Författare: Adam (sida 40 av 194)

Säsongens andra löpseger

2016-03-13 / / 2 kommentarer

Holaveden plockar hem sin andra löpseger för säsongen. Efter den relativt usla skidsäsongen känns det bra att veta att vi inte är helt värdelösa. Förra helgen var det Oskar som sprang hem Munksjön runt och igår var det min tur att vara först runt Rocksjön. Oslagbara runt sjöarna. Bådar gott inför Landsjön runt. Hittills är det bara träningstävlingar som sprungits, men det är ändå nummerlapp på bröstet och hård konkurrens på startlinjen, så det är ett bra kvitto på hur vi ligger till. En indikation på att vi utvecklats skulle jag vill säga. När jag sprang samma runda förra året var jag 20 sekunder långsammare och fick stryk av Linderholm med ca 15 sekunder. Idag var rollerna ombytta och jag körde solo från start till mål, så visst har det hänt saker sen sist. Då var jag helt färdig, idag ganska pigg. 2016 kan bli ett bra löpår. Känner det på mig. Det har redan börjat med ett banrekord.

 Idag kör vi sista racet på skidor. Palle och jag startar och stakar ReservRallar, som är ett alternativ till rallarloppet som i vanliga fall går i slutet av januari. Det bjuds på 20 kilometer banvall i ett härligt vårvinterväder. Sen lägger jag stavarna på hyllan och vi får se när dom plockas ner igen. Kanske aldrig. Kanske i december igen. Kanske är det dags att ge löpningen en ärlig chans under ett helt år. 

Konsten att ta en bra bild… 

Hubbe live

2016-03-12 / / 3 kommentarer

Okej. Så här är det. Om någon missat det så är jag uppvuxen i Ölmstad IS. En uppväxt präglad av hårda lärdomar. Tidigare har jag varit inne på en av dom. Att förlora. Men genom att förlora kan man också vinna, väldigt mycket dessutom. Ett år då kontrasterna mellan att vinna och förlora var stora var 2006. A-laget gjorde sin bästa säsong genom tiderna och gick obesegrade genom division 4. Där satt min 17-åriga kropp mest på bänken. B-laget hade Mattias Hubbe Sjöberg hand om. En eldsjäl med ett stort hjärta för föreningen och landsbygden. 2006 gick det minst sagt åt skogen för b-laget. Men ständigt fanns en optimism och stolthet över att tillhöra klubben i Hubbes sätt att vara som smittade av sig, främst på oss yngre. Vi är en generation ÖIS:are som idag stolt visar vårt klubbmärke var vi än är. En av anledningarna är Hubbe. När han skulle dela ut årets b-lagsspelare 2006 under pompa och ståt då a-lagets serieseger skulle firas av höll han en motivering där senare undertecknads namn lästes upp. Jag minns ordagrant delar av den motiveringen vilket kan låta märkligt då jag fick ett pris som ingen kommer ihåg. ”Det här är en kille jag håller oerhört högt”. Dom orden har följt med mig och sitter fortfarande innanför pannbenet tio år senare. 

Men Hubbe är inte bara en inspiratör. Han är också en jävel på att kommentera Vasaloppet. Här följer ett axplock av Hubbes liveuppdatering i söndags som han körde hemifrån Bönarp.
Ska man vara med ska man vara med. 6.19, 101 minuter före start börjar Hubbe bli orolig för om han hinner få färdigt allt.
Tre minuter senare delar han Holavedens liveuppdatering. Bara en sån sak.
I sann Sjöbergsk anda är han förberedd en timma innan start.
Det var det här med att vara i tid…
Peter Nilsson, bara nån backe efter Cologna.
Min favorit. 
Relevant fråga!
Kommentarer överflödiga. Här finns allt man behöver veta om man följer team Bönarp.
Här satt jag och följde brödrakampen. Mycket spännande!
Vackert! För övrigt set bilderna ut att komma direkt från programmet Efterlyst.
Han som vände i Risberg gick ändå i mål i Mora. Imponerande!
Sånt här är man svag för.
Men nu vänder vi blad va? 
Ja, nu vänder vi blad. På med löpskorna. Mot Landsjön Runt!
Tack Hubbe!

