Bluesen i Landsjön

Ni som har sett Thåström vet att det är få som kan uppbåda den typen av energi och elektricitet vid en mikrofon. Jag vet en som tangerar: Johan Palmer. ”Hans röst skär som en kniv”. Speakerbegåvningen under Landsjön Runt har blivit lika självklar som motvinden vid Lyckås.

Ni som har sett Lionel Messi under sitt glans dagar glida fram längs gräset med en fotboll vet vad jag menar när jag pratar om Arvid Öhrn längs en asfaltsbelagd cykelbana. Nu var jag ju själv för långt efter för att se det. Det räckte att jag stod på mittplan och såg han småjogga en halvtimme före start för att förstå att nåt stort var på gång. Han nuddar marken utan att nudda. Svårt att uttrycka i text. Det är så fjäderlätt att ögonen gör ont. Men det är vackert. 38.28. Jag överraskas inte längre. Så den dagen, för den kommer komma, när banrekordet ryker kommer jag gratulera och säga att jag visste det hela tiden.

Ni som har sett Bosse Högberg resa sig på 9 förstår hur jag såg ut när Jocke Larsson till sist rundade mig och vinkade adjö med 200 meter kvar på Landsjön Runt. Jag genomförde ett lopp. Jag tog mig igenom och kände mig stark stora delar av loppet. Det sista fattas. Den sista droppen svett finns att plocka ur. Men personligen var det en seger att bara ställa upp. Det har funnits ögonblick den här våren när jag inte ens velat gå upp ur sängen. Att återigen stå på en startlinje är en enorm seger. Vägen tillbaka har bara börjat.

FRAMÅT!