Klockan är 03.30 och jag vandrar hem mot Bergvik. Det kunde lika gärna varit 2008. 2023 och jag inser att jag är passé. Att festa till sista bussen en sommarkväll som aldrig vill ta slut har sin charm. Men det har banne mig sitt pris också. Hoppas att jag nu tre dagar senare ska komma på fötter igen och utsätta kroppen för lite röda zoner. Stockholm maraton har släppt sitt värsta grepp. Midsommar är bara dagar bort. Vad finns att klaga på egentligen?
/RD