Nu är vi där. Varje höst smyger det sig på som en höstförkylning från något dörrhandtag och en bortglömd handtvätt. Väderprognosabstinensen. Det brukar börja i Oktober. Man skrollar långt ner i prognosen för att se om det inte finns några blå siffror. Oftast inte. Men man tittar ändå, ifall om att liksom. Inte så ofta, men nån gång i veckan. När sedan mustacher börjar pryda ens manliga omgivning är detta som en signal om att nu gäller det att vara på tårna. Vad som helst kan hända! Skidspår kan dyka upp snabbare än man anar. Men regnfyllt asfaltshackande kan också vara fallet fram till jul. Hur som helst går väderappen varm i en tid som denna. När prognoskunskap är hårdvaluta och att undvika att träna i regn skillnaden mellan endorfinglädje och avgrundsdjupt mörker.

 

Kan det vara så att våran gamla motståndare i skidspåret och snabbstakarn på rullskidor, Emil Ekman har försökt sig på någon slags Veiron i Ottan look-a-like när han nu gått ut i arbetslivet???

 

 

 

 

 

 

 

 

Skicka in ditt bidrag till kaxholmenkickwaxers@gmail.com innan november är slut. 

Ps. Enligt säkra källor ligger Peter Nilsson redan bra till för att ta hem ”årets mustasch” så ni andra måste ligga i ordentligt för att komma ikapp. 

Ps2. Vintern är på ingång. Klass 1-varning i Värmland och till nästa vecka väntas det komma kallare väder även hos oss i äppeldalen. Jag som precis börjat gilla det milda vädret eftersom det underlättar att samla löpmil. 

Ps3. One Directions nya album är fantastiskt. BAM, jag sa det. Hata inte.

 

Som Palle diktade igår är hösten mörker, längtan bort. Längtan tillbaka till sommaren, längtan till snöns förtrollande värld. När snötäcket ligger där och sprider ett lugn i naturen. Få känslor är så sköna som att känna pulsen slå kraftigt när man glider fram i perfekta skidspår under vinterns första intervallpass. Så långt från att hacka asfalt eller fläckta fulla spjäll i tegelnästet. Men medans hösten ändå är här får man göra det bästa av situationen. Det vill säga, Brygga öl! Jag har hållt på några år med detta intresse. Framgången har varierat mellan odrickbart till ganska bra faktiskt. I höst har två satser bryggts med gott resultat och idel lovord. Jag har börjat hitta ett embrio av riktigt bra grundrecept som jag försöker förädla. Men nu tänkte jag ge mig på att göra en kopia på min favoritöl från tiden jag bodde i Houghton, Michigan i USA. Där fanns ett mikrogryggeri vid namn Keweenaw Brewing Company. Många gånger satt vi i bryggeriets egna baroch diskuterade skidor, vallning och öl. Favoriten var Widow Maker Black. En mörk till utseendet men inte riktigt till smaken men fruktansvärt god öl. Namnet kommer från maskinen som användes av de gruvarbetaren i koppargruvorna och som gjorde många fruar till änkor. Många av gruvarbetarna i regionen var från skandinavien och speciellt Finland. Livet i Upper Peninsula i Michigan var hårt vid förra sekelskiftet när snöstormarna rullade in från Lake Superior. Lika hårt som en svensk höst. Det krävdes hembryggda drycker och varma kläder även där.