Tillbaka till 2018

För att hitta motivationen tar vi oss tillbaka knappt 4 år. Till en otrolig helg.

Dagarna efter en av årets största och mest omtumlande dagar går åt till mycket bearbetning av minnen som poppar upp. Det är omöjligt att få med allt. Så med reservation för vissa faktafel och förskönande av verkligheten kommer här en redogörelse för Vasaloppshelgen 2018. Torsdag-måndag.

Färden avgick kl 14 i torsdags från PeterNilssons garage. Garaget där han så många gånger förr förberett sig för Konungafärden. I år skulle det dock inte bli någon 90-kilometersfärd för honom. En höftoperation för fyra månader sen och en kropp som fortfarande läker. Och den läker bra, tydligen är han lika långt fram i sin rehab som man brukar vara efter ett år, men att avstå Vasaloppet var ändå helt rätt beslut. Dock så fick han åka första sträckan på Stafettvasan för Ölmstad IS lag 1 som avgjordes under fredagen. I bilen fanns även lillasyster Sofia och Malin Holter, Ölmstad IS vassaste norrlänning.

På plats i Dala-Järna fanns mamma, pappa och lillebror. I Mora fanns bröderna Sjöberg, Louise Hultberg och Roland Åkesson. ÖIS ställde upp med två lag under fredagen. Uppstigning kl 05.00. Färd mot Berga By. Lite lätta – 24 i starten.

För att PeterNilsson inte skulle förfrysa fick jag äran att lägga ut skidorna i startfållan. Det var fan i mig kallt på riktigt alltså.

Starten gick 8.30 och medans PeterNilsson skidade mot Mångsbodarna för växling till Sofia åkte jag mot Oxberg. Knutpunkten i hela logistiken. Där blev jag sittandes med min far. Och vi väntade i två-tre timmar i bilen. Sen dök PeterNilsson upp. Under tiden hade Sofia åkt Mångsbodarna-Evertsberg och lämnat över stafettpinnen till mamma. Vi tog oss till växlingen i Oxberg där pappa skulle ta över stafettpinnen och åka mot Hökberg där jag skulle ta vid på sista sträckan. Jag behövde luft så jag bestämde mig för att så sakteliga skida till Hökberg. Så jag gav mig iväg. Försökte gena på ett ställe men åkte fel och fick vända. Tog av skidorna, gick runt förvarningsmellantiden för att inte förstöra lagets tid. Satte på skidorna och stakade sakta upp emot Hökberg. Tog av mig skidorna igen och gick sakta in mot Hökbergskontrollen. Ringde PeterNilsson för att kolla läget lite när pappa skulle kunna tänkas dyka upp. ”Han är nog där nu” sa PeterNilsson samtidigt som jag la på och började springa. Av med överdragskläderna och i samma veva såg jag pappa komma över krönet. HELVETE. Han spurtade också.

På med chipet och knyta nummerlappen samtidigt som jag hävde mig in i växlingsfållan. På med skidorna och en dunk i ryggen. Jag var iväg. Skulle gärna se när jag satte iväg i backen upp mot Hökberg. Måste varit min snabbaste passage där med råge. Tror pulsen rusade upp i 200 på tio sekunder och första fem kilometerna var adrenalinpåslaget påtagligt. Men verkligen kom ifatt. Sträckan Hökberg-Eldris hade jag 50:e tid totalt. Sen gick kontrollremmen på staven. Den jag tänkt byta i några veckor. Så sista milen blev lite extra jobbig, men det hindrande mig inte från att kraftigt exponera Ölmstad IS i Mora. I början av upploppet stod min morbror Roland Åkesson med ÖIS-flaggan. Jag defilerade mot mål men insåg i samma ögonblick att man bör köra med fästvalla om man ska defilera med en flagga på ett upplopp. För detta resonemang blev jag senare idiotförklarad av Johan Sjöberg. Men jag köper det. Vet man att man ska eskortera en flagga över mållinjen bör man givetvis köra med fäste.

Efter stafetten konstaterade vi att min mamma åkt för fort på sin sträcka. Det var därför jag blev sen till växling. I övrigt flöt allt på smärtfritt och vi blev 150 plats nånting av 2000 lag. Grymt bra!

Sistasträckåkarna i Ölmstad IS lag 1 och 2. Jag och Marcus Sjöberg.

Nu gällde det att ladda förrådet och tanka energi till söndagen. Det började bra. Väl tillbaka i Dala Järna hade Dolla anlänt och fixat kött och potatisgratäng och hällt upp vinet. Sen mådde man den kvällen. Oj oj oj. Halva grejen med de här helgerna är ju maten och drycken. Om inte mer.

På lördagen var bröderna Nilsson och jag ute och åkte på golfbanan i Dala Järna medans pappa köpte köttbullar och rödbetssallad och tankade bilen.

Jag kände mig stel sen gårdagen. Det hade nog gått lite för fort ändå. Men skitsamma. Efter att ha ätit bortåt en tio smörgåsar med köttbullar och rödbetssallad började jag gå in i mode. Sofia tog beslutet att inte starta. Tråkigt så klart men är man inte pigg finns inget att göra. Det innebar att jag och Dolla var fullt uppbackade inför och under loppet. Pappa gick ut i garaget och vallade upp mina skidor, PeterNilsson tog disken och Sofia masserde min stela rygg. Jag kände mig extremt bortskämd och mer eller mindre tvungen att minst komma topp 1000 på söndagen.

Pappa vallar mina skidor. Sofia masserar min rygg. Jag gör inte ett skit.

02.00. Jag tror jag satte rekord. Kl 01.00 var jag uppe och pissade och fram tills dess tror jag inte att jag sovit. Men säkert ändå. Var gränslöst övertaggad redan vid uppstigning. Det avtog dock något efter frukost…

Lätt övertänd klockan 02.24.

05.15. I kön till fållan konstaterade jag och Dolla att det gäller att komma tidigare och tidigare nu. Vi hamnade 5a i ledet 9 spår till vänster om mitten.

05.45. Bajamajabesök. Helt klart en dålig idé. Tacka vet jag den fria naturen.

07.10. Revansch på älven. Lite smolk i glädjebägaren att Dolla lyckades trampa i en hög med bajs men som tur var inte den största högen. För övrigt kommer jag inte simma Vansbro i år av förklarliga skäl.

08.00. Iväg.

Det kändes obehindrat och kontrollerat till Mångsbodarna. Mellan Risberg och Evertsberg kommer mitt parti. I Evertsberg fick jag rapport om plats 927. Skönt. Bara att se till att inte braka ihop. I Hökberg 850. Bevaka. I mål 785.

Jag minns inte så mycket från loppet mer än att jag aldrig någonsin känt mig så stark i ert skidlopp. Det bara flöt.

Sofia, pappa och PeterNilsson såg till att göra loppet fulländat. De stod i Mångsbodarna, Evertsberg, Hökberg och Moraparken. Stödet och energitillförseln från dem var ovärderligt.  Dessutom stod Louise Hultberg i Oxberg och på upploppsrakan med Öis-flaggan i högsta hugg. Sånt gör väldigt mycket när man är på gränsen att bli en av blickarna i Hökberg.

Pappa borstade nog mina skidor 20000 gånger under lördagen. Och det märktes. Stor tacksamhet för det arbetet!

Också väldigt tacksam till Palles träningssällskap under januari och februari. Intervaller, impulser och långpass som gett enormt genomslag.

Vasaloppet engagerar. Så många som hör av sig före under och efter loppet. Det är så man blir rörd. Efteråt blev det pizza som vanligt samt att jag somnade på golvet. Allt som vanligt men ändå inte. Det är så roligt när man kämpar och man får betalt så jag ska kämpa ännu mer till nästa år.

/RD