Solskensskidåkning

2016-03-11 / / Inga kommentarer

Tävlingssäsongen är över. Det blev inte mycket att hänga i julgranen. Ett halvdant långlopp och ett Vasalopp. En inflammerad arm satte mig ur spel. Surt när jag aldrig varit starkare i tegelnästet eller uppför berget.

Idag åker jag till Österrike istället. En veckas skidåkning varvat med lite löpning är tanken. I solen. Återkommer förhoppningsvis med lite bilder.

Blicken i Hökberg 2016.

2016-03-09 / / 2 kommentarer
 
Klockan var precis förre fem och det var tyst och nästan öde i bygdegården.
Serveringspersonalen hade slått sig ner med en kopp kaffe efter att serverat frukost till motionärer hela natten.
Vi var dom två sista skidåkarna som fick sig en tallrik gröt, havregrynsgröt, en rest från forntiden.
 
Det gick lungt och beskedligt ner till Berga by.
Fick in skidorna längst bak i första ledet.
Avancemang i fältet var satt till Risbergsbackarna och om möjligt startbacken.
 
Gick på bajamaja.
Tjöttade med folk.
Nervösa, taggade, laddade.
Förväntans spänning var i luften.
 
Pissade i grupp.
Lovade mig själv dyrt och heligt att aldrig mer äta pasta.
 
Skidorna knäpptes på efter att ha slängt påsen bland påsarna och väskan på lastbilen.
Något avancemang i första backen blev det inte tal om.
Stakare överallt.
Runtomkring i fältet kunde man höra Peter Nilsson och Peter Nilssons ryta ifrån om någon försökte sig på att köra Italienskt.
På myrarna var det inte mycket att göra, hucka sig för vinden och hänga med.
Något man ska tänka på om man väljer att köra hårt i Risbergsbackarna är att backarna fortsätter även efter själva kontrollen.
 
Att det blev lopp ändå, det ser jag som den stora bedriften.
Det har inte direkt gått som på räls den här vintern.
Livsform och champangekalas följt av tre veckor muskelproblem och förkylning.
En vecka träning, en vecka vila, Marcialonga, en vecka vila en vecka träning sedan den onda häxans förbannelse, Influensa.
Ni tänker som ja, på Job i bibeln, det var så, kändes åtminstone så.
Jag började fundera på vart jag skulle göra av alla fruar,djur och barn när väl Herren kom på det andra humöret.
 
Efterdyningar och småsjuklighet kan man lida av i veckor.
Man jag hade bestämt mig, planerat mitt tillfrisknande.
På den första dagen vaknade jag, klädde mig, gick till jobbet, somnade i baracken vid nio, igen efter middagen samt direkt när jag kom hem.
På den andra dagen gjorde jag precis likadant.
På den tredjedagen tränade jag.
Till helgen åkte jag till Mora.
 
Några dagar innan den andra färden till Mora stod jag i en svettpöl i tegelnästet efter vinterns sämsta dragjobb, allt var gjort, det var upp till gudarna nu.
 
Åter till Hökberg.
Hotad blir man i förväg, men det är när släggan slår till som det är dags att förändra och anpassa sig.
Vid paniken i ett slutskede kommer spökena upp i ens mentala insida, snart kommer han, och han,han,han och han att passera på min vänstra kanske högra sida.
Det första som lämnar än är koordinationen.
Man rer inte ut att utnyttja sitt fäste, de slöjdsamt smorda laggen räddar dig inte.
För att mota fan i farstun drog jag snabbt två gels, gjorde korstecken och stakade vidare.
På platten hängde jag med, utför inga problem.
Minsta stigning, kramp rejält, som en gevärskula i magen.
Fick sträcka på mig men krampen satt som tuggummi.
 
Är man i flow, feeling kan man ånga på som en flistugg sista kilometrarna, i ett trans av flödande rytm av energier.
Har man brakat in i tegelväggen är allt som en hashdimma, man vill få ett slut, överstökat, vakna hel och ren.
 
