Sten Ljunggrens karaktär, Birger, i Lukas Moodyssons Tillsammans säger det bäst. ”Hellre äta gröt tillsammans än oxfilé ensam”.

Igår gjorde jag ett gästspel i mitt kära ÖIS igen. Hemmapremiär på gåla. Det slutade med klang och jubelföreställning. 4-0 och ÖIS hänger på i toppen. Det bästa i det är att få glädjas tillsammans. Jag kan lägga mycket värde i att lyckas på egen hand. Efter Vasaloppet fick jag otroligt mycket uppskattning och smickrande ord. Men att få vinna och göra det tillsammans är dubbel glädje. Minst. Det är nåt odefinerbart. En kraft och en lycka som inte kan förklaras. Bara upplevas. Likväl som det i förlustens ögonblick är än tyngre.

I går kväll hyllade vi också en av ÖIS stora. I decennium har Ingvar Stamborg och hans son suttit på träbänkarna på ÖIS-gården. Upplevt division 6. Upplevt division 5. Upplevt avancemang till division 4 och 4 Elit. Åkt över hela Småland trots att vi bara förlorade och åkte ur två år i rad. Sett spelare komma och gå.   Så länge jag levt har han följt ÖIS i vått och torrt. Genom segerns sötma och förlusternas beska. Det är konstigt att tänka sig en hemmaplan och en bortaplan utan Ingvar. Men vi får vänja oss. Segern igår kväll var för honom. Och alla förluster också. För han ändrade inte sin närvaro på grund av resultatet. Vi vinner tillsammans och vi förlorar tillsammans. Men vi gör det i alla fall tillsammans.

Over and out.

/RD