Ni som har sett Thåström vet att det är få som kan uppbåda den typen av energi och elektricitet vid en mikrofon. Jag vet en som tangerar: Johan Palmer. ”Hans röst skär som en kniv”. Speakerbegåvningen under Landsjön Runt har blivit lika självklar som motvinden vid Lyckås.

Ni som har sett Lionel Messi under sitt glans dagar glida fram längs gräset med en fotboll vet vad jag menar när jag pratar om Arvid Öhrn längs en asfaltsbelagd cykelbana. Nu var jag ju själv för långt efter för att se det. Det räckte att jag stod på mittplan och såg han småjogga en halvtimme före start för att förstå att nåt stort var på gång. Han nuddar marken utan att nudda. Svårt att uttrycka i text. Det är så fjäderlätt att ögonen gör ont. Men det är vackert. 38.28. Jag överraskas inte längre. Så den dagen, för den kommer komma, när banrekordet ryker kommer jag gratulera och säga att jag visste det hela tiden.

Ni som har sett Bosse Högberg resa sig på 9 förstår hur jag såg ut när Jocke Larsson till sist rundade mig och vinkade adjö med 200 meter kvar på Landsjön Runt. Jag genomförde ett lopp. Jag tog mig igenom och kände mig stark stora delar av loppet. Det sista fattas. Den sista droppen svett finns att plocka ur. Men personligen var det en seger att bara ställa upp. Det har funnits ögonblick den här våren när jag inte ens velat gå upp ur sängen. Att återigen stå på en startlinje är en enorm seger. Vägen tillbaka har bara börjat.

FRAMÅT!

Bålsta Stadslopp blev en riktigt bra säsongspremiär. Startfältet var lite tunt bland eliten men bland oss ”supermotionister”, som man säger i Norge, var det desto hårdare. 19 st under 33 minuter, 48 st under 35 min. Sällan samlas så många halvbra löpare på ett brödrostlopp. Men Bålsta lockade med ett kanonarrangemang, snabb bana, billig anmälningsavgift och som pricken över i:et, hamburgare och kaffe till alla tävlande.

Jag visste att formen var ganska bra. Men egentligen inte hur det skulle gå, tävling är något annat än intervaller. Hamnade direkt i en ganska stor grupp löpare som höll ihop första varvet. Vid kilometerskylten för 5km visade klockan 15:55. Perfekt för en sub32 tid tänkte jag. Nu var det bara att springa smart och hålla ihop det. Löpare efter löpare trillade av klungan och vi började jaga in några framför. Det kändes riktigt bra men jag beslutade att hålla mig lugn och testa om jag kunde trycka på mer sista 2k. Men farten var så pass hög att jag hade fullt upp att hänga med. Vid 9km-skylten kollade jag klockan, 29:47. Sub32 borde gå när sista 300 m går lite lätt utför. Spurtade ner några, fick släppa någon och slutade på 11:e plats. Klockan stannade på 32:03. Den sista kilometern var nog lite lång då farten borde räckt. Lite besviken med att det slutade på 32, men ett nytt PB, 14 sekunder bättre än förra året.

Framförallt är jag väldigt nöjd med att jag kunde springa ett millopp med negativ split. Det har aldrig hänt på ett 10km lopp för mig. Oftast brukar jag ha rejält positiva splittar efter hybris-öppningar. Men denna gången gick det det tvärtom, 16:04 på första femman, 15:59 på andra halvan (som enligt GPSen var lite längre).

Nästa lopp blir Kungsholmen Runt 10 km…ett nytt försök att klara 32 minuter som jag och Arvid skålade på att vi skulle klara för 8 år sedan….det gick lite lättare för honom 🙂

-OL

Våren har anlänt, hur ska vi få det här att stanna kvar?, det perfekta vädret. Lagom svenskt, torrt och en bit över tio grader. Lyssnade på Lundell ikväll, det var längesen. Ett vårtecken. Dom där skivorna han gjorde 05-06 är riktigt bra, underskattade.

Har plockat fram cykeln. Blev en kort sväng. En början. Någonting måste ta fart snart, ja väntar.

