Idag har jag ovanligt många tankar i huvudet. Fler än två alltså. 

  1. Jag tänker på Lasse Berghagen. RIP. Man kommer långt på att bara vara sig själv. 
  2. Jag måste sluta vältra mig i gamla tider. Känner hur jag förmultnar långsamt inifrån. 

Lasse Berghagen var en folkets man. Han sjöng fel ibland och det blev rätt ändå. Vi såg en dokumentär på SVT. Jag kommer inte lyssna mer på hans låtskatt. Den ligger 100 mil ifrån min smak. Men det är befriande med människor som är som de är. En sort som man hade önskat mer av. 

Jag har börjat kolla dokumentären om David Beckham. Två avsnitt fullständig nostalgitripp med betoning på ”tripp”. Jag blir fullständigt uppslukad av den gamla engelska fotbollen. Den arbetarklassfotboll som alla kunde identifiera sig med. (Eller kunde alla det?) Men en sak fascinerar mig. Tillslaget på bollen. Ingen skjuter på det sättet idag. Kanske för att jag själv lärde mig att angripa en fotboll på det viset när jag var ung. Kanske för att David Beckham, Paul Scholes och de andra var min tids idoler. Jag föredrar deras sätt att angripa bollen på ett lerigt gräs snarare än dagens raka ansatser på hybridformaterat dito utan det minsta, utan det minsta antydan till lera. 

Men jag har en tredje grej. 

Jag kan inte förlika mig med tanken på att kanske inte dra på mig den svenska landslagströjan när jag vill. En tröja som jag bär med stolthet i alla väder trots att vårt landslag inte levererar. Och det gör mig inte bara sorgsen utan förbannad på den här jävla pissvärlden vi lever i. En värld som är så långt ifrån Lasse Berghagen och David Beckhams omistliga 90-talstillslag på bollen som man kan komma.

Var som Lasse och skruva den som Beckham.
/RD