I Marcialonga visste jag att jag var bättre än någonsin.
Visste inte vad det betydde, använde allt, i ren entusiasm, synd bara att det var två mil kvar när det sinade.
Jag var i bra form men dåligt tränad.
I vasaloppet var jag varken i bra form eller bra tränad.
Men vilket levene, man får vara tacksam.
 
 
 
 
 

Vasaloppet – Före, under och efter

2016-03-08 / / 10 kommentarer
Vi har ett komplicerat men kärleksfullt förhållande, Vasaloppssöndagen och jag. Det är så mycket på en gång. Ångest, lidande, smärta, kärlek, längtan, hopp, förtvivlan, skräck, stress, glädje. Det låter säkert som att det onda överväger det goda. Men det är fel. I slutändan står vi ändå alltid där. Med ett leende och en pizza från Rojdas i näven. Sen köper jag en dosa finsnus, lägger folköl på kylning och konstaterar att jag förstår varför jag lärt mig att älska den här dagen. Det här är Vasaloppet 2016 enligt mig. Jag som i bloggkretsar, ofrivilligt men inte oförtjänt, kallas för Sluggern.
 
Mitt fantastiska resesällskap! Fr v: Daniel, Peter, Sofia och jag.
 
FÖRE:
SMHI och YR konsumerades å det grövsta inför. Jag kunde bara konstatera att min mor och far samt vänner och bekanta hade en fantastisk upplevelse förra helgen under Öppet Spår men att vi som skulle åka det ”riktiga” inte riktigt skulle få samma yttre förutsättningar. Det ändrades hit och dit ett par hundra gånger kändes det som. Snöstorm, sen ingen snö alls, till att bli solsken. Och sedan åter till snö, men bara lite sas det. Försökte intala mig återigen att det där är ingenting att bry sig om. Men jag brydde ju mig egentligen, liksom alla andra. 
 
Sen handlade det ju om att vara frisk också. Molly verkade ha väldigt sjuka kompisar på förskolan och jag frågade min sambo som tidigare jobbat inom den världen om det skulle verka konstigt att komma in med plasthandskar och munskydd. Det tyckte hon och jag brukar försöka lyssna på hennes råd. Det var bara att böna och be. I månader hade man siktat in sig på en dag, men är man inte frisk då så är det ju bara så. ”Vad fan ska man göra åt det?” Tja, sova bra kanske. Inte min paradgren. Men jag försökte i alla fall. Och när det blev torsdag kändes det som kroppen inte hade börjat utveckla nåt virus än. Lovande var ordet.
 
Jag packade väskan och gjorde mig redo. Klockan 9 på fredagen skulle Peter Nilssons Volvo avgå från Ölmstad station. Jag gick och la mig och kände mig stark, förberedd och förväntansfull. Inte minst inför att umgås en helg med bröderna Nilsson och syster Sofia i Dala-Järna. Då kom dom. Hostningarna. Molly hostade. Hon slörvlade till och med. Reaktionen från mig blev att dra ut täcke och kudde och bädda soffan. Därefter marscherade jag in med taktfasta steg mot spritskåpet som numera öppnas sällan. Slet ner en halvfull tysk fulrom och drog i mig två, tre rejäla klunkar som smakade allt annat än bra. Sen somnade jag och vaknade. Och jag var frisk.
 
Vi nådde Dala-Järna efter en trevlig resa genom ett snöigt Sverige. Vi fastslog bland annat att Lesjöfors är stället man vill blunda sig igenom men liksom inte kan för att tragiken i ett förfallet samhälle aldrig slutar att förundra. Tänk att dom här ställena blomstrade en gång i tiden. Och att jag har tillbringat två nätter med bland andra Johan Hultberg i El-Jourens lokaler i ortens centrum. En helt annan historia dock.  
 
Väl i Dala-Järna hade lillebror Daniel Nilsson anlänt med tåget från Stockholm och hade redan hunnit med att inhandla mat och skottat snö som en halv armé. Det blev en gudomlig köttfärsås signerad Daniel med lite vin och världscupsprint innan vi somnade in och drömde om kommande stordåd. Lördagen tillbringades delvis i Sälen. Nummerlappsuthämtning och lite känning på spåren.
 
