Arvids första besök på Stockholms stadion verkar ha gått bra! Vi ser fram emot en redogörelse på bloggen.

I lördags gjorde jag sista intervallpasset inför dagens 5000m på stadion. 10 x 200m följt av 1500m i tävlingsfart. 4:31 på 1500 kändes helt OK. Utan Vaporfly dessutom. Chansen på ett nytt PB kändes ganska stor…kanske till och med en sub15 tid. Men så vaknar jag med halsont igår. Har inte varit sjuk på två år. Tänkte på det häromdagen, jinxade nog.

Kan man hoppas på ett snabbt tillfrