Den blomstertid nu kommer

Vem ska fixa mig nu? Kanske är det ni som ska rycka tag i mig när jag håller på att drunkna. Rädda mig från mig själv. Precis som en superhjälte kom ni båda hem precis i rätt tid för att det här skeppet som fått slagsida inte ska kantra fullständigt och bli liggandes. Ryck upp mig, få mig att bli levande igen. Låt den blomstertid nu komma. Jag kallade dom för mina bästa vänner. Det var som att hjärtat slog till lite hårdare precis när ja sa det och kinderna rodnade lite lätt. Samma känsla som när jag för första gången sa jag älskar dig till tjejen jag är kär i.  Svåra ord att få ur sig när det betyder mycket. Svåra ord att få ur sig när det betyder något på riktigt. Precis som att säga förlåt. Han som en broder. Vi är precis likadana när man tänker efter. Samma energi, samma problem med att sitta still. En sån man kan prata om precis allt med och ibland inte behöver prata alls med. Den finaste av vänskap. Hon som en syster. Vi är nog ganska olika när man tänker efter men en motpol behövs i mitt liv för att det ska fungera. En sån man kan prata om precis allt med. En axel att gråta mot när det behövs. En trygghet i min annars förvirrade tillvaro. Den finaste av vänskap. Herregud vad jag tycker om er. Lämna mig aldrig.

Jag kanske köper en cykel idag. Allvarligt, finns det nån som blivit lyckligare av att ha kvar alla sina pengar på ett sparkonto? En cykel däremot, den ger mig otroligt mycket glädje. Frihetskänslan när nypumpade däck möter asfalten i 40 kilometer i timmen. Dessutom har jag en cykel att sälja så det blir ingen dyr affär om allt går i lås. Och finns det någon som kan göra bra cykelaffärer så är det jag. Förutom den gången någon snodde två cyklar av mig, det var en dålig deal tycker jag. Hörde ni det försäkringskassan?!

När man är som längst ner på botten av sin löpform får man alltid ett SMS av Anders Grahl. Det måste vara hans sjätte sinne, att veta när någon behöver lite löparpepp som jag väljer att kalla det.  Han får mig alltid att vakna till liv igen när träningen mer liknar en dvala. Det brukar vara en väl uppstyrd plan över morgondagens pass. Detaljer om längd, varaktighet, intensitet och en fråga om man ska följa med brukar framgå mycket tydligt. Då har man två alternativ; antingen svarar man JA, eller så svarar man NEJ. När passet dessutom kommer genomföras ca 150 meter från min trappuppgång finns det inte mycket att tveka på. Vi får se hur länge man hänger med denna gången, men en sak är säker och det är att motivationen alltid får sig en boost efter ett sånt pass. Så hoppas jag att hela min höst kommer att se ut.

En mycket bra låt