Åter i stugan började så århundradets vel. Bröderna Nilsson vankade av och an. Daniel funderade på att ha lite fäste under skidorna till första backen för att sedan staka resten. Peter hade bestämt sig för att köra helt blankt men började omvärdera sin ståndpunkt och när Daniel efter några timmars funderande bestämde sig för att lägga ett kort lager fäste lät det som att även Peter skulle gardera sig men till slut stängde han skidfordralet innehållandes ett par Fischer med glidvallning och rill men inget fäste. Daniel tog hjälp av sin vän Esa som via sms la fram fem argument för att köra utan fäste och fem argument emot. Tror inte han blev mindre velig av det den gode Daniel men han la i alla fall lite fäste, helt i onödan skulle det visa sig. Jag fick förtroendet att lägga fästet på mina egna skidor efter en stunds förhandlande med vår vallachef farsan som i Dala-Järna går under namnet Larry efter Sveriges legendariske vallachef Larry Poromaa. Även Sofias skidor blev offer för min vallakloss. Nu fanns det inte mycket mer att göra än att vänta. 20.03 släckte jag lampan. 01.30 tände jag den igen… 
 
Frukost innan klockan 02 är inget man är van vid och jag hoppas inte att jag vänjer mig vid det heller. En tallrik gröt och lite mackor. Sen på med allt och in med allt i bilen. Vi gled ut ur Dala-Järna 02.43 och nådde Berga By strax efter 4. Ner i startfållan. 05.30 släppte de in oss och folk sprang som idioter som om det var här det avgörs. Målet var att hamna längst fram i led 3 vilket inte var svårt. Elva spår från höger. Härifrån in i evigheten.
 
Timmarna innan starten går är en känslomässig berg-och-dalbana. Det känns bra och det känns brutalt dåligt. Man vet ingenting om vad som väntar, trots att man varit med om det tidigare. Dungen är ju borta så jag och Daniel gick på date i skogen och hittade varsin plats att utföra det allra nödvändigaste. Kan fortfarande inte förstå att man väljer baja majan före skogen. Det är sanslöst. Därefter joggade vi tillbaka till bilen och kom fram till att ingen av oss tänker springa Vasaloppet. Det är för mycket äventyr.
I väntan i bilen innan start.
 
En kvart innan start träffade jag Arvid. Vi joggade bort mot elitledet och mötte både Jörgen Brink och Britta och fick också se en ogenerad typ som satte sig på vägen och bajsade. Ja, det är ju inte baja maja i alla fall. Arvid såg avslappnad ut och alla som träffat honom i det tillståndet vet att det väntar stordåd. Tydligen hade han inlett dagen med godis. Den här söndagen är tydligen allt tillåtet. 
Arvid äter geléhallon i direktsändning. 
UNDER:
Det blev en bra backe för mig. Materialet höll och när vi tog oss ut mot myrarna kände jag att glidet var med mig. ”Då är halva loppet gjort” brukar Daniel säga. Och mycket ligger i det. Det ”lilla” som är kvar är bara 87 kilometers njutning typ. Snön gjorde det trögt i början och tidigt förstod jag att det skulle bli följa John (Kristian Dahl). Simon Solsjö gled upp bakifrån och snackade lite. Min forna klubbkamrat som numera åker för Vreta. Vi åkte ihop en stund men jag vågade inte hänga på när han skruvade upp farten. Det skulle dock inte dröja länge innan jag fick sällskap av en annan gammal lagkamrat. ”JAGAR DU ELGH?!” ropade en välbekant röst bakom. Magnus Edgren hade anslutit. Förra året svor han när jag passerade i Risberg men nu var tonen en annan och vi började samåka. Edgren och jag höll ihop nån mil sammanlagt. I backarna upp mot Evertsberg tappade vi kontakten när jag avancerade framåt. Trevligt ändå.
Elghen jag aldrig lyckades jaga ikapp.
 
