Ibland blir ekvationen lika med 0. Ibland enas livet och döden i en nästan sanslös kombination. Vi väntar på att ett nytt liv fullt av möjligheter ska tändas. Samtidigt släcks ett annat. Farmor tog sitt sista ansträngda andetag sent i tisdags. Och nu finns ingen av mina föräldrars föräldrar kvar. Alla fick leva och bli en bra bit över 80. Mormor blev till och med 90. Man vet aldrig vart det tar vägen eller hur morgondagen ser ut. Bara vara tacksam för det vi har, det vi får och det vi har fått.

I somras kom en ny grabb till vårt fotbollslag. Han hade kommit till Sverige några månader tidigare från det nordöstra hörnet av Syrien. En stad inklämd mellan Irak och Turkiet. Som kristen fanns inte mycket att göra mer än att packa väskan och sticka därifrån illa kvickt. Samma vecka som jag körde hem honom för första gången efter en träning körde en IS-terrorist in en lastbil fullsmockad med sprängmedel i hans hemstad 300 mil ifrån hans nya hem. Det går inte med ord beskriva det vanvettiga i det. Men han är bara tacksam över att få komma till ÖIS-gården och spela fotboll, att få lära sig ett nytt språk och lära känna nya bekantskaper. Han är evigt tacksam för det. Och när jag tänker på hans resa är jag också tacksam.

Och det kom över mig när jag stod och småpratade med Robin, Salle, Jonas, Öhrnarna, Dolla, Oskar, Palle, TB, bröderna Sjöberg, Hultberg, Qvarnström, Peter och alla andra trevliga människor under ÖIS-Loppet i lördags. Ett rus inombords av glädje och välbehag. Där stod vi, alla i olika skeden av livet med en skön skörhet i ben och märg efter att ha sett Brötjemarksterrängen i vitögat och bara trivdes. Det är i sådana ögonblick som jag förstår varför man ska omge sig med rätt människor som får en att le. Jag är er alla evigt tacksam.

Jag har vridit och bänt, bönat och bett. En gammal dansskada som vägrar ge med sig gör att jag är stel som en gubbe på vänster sida. Trots detta har det funkat kanon att springa hela året. Det har dock kommit med en bitter eftersmak. Till och med 1:13:12 i Göteborg hade en bitter eftersmak i form av stelhet i höften men vem tänker på det när man är i ett sådant rus av personbästa-feeling.

Men nu får det vara nog kände jag, dags att ta tag i problemet ordentligt. Göra det rätt för mig. Den enda som drabbas av att jag skjuter på problemet är jag själv. Ingen annan bryr sig. Det går inte längre stretcha sig till en perfekt höft har jag insett efter att ha försökt i ett halvår. För några veckor sen öppnade jag plånboken. 1150kr har hittills spenderats. Tyvärr utan framsteg. Provar sjukgymnast på fredag. Ni kommer få följa utfallet i del 2. Målet är att kunna springa utan att vara stel som en gubbe efteråt. 2017 ska bli mitt år jag har det på känn.

Bilden är från i våras när jag sprang 5x2km och snittade 6:20-6:30 på alla. Dagen därpå sprang jag 21km under fyrafart och snackade med syrran som cyklade bredvid. Samma kväll fick jag feber, men jag var i bra form. Lite avis på Oskar som är inne i flödet just nu, då när kilometerna kommer till en som han så vackert beskrev det. Men snart hoppas jag att jag ska vara tillbaka där också.