Det räckte att ta sig upp för första backen för att förstå att det här skulle bli en eftermiddag med mitt eget jag. I första utförskörningen svischade det till och vips så var jag sist i fältet. Det kändes så i alla fall. När Magnus Edgren gled upp efter fem kilometer tänkte jag att det hade gått hyfsat i alla fall, ända tills han förklarade att han hade stannat och bytt stavspets och sedan åkt ifatt mig. Tre stavtag senare var han 20 meter före och det var ridå. Jag åkte nästan och skrattade för mig själv och tänkte mer på all skit jag skulle häva i mig när jag kom hem. Förutom i uppförskörningarna. Det var nämligen enda stället där jag kunde plocka placeringar. Men så fort det gick utför kom dem. En efter en. I fartställning. Jag stakade som en dåre.
Det kan finnas en förklaring förutom att jag åkt lite för lite rullskidor. Och ni som läser detta nu kommer förmodligen kalla mig för den dummaste personen i mannaminne. Och det är mycket möjligt att det är sant. Men för min skull: Håll god ton i kommentarsfältet. För det jag kommer berätta nu kanske är anledningen till att jag aldrig sätter min fot på en rullskidstävling igen.
Allt började i fredags. Jag tänkte jag skulle smörja till hjulen lite, eller i alla fall rengöra kring lagren för att vara lite bättre förberedd. Sagt och gjort. Jag plockade isär och rengjorde, och jag vill inte veta vad det egentligen var som satt på hjulen. Smörjde lite och tänkte att jag skulle rulla lite innan avfärd på lördagen och sedan en sväng på uppvärmningen. Jag kan ingenting om sånt här och jag har med all önskvärd tydlighet nu förstått att det finns ett och annat att lära sig när det kommer till att hjulen. Men det här var ju mest en kul grej som jag med stor vänlighet blivit medbjuden på av Mr Qvarnström, Strutsabackens granne. KUL. Det rimmar på hjul. Och har man inte bra hjul är det inte kul.
Ett av framhjulen verkade segt som satan och jag skruvade och höll på för att fixa till det. Men det ville sig inte. Ja, ja. Det får väl bli som det bli tänkte jag efter att ha suttit närmare en timme med det förbannade hjulet. Men det är bra om man drar åt ordentligt efteråt, för annars kan det bli tråkigheter.
När Qvarnström, Peter och jag åkte och värmde upp mötte vi Petter Eliasen och Tord Asle Gjerdalen och allt var frid och fröjd. En kilometer bortåt och det kändes riktigt bra i stakningen. När Qvarnström annonserade att vi skulle vända hörde jag ett skramlande ljud och jag tittade ner. Muttern var borta och där stod jag. Boktavligt talat som ett jävla fån med 30 minuter kvar till start utan mutter. Qvarnström hann åka innan jag påkallade uppmärksamhet. Ni vet, det finns lägen när man för en sekund funderar på om man ska säga nåt eller bara låta det vara och inte dela med sig av sin dumhet. Lite som när Björn Ferry sket ner sig framför Jörgen Brink med flera i ett omklädningsrum och sedan insåg att ingen märkte något. Ferry ställde foten på skiten och låtsades som ingenting. Sedan avslöjade han för Brink flera år senare (läs Ferrytales för mer info).
Jag valde dock att blotta mig. Ropade på Peter som nog undrade vad det är för en jävla dåre som nu ska bli hans granne. Han trodde att han kände mig ganska bra… Mitt i den här misären när jag bara kände att jag ville hoppa ner i älven bredvid kommer en herre på ca 70 år och frågar vad som hänt. ”Ja, du jag har tappat muttern.” ”Jag kan gå upp och se om jag har nåt, jag bor här” sa herren och pekade upp mot sin villa. Det blev en nervös väntan men jag antar att Peter fick faderskänslor och stannade med mig under de evighetslånga minuterna när mannen var borta. Helt plötsligt dök han upp. Med en vingmutter. Snacka ändå om en räddare i nöden. Nu kunde jag åka bort till servicetälten 1,5 kilometer bort. Tanken på att springa bort med skidskor och en lårkaka från torsdagens stenhårda fotbollsmatch var i detta läge lika med att jag skulle missa starten. Peter och jag skiljdes åt vid starten och jag fortsatte bort mot målområdet. Klockan var nu runt 14.10. Starten gick 14.35.
Letade efter Swenor-tält. Hittade inget. Frågade i anmälningstältet, de hänvisade vidare till en vacker blondin som såg ut som ett stort frågetecken när jag frågade om de hade nån mutter med låsning. Hon hänvisade mig tillbaka till de som hänvisat mig till henne. Vidare ut mot lite andra tält. Några italienare bara skakade på huvudet i ett av tälten och jag fortsatte. Jag såg en stor display. 14.16. ”Nä, det här går åt helvete” tänkte jag och frågade mig själv om en vingmutter skulle hålla i 48 kilometer. Inte så festligt att testa kände jag. SkiGo-tältet hade bara rullskidor och stavar. ”Jag får väl köpa ett par nya skidor” hann gå genom huvudet. Någon vänlig själ pekade med hela handen mot det rosa Elpex-tältet och där stod den. En hel jäkla låda med muttrar. ”Nä, men har du en vingmutter?” sa de den ena av två roade män som log brett åt mitt öde innan han slängde vingmuttern och drog på en ny. ”Dra åt på alla när du ändå är igång” sa jag och höll upp. Och han drog åt. Det var först efteråt jag fick höra att detta kan påverka rullet avsevärt. Så pass lite kan jag om rullskidor.
14.25, med tio minuter kvar till start stod jag i led 4 och undrade vad i herrans namn som hade hänt.
Resten är historia. Jag blev nog typ sist. I alla fall har jag aldrig blivit så omåkt som nu. Närmast jag kommer är passagen Eldris-Mora på Vasaloppet 2015 när jag tappade 40 placeringar på att en stor pappersbit fastnat i klistret men som jag var alldeles för trött för att ta bort. Men det här var något helt annat. Inte en enda gång lyckades jag hålla en rygg trots att jag la mig kloss i rygg. De bara försvann. Detta var misärens misär.
Och när jag kom i mål fick jag beviset för att jag i alla fall hade kämpat. Maken till socker- och energiintagsbehov har jag aldrig upplevt. Tre apelsin-MER som jag trängde mig i kön för att få och då är jag ändå ytterst väluppfostrad. Två energibars, en skinkmacka och yoghurt. Allt detta inom fem minuter efter målgång. Jag var tömd. Dessutom bjöd Qvarnström på bärs i bilen hem och en Nilsson-special gick ner på McDonalds Falköping. En Big Mac-meny och en extra Big Mac-burgare med dipsås.
Jag tror jag ska hålla mig till löpning. Är det nåt jag kan så är det att knyta skor. Där är det få som slår mig på fingrarna. Men när det kommer till att skruva är jag direkt oduglig. Det behöver jag nog dock nog inte ens nämna för att ni ska förstå.
Senaste kommentarer