besvärligheter och kyla.
En generation som inte är intresserad av att trängas och bajsa på en älv.
En skara som inte häver sig, tävlar, instagramar och bloggar träning.
Vad vet jag? iallafall inte vem hon är, men vem vet egentligen det?
När jag skulle skriva det här kom jag att tänka på en händelse som jag har hört talas om vid något tillfälle.
Det var den tyske filosofen Arthur Schopenhauer, som var mycket intresserad av växter och deras blinda strävan mot ljuset. Vid ett tillfälle gick Schopenhauer runt i de kungliga växthusen i Dresden i både en, två, tre och fyra timmar. Till slut blev en vaktmästare så nyfiken att han stegade fram och frågade vem denna gode herre kunde tänkas vara? Schopenhauer svarade
-Ja min gode man om ni kunde tala om det för mig vore jag er ytterst förbunden.
Och ifrån det kom jag att tänka på en polare som sprang Göteborgsvarvet för några år sedan.
Han sprang bra och med endorfinruset porlande i kroppen sökte han sig bort ifrån vimlet i målområdet och hittade en för honom perfekt avsides parkbänk då han inte är mycket för större folkpopulationer. Han slog sig ner där och beskådade armbandsuret som stannats minuter under målsättningstiden. Under den här lyckliga stunden i eftermiddagssolen dyker en annan löpare upp och frågar om hon får sätta sig bredvid. Hon får och de börjar samtala om sina vedermödor utefter asfalten och det visade sig att löparen var härstammad ifrån Nässjö och var också folkskygg och hade därför bosatt sig med två katter i ett torp utanför Vimmerby och livnärde sig som avbytare på kringliggande mjölkgårdar. Det blev en trevlig eftermiddagsstund där i solen men tillslut skildes de åt och sökte sig inåt vimlet på jakt efter släkt och vänner. Mjölkerskan tyckte mötet var så pass trevligt att hon bestämde sig för att leta upp honom igen någon vecka senare. Kontaktannonsen tog form genom radioprogrammet Christer i P3. Det enda hon hade att gå på var bänken,varvet och hans påfågelutseende.
Det nappade direkt och folk från hela Sverige ringde och kände till polaren och hans förhavanden m.m. så en eftermiddag ringer en radioproducent och förklarade läget och frågade om han kunde tänka sig att vara med i radio. Vilket han inte kunde och inte heller skulle ytterliggare en kvinna underlätta vardagen så historien slutade där. Men det blev en bra historia precis som historien om den okända rullskidstjejen som till oss ej är förbunden men vi kallar henne Tess.
Senaste kommentarer