En ung kille är stark som satan på gymet. Riktigt skoj att se. Var bara tvungen att gå fram och känna på stången. När man gör nåt sånt, beter sig på det sättet, då finns det inte mycket annat än att verkligen lyckas att få upp stången. Det gick. Som tur är.

Körde fyra stakmaskinsintervaller. Inte vackert.

Landsjön Runt visade sig från sin bästa sida. Ett perfekt arrangerat lopp med Olof B i spetsen. Palle i högform vid mikrofonen. Man kan tro att han är satt på jorden för att vara speaker. Robban tillbaka på löparbanan, härligt att se. Lillebror Johan gjorde ett nyckelpass inför Stockholm Maraton. Båda såg ut att ha bra träff i steget. Landsjön Runt är verkligen en pärla med så mycket potential. Den sjön borde alla runda nångång i livet.
I höstas slogs jag av en tanke att det inte borde vara helt orimligt att slå banrekordet runt sjön som är satt av David Nilsson 2018. Visserligen är David en betydligt mer komplett löpare än vad jag är, men jag började ändå inse att det kunde vara möjligt. Lidingöloppet på 1:42 indikerade på bra uthållighet och veckorna därpå sprang jag 14:05 på 5000 meter vilket visade på bra speed. Dessutom två lyckade resultat på terräng-SM där jag fick slita hårt båda dagarna visade på att jag fått både tjockare pannben och bättre tävlingsskalle.
I söndags var jag sugen på att gå för det. Precis som för bröderna Davidsson kände jag bra träff i benen på uppvärmningen. Jag hade för dagen valt att välja glädjen. Men planerna grusades när jag insåg vilken katastrof till motvind det skulle bli. Det var för tufft helt enkelt. Första två kilometerna bort till Bosgård gick på ca 6:40, där jag egentligen hade behövt ha 6:00. Jag vågade inte trycka för hårt i motvinden med risk för att gå helt slut vid ett senare skede. I backarna får man ta det försiktigt oavsett för att hushålla med krafterna, så där tror jag inte att jag tappade så mycket tid egentligen. I den branta nedförsbacken ner mot det gamla caféet tryckte jag på ganska hårt och den sista brodern Claesson fick släppa min rygg. På den bortre raken förbi Säby, Mykinge och egentligen hela vägen bort till Lyckås kunde jag hålla bra fart. Säkerligen ungefär lika snabbt som banrekordet. Sedan vänder man tillbaka mot Vistavallen, och alla som sprungit runt sjön och känt av motvinden på tillbakavägen vet vad jag pratar om. Det är tufft. Försökte pressa på där det upplevdes som stiltje, men det blir för hårt att springa så ryckigt dessvärre. Ska man slå ett banrekord behövs det dessutom lite draghjälp, eller kamp om segern, även sista kilometerna. Åtminstone för mig. David Nilsson gjorde det solo. Det är respekt och faktiskt ett väldigt bra resultat.
I mål på 38:28, nästan exakt en minut ifrån. Jag sa nångång i början av min löparkarriär att jag hade som mål att vinna Landsjön Runt. Nu är det avklarat.

/örnen

Andra reflektioner från loppet;
– Bra nivå när 3 löpare går under 40 minuter och dessutom 2 till på 40:03 + 40:04. Många gånger har man vunnit på tider mellan 42-43 minuter.

– Min tid var den 3e snabbaste någonsin. David Nilsson 37:27 samt Jan Rudolfsson 37:56.

– Olof B får lägga lite mer tid på att sätta ut kilometerskyltarna nästa år. Jag passerade 10km på 29:25, men då var det nog egentligen bara 9,4 på min klocka. Viss felmarginal hör till men 600 meter då har man höftat lite väl mycket. Mitt förslag är att anlita David Elgh och låta han gå ett varv med måttbandet, då vet man att det blir korrekt.

– Jag upplevde absolut inget strul med arrangemanget, sånt är underskattat. Många tävlingar man åker på så det ofta nåt som krånglar. Känslan som löpare är att det var ett bra beslut att skippa rullskidsklasserna.