Motivera mig!

En av anledningarna till att vi startade våran insamling under november är att jag har en vän som jag träffat genom idrotten. En av många som jag lärt känna under alla år i nummerlapp och omklädningsrum. Men få har samma sanna idrottsglädje som denna vän. I flera år har hopp bytts mot förtvivlan, förtvivlan mot hopp och den orättvisa kampen fortsätter mot cancern.

Jag önskar att jag kunde göra något åt detta, men vad ska jag göra? Jag är ingen läkare eller läkemedelsforskare. Jag är idrottare. Jag är van vid att kämpa, prestera mitt yttersta! Ofta leder detta till ett bra resultat, något jag åstadkommit, något jag kan vara stolt för. Men hur kan jag kämpa mot cancer?

Vi tänkte att vi gör det vi är bäst på! Att träna och kämpa. Något vi gjort sen barnsben. I novembers mörker ska jag kämpa för att få ihop så många mil som möjligt på mina rullskidor och i mina löpskor. För varje mil jag har loggat 30 november kommer jag skänka 10 kr. Men, tänker du nu, kan du inte bara skänka ändå Oskar? Jo, det kan jag väl. Men jag vill kämpa, jag vill känna att jag är ute och kämpar för något gott, för något viktigt. Så hjälp mig att motivera mig, skänk en krona eller två per mil! Den 30:e november visar jag upp min GPS-klockas resultat.

 

 

Över till annat…vi måste prata om Jätten Bule. Vilket lopp! Härliga skogsstigar och sugande stigningar. Stenhård konkurrens och överenergisk speaker! Startskottet går och jag får en bra start och ligger med i täten. Det går fort och snart har en väntad trio lämnat oss dödliga löpare bakom oss. Jag tar över taktpinnen när stigen smalnade av och där någon stans fick Arvid släppa. Efter att ha legat 4:a länge började mina ben känna av att intervallerna uteblivit länge. Jag får problem att följa han jag sprungit med hela loppet, sedan börjar jag snegla löpare i ögonvrån. ”Nu kommer han snart” tänker jag, jag tänker på Arvid. Han är i form så respekten är befogad. Men det är andra löpare som passerar. Men sen förra årets Landsjön Runt förlust är jag mentalt knäckt och ser ett gossebarn bakom varje gran och sten sista kilometrarna. Men jag klarade mig denna gången. Jag tappade till en 7:e plats men är nöjd. Hälsenorna känns starka för första gången på mycket länge! Efter en köttbullemacka och läsk satte sig jag och Arvid åter i baksätes på familjen Öhrns bil och myste med smågodis och berättelser medans vi färdades genom Holavedsskogarna hemåt.