Förbjud torvbrytning…

…och återställ våtmarker. Det var det som var budskapet när Carsten Warholm med släptåg gick i mål på stadion igår. Oskar hade fingertoppskänsla och fångade spektaklet på film. Man får ge dem att de inte räds någonting, vare sig det är Let’s dance eller mjölksyrafyllda monster på väg mot mållinjen.

Nåväl, det var inte det jag tänkte prata om idag. Egentligen vet jag aldrig det när jag brukar skriva. Det finns sällan en agenda. Man kanske borde ha det inser jag när jag ser aktiviteten från nyss nämnda grupp. Ett mål och mening med varje aktion.

Mitt mål i helgen har varit att fylla tiden med nån slags mening. En barnfri helg. En sambofri helg. Borde man ringa nån och föreslå ett fylleslag på stan? Sällan man får den chansen annars. Nja, tanken slog mig men var sen inte så lockande. Jag trivs väldigt bra i mitt eget sällskap konstigt nog. Och när jag får chansen brukar jag sällan informera omvärlden om min ensamhet. Snarare omfamna den. Jag rev upp en utehage till kaninen och byggde om. Klippte gräs. Fyllde igen ett hål vid asfaltskanten. Lät Radiosporten fylla mina tankar. IFK Värnamo åkte till Degerfors och tog tre starka pinnar. Victor Johansson från Nässjö vann 800 meter simning på SM trots att han voltat med en golfbil och skadat axeln. Dessutom start av Tour de France. Radiosporten behandlar varje enskild händelse med respekt. Det är mer än man kan säga om dom där aktivisterna.

Drog på mig löparskorna och for runt Siringe. Målet var 10 km sub 40. 39.51 blev facit. Overkligt kontrollerat. 16-17 grader och molnigt. Som jag längtat efter detta. Siringe-rundan har sina svårigheter. Karlssona-knölar, Kullabacken och så de förrädiska kullarna i Flättinge döner. Trots det. Fullständig kontroll. Jag skryter nu. Inser det. Men vad fan. Låt mig. Jag har fått nog av självkritik.

Insåg att jag hade en upphackad ryggbiff i frysen. Sånt man har när man grillar 2 kg för två personer. Smör, ner med köttet. På med svartkål, gul lök och vitlök. Toppa med grädde, salt och peppar. Jävlar i min låda. En immig Zlatopramen stod och väntade i kylen. David Ritschards senaste ”Duplantis Blues” i högtalarn.

Såg sen Ikaros på Netflix om den statsunderstödda dopingen i Ryssland och visselblåsaren Grigori Rodchenkov som var en del av spektaklet. Har tidigare sett den men då under en feberdimma och innan Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Det var totalt jävla mörker när man såg den innan 2022. Efteråt är man knappt förvånad över Putins strategier. Dock, ska sägas, är förståelsen än större (om det nu är möjligt) för att fortsatt sätta stopp för ryska idrottare internationellt så länge kriget varar.

Somnar och vaknar. Det har regnat. Känner tyngd och sorg. Vet inte varför. Inser att det bara är så det är ibland. Jag vet inte inför vad. Låter det komma. Kokar två ägg. Sätter på ett antal koppar kaffe. Kollar på Nyhetsmorgon. Äcklas över min övre medelklass-mentalitet när jag följer med i bygglovsstrategier och när det ska lagas mat till sommarbryggan vid lantstället. Stänger av och känner för att koka snabbmakaroner och svetsa. Men istället sätter jag på Winnerbäck. Börjar städa. Städar bort dammet och smutsen från golvet och från mitt medvetande. Slänger ut mattor. Det börjar regna. Tar in dom igen. Kollar SMHI-appen. Det ser klart ut för en stund. Tar ut hundarna. Vi går genom min barndoms by. Villakvarteren ser annorlunda ut än när jag växte upp. Tänker på det Sommar i P1 jag lyssnade på igår med med Aftonbladet-journalisten Andreas Cervenka om världens mest belånade folk. Svenskarna. Jag är en av dom.

Men jag lyssnar på ett annat Sommar. Nämligen Hooja. Förväntar mig ingenting men får två norrlänningar som sitter vid en sprakande eld som blandar vildmarkstips med betraktelser om hur det är att bli känd och cykla 40 km tur och retur för att titta på en vacker kvinna. Det är så in i helvete befriande och skönt. Jag zoomar ut ibland, men det är lika lätt att komma tillbaka. Solen börjar helt plötsligt ligga på. Det blir varmt. Jag vandrar hem längs grusvägen jag gått i 20 år och svettas.

En bil svänger upp. Barnen är här. Vi spelar fotboll i timmar, jag är lätt i sinnet igen. Tänkte träna men inser att det faktiskt är det jag gör när vi springer runt här. Jag grillar och vi ser Ronja Rövardotter. Jag tänker att Börje Ahlstedt, Lena Nyman, Per Oskarsson och Allan Edvall är helt fantastiska. Jag tänker också att det är otroligt att barnen knappt sett detta tidigare. Hur fan är det möjligt? De vill i alla fall inte stänga av, men jag undrar om det inte är jag som är mest road. Jag får en push-notis från Aftonbladet. Någon har saboterat 400 meter häck på Diamond League på stadion. Dom som den här texten inte skulle handla om. Dom som jag trots allt på nåt sätt inte kan låta bli att beundra. För om allt bara är som det är och man accepterar saker och ting kan man aldrig förändra nåt. Jag tror inte de hatar idrott. Jag tror bara att idrotten är tacksam att angripa. (Men om de hade blockerat sista 200 när Arvid Öhrn gjorde 13.53 på 5000 meter. Då jävlar).

Nu blåser det utanför. Som hösten.

Det väntar ännu nya dagar och det gäller bara att angripa dom på rätt sätt. Det var allt för nu.
/RD

1 kommentar

  1. Härligt med leverans på bloggen också!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2024 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