Covid

Efter NM började lungorna kännas skit. Det visade sig vara covid. Denna gången inte helt förstörd men ändock en vecka i sjukstugan. Maratondebuten i Valencia blir förmodligen inte av. Det känns dumt att stressa igång efter covid. Istället fick jag springa NM och dra på mig landslagslinnet ytterligare en gång. Maror finns det mängder av, att springa i blågult känns mer unikt och något jag är väldigt stolt över. Annars tror jag verkligen kombination lidingöloppet i slutet av september och Valencia i början av december kan funka riktigt bra. Det krävs mycket tung träning innan Lidingö (som jag lyckades bra med) sedan kan man toppa träningen med lite längre snabbare pass på asfalt för att hitta god marakänsla. Tyvärr har det sistnämnda uteblivit för min del. Jag körde visserligen ett pass på 40km i 4:10 fart för att känna på distansen så att säga. Det passet kändes riktigt lätt och fint. Var inte så sliten som man kan tänka sig. Jag tror längre distanser kommer bli min grej, men inte än. Det finns väl två förklaring till varför ett sånt pass kändes så lätt: jag har tränat oavbrutet i över 6 månader, snittat runt 10-12mil/vecka förutom vissa veckor då jag tävlat. Förklaring nummer två är att kroppen oftast känns som bäst strax innan man blir sjuk.
Är ändå nöjd med säsongen överlag. Det var en strulig vår men sedan kom jag igång riktigt fint under sommaren. Träningen gick bättre och bättre och det känns verkligen som jag tagit flera kliv under året. Jag fick dock inte ut några resultat på bana som visade det, men jag tycker att Lidingö och terräng-SM gjorde det istället.

Är det någon gång man ska passa på att ta en sjukvecka så väljer jag hellre i mitten av november än mitt i sommaren. Så det gäller bara att ladda batterierna för att dra igång träningen igen.

/ örnen

En härlig bild från terräng-SM. Lagkänsla i en individuell idrott är fint. Denna bilden togs precis när vi fick reda på att lagguldet var säkrat på 4km.