Kroppen höll ihop det, energinivån var precis lagom och skidorna gick som två spjut. Nästan så att det blev ett problem när jag ständigt gled ikapp åkare utför. Tack Pölder och David Jönsson för en prickfri vallning. I övrigt tyckte jag att det snöade lite mer än jag trott. ”SMHI och YR ska bort från min telefon efter det här” for igenom huvudet. Men så fort det snöandet upphörde blev spåren glatta och nästan lite isiga och då gick det genast fortare. Upp mot Oxberg började tankarna fara genom huvudet att det är här det alltid tar slut. Mellan Oxberg och Hökberg har jag åkt sex Vasaloppet i följd utan att memorera hur det ser ut. Finns ju sina förklaringar till det. ”Hökberg är helvetet på jorden” har min vän Lukas Wreland sagt och jag kan inte säga att det är fel. Palle kanske kan intyga det?
 
För egen del blev det inte så denna gång. Det kändes helt enkelt för jävla bra. Oroväckande bra och jag lyckades mobilisera kraft att trycka på mot Eldris, ja till och med gå upp och dra en hel del. Och när Eldris är passerat så är det bara att kämpa. Kämpa, kämpa, kämpa. För allt vad kroppen håller för. För alla träningstimmars skull, för all ångest, lidande och smärtas skull. Men främst för glädjens skull och kärlekens. För att det här alltid kommer vara med oss. För att det är det största som finns. Äran att vara priviligerad att välja. Det ska inte klagas över nånting egentligen även om det kan verka som att jag ibland gör det. Det här är frivilligt och när man närmar sig Moraparken får man veta varför man gör det här. Det är obeskrivligt. Efter fem timmar och åtta minuter var jag framme. När jag skulle ta bussen till duschen hände nåt väldigt konstigt. Det släppte nästan. Vad vet jag inte men för en sekund kändes det som om jag skulle börja gråta. Så långt gick det inte, men man är ganska sårbar i det här läget. Och stolt. 
 
EFTER:
Träffade återigen Solsjö. Han satt på bussen och vi började samspråka. I omklädningsrummet träffade vi Palle. ”Hur gick det?” frågade jag. ”Fråga Peter Nilsson”. Väl i ishallen där födan serverades på offensiv blå berättade Peter om Palles tomma blick i Hökberg, som nu går under namnet ”Blicken i Hökberg”. 
Bröderna Nilsson och Bröderna Blomqvist.
Bröderna Nilsson imponerade stort. Båda stakade hela sträckan och landade topp 500 med råge. Daniel struntade i att använda det lilla fäste han hade. De passerade mål pjäxa vid pjäxa, Blomqvist-style. Ett värdigt avslut av ett brödrapar som förtjänar all cred. Inte minst för sin ödmjuka och positiva inställning till allt.
Snöigt i Evertsberg Sofia?
 
Men nu ska jag skryta om min syster lite. 193:a i mål på 6.45. Och när JP öppnades idag stod hon högst upp av alla. Bästa dam i Jönköpingsområdet. Det gör mig oerhört stolt och det här är bara början. En kapacitet som kommer att utvecklas än mer och gud vet var det kommer sluta. Det är också Sofia som fick in mig på Vasaloppet från början och fick tjata lite för att få med mig första gången. Hade det inte varit för henne hade jag förmodligen inte suttit här och skrivit. Och det hade varit tråkigt. För er. 
 
Hemma i Dala-Järna kom så åter den mest välförtjänta pizzan av dom alla. Capriciossa Super. Vi satt alla och njöt av våra krämpor och anekdoterna från våra olika resor genom den här dagen avlöste varandra.
 
Visst känns det skönt att vara vid liv en dag till?
 
Det här blev visst lite längre än vad jag trodde. Skrev det rakt upp och ner från hjärtat och har säkert glömt mycket. Men det kommer jag återge i kommande inlägg. Bland annat ska Mattias Hubbe Sjöberg få ett eget inlägg om sin förstklassiga uppdatering via facebook. Den var i klass med vår egna eminenta liveuppdaterare Lovisa här på bloggen som gjorde ett fantastiskt jobb!
 
 
 
 
Äldre inlägg Nyare inlägg

Podcast

Arkiv

Kategorier

Meta

© 2025 Holaveden

Tema av Anders Noren — Upp ↑