Sakta men säkert börjar besvikelsen läggas efter SM i Söderhamn. Tyvärr fick jag kliva av efter 5000 ganska hårda meter under fredagens 25 varvsfrossa. Något kändes konstigt i ljumsken och när det knäppte till lite lätt förstod jag att allt inte stod rätt till. Slet mig runt ytterligare en kilometer till, men det var bara inse att loppet var kört. Vit flagg hissades och jag fick kapitulera. Min första DNF någonsin. Tungt.
Jag hade höga ambitioner och förhoppningar om en framskjuten placering, men jag får knyta näven i fickan och göra jobbet ordentligt inför nästa år istället.
Troligtvis vet ljumsken överbelastad, den sa helt enkelt ifrån efter några tunga veckor. Men säsongen hittills har ju varit fantastiskt fin trots allt. Synd bara att det sämsta loppet skulle ske på SM.
Men en felträff är också någon slags träff.
Nu ställer jag om fokus mot höstens fina lopp istället. Lidingö, terräng-SM, något snabbt 10km på landsväg. Det finns många godbitar att se fram emot. Känns ljumsken okej kommer jag köra nåt mer race på bana men har inte bestämt vilket.
Sista jobbveckan stundar, sen blir det två lugna veckor innan skolstart. Lets go!!

// Örnen!

Förra veckan stängde Eldkvarn sin bok. Jag har indoktrinerats av mina föräldrar med deras låtar och texter sedan jag var runt 10 år. Jag minns särskilt en hemresa från Sälen sent på våren i vår blåa Mercedes. Pappas ögonlock ville ner. Han ville hem. Nervevade rutor och Ett hus på stranden hjälpte den gången. Sen dess satt den inpräntad och gör det än i ryggmärgen. Men det var när albumet Limbo kom runt millenieskiftet som jag blev fast på riktigt. Det var gubbigt, rockigt och bluesigt. Inget jag skröt om att jag lyssnade på i högstadiet. Men idag är jag evigt tacksam för texterna och att kunna ta fram skivomslaget och läsa igenom varenda ord samtidigt som det dånade i köket.

Jag tänkte jag skulle släppa en topp 10-lista på mina favoriter men det är som jag alltid tycker alldeles för svårt. Låtar slår ner som en bomb. Jag spelar dem till leda tills jag tröttnar. Sen plötsligt dyker de upp igen. Och jag lyssnar ihjäl dem. Och så går det runt. Men jag ska ge er några. Kom ihåg att detta inte är en topplista. Det är de som dyker upp här och nu:

27 – Plura går på vandring i sitt eget liv och sammanfattar sina levnadsår mellan 20 och 47. 50-talet med sommar och stekt abborre. 60-talet och första LSD-trippen. (Jag sjöng ”vi äter älgstek” istället för ”LSD” tills jag läste texten). Innehåller textrader som ”all min lycka ryms i en fingerborg”, ”polisen kommer och hämtar oss, jag säger att jag är Gunnar Wiklund, det är lögn förstås”.

Ta min hand – Lars Winnerbäck sa en gång ”en låt blir inte bättre än sådär.” ”Gör vad du vill men bli aldrig musiker, du blir slav under buteljen” kan nämnas som en ikonisk textrad. ”Vad är rätt om ingen gör fel?” en annan. Jag älskar hur texten är flera berättelser om olika personer. Bland annat om Zigenar-Jacko. ”Folk sa han kom från skogarna. Bergen och de vilda hästarna. Han tog vem som helst med knogarna. Även poliserna och prästerna.”

M/S Alkohol – Plura åker med skeppet som aldrig kommer fram. Berättelser om nålar i Bogota, pengarna och döden. ”Souvenirer och troféer allt har spelat ut sin roll. Och fast resan verkar evig står bonusen på noll.”

Blues för Bodil Malmsten – Det är även en blues till Kajsa, mannen med trumpeten och bandet. ”Må ni alltid vara omkring mig.”

Fyra låtar jag råder er att lyssna på idag.

/RD

Sommarens träning slingrar sig vidare i orak riktning. Har i varje fall kunnat springa lite igen. Korta löppass innehållande tröskelintervaller har varit ett koncept som verkar funka.

-OL