Risberg/Evertsberg

Ni har alla hört om det helt överjävliga loppet som gick mellan Sälen och Mora i söndags. Jag var med. Jag kan intyga varenda ord.

Jag och PeterNilsson åkte mot Dalarna i lördags morse. En dag senare än normalt. Men det var en rätt go känsla. Tog ett beslut om att låta skidorna vara fria från fästvalla. Om det var ett rätt beslut eller inte låter jag vara osagt. Det sköna var att ett beslut var taget. Testade stakmusklerna på Snöå skidstadion under lördagseftermiddagen. Kändes bra. Stora trugor på, en långburk och pasta ala Nilsson. En sista titt på vädret gjorde gällande att vi slapp regnet.

Fick en hyfsad start utan strul upp i backen och ut på myrarna hamnade jag i ett gott flow ut på myrarna. Fram till Mångsbodarna kände jag mig stark. Sen väntade backarna mot Risberg och det var nog här nånstans som jag la grunden för vad som komma skulle efter Risberg. Sträckan mot Evertsberg är ett töcken. Som att jag åkte i gränslandet mellan liv och död. Sista kilometerna mot Evertsberg kändes som ljusår. Tappade tid och rum och insåg att det krävdes en rejäl fika vid Evertsberg för att få huvudet att vakna. Huvudet kvicknade till men inte kroppen. Det blev en väldigt lång väg mot Mora. På vägen svor jag på att aldrig mer sätta min fot i Dalarna. Det har hänt förr. Det är så det går när man tränar för lite.

Gled in under målportalen med tårar i ögonen. Ett tag trodde jag att jag inte skulle komma dit innnan mörkret. Plats 1900 ungefär. Godkänt ändå. Led 3 är säkrat och jag är inte bättre. Mer träning är enda medicinen för att nå högre. Gäller bara att få det gjort.

Några dagar senare har jag omvärderat min bild av Dalarna. Vasaloppet är fantastiskt. Nästa år står jag där igen. För femtonde gången i rad.

Peter Nilsson är nog det bästa resesällskap man kan ha.

RD