Den här helgen, hösthelgen.
Den började i fredags, precis som alla andra helger.
Det höstblåste, inga kalla elaka luftströmmar men påtagliga.
Vättern låg som en väcklad plåt långt där nere.
Tanken på årets sista dopp hade anlänt och avskrivits, dagen hade varit fuktigt varm men nu blåste det mest.
Det bara blåste, luft på luft på luft, man blev helt upptagen av det.
Man bara inte enbart observerade det, kände det, men var del i det.
Öppnade en öl och satte mig och kände det, luft på luft på luft.
Jag visste att det var sommaren som blåste bort.
Och jag var ganska tillfreds med det hela.
 
Alla konditionsidrottare har känt det.
Maktlösheten inför vinden, dess motstånd, närvaro.
Dess förmåga att tappa en på energi.
Hjälplös, på säker färd mot bonken.
 
Jag tänkte när jag satt där i vinden att det måste vara dessa vindar som piskar syre in i östersjöns mörka innanhavsvatten.
Det är nu dags för havet att återhämta sig från algblomning, segelbåtslatriner och sillfiske.
Gå i ide, kyla ner sig.
Invänta vår och laxfiske.
 
Själv har man kommit till den tiden på året då det ska börja hetta till, i lår och lungor.
Ryggen har känts bättre dom senaste veckorna.
Jag tror det är min tid som börjar nu.
Hösten kan vara dödsleda, men också alldeles alldeles underbar.
Det finns mer där än mörker, själsligt döende, gungande strålkastarljus, regn och månader av moll.
Det finns gnista, vilja, motstånd, källare och framförallt puls, mat och gemenskap!
Livsglädjens treenighet!