Två steg fram, ett steg bak. 

Två veckor har gått sedan jag blev oberoende av försäkringskassan. Det vill säga åter tillbaka i heltid. En härlig men lite svindlande känsla. Prestationsångest. Jag nöjer mig helst inte med att vara ganska bra. Allt behöver klaffa för att nöjdheten ska kicka in. Och det är faktiskt svårt att vara människa. 

Bakslaget kom som ett brev på posten. Från att ha varit med och bärgat en episk derbyvinst på ÖIS-gården på fredagen var jag sex dagar senare sängliggandes och sov mig igenom större delen av dagen. Fick boka av alla åtaganden till helgen. Backa, reflektera och påminnas om att det finns en broms bredvid gaspedalen. Om det blir riktig kris finns handbromsen. Den har legat i till hälften den senaste veckan. Det här är en del i att hitta balansen mellan högvarv och återhämtning. 

Hade ju tänkt ge mina tankar om derbymatchen ÖIS-Vista som jag fick vara med om. Det känns på nåt sätt vemodigt nu när jag är ganska långt ifrån det där ruset (som kanske också låg till grund för min kraschlandning). Men som vi sagt tidigare. Idrott är fantastiskt oavsett nivå. Den glädje jag upplevde efter slutsignalen är lika äkta som den en Djurgårdsspelare känner efter en derbyseger mot AIK. Jag är uppväxt på ÖIS-gården. Jag har varit i omklädningsrummen i snart 30 år. Jag har sett människorna bredvid planen i lika många år. Några har försvunnit men många finns kvar och nya har tillkommit. Jag tror alla kände samma sak den där kvällen. Stolthet och tacksamhet. 

Nu ska jag återhämta mig. Jag ska klara att bli en heltidsarbetande människa och försöka nöja mig med det som blir bra. 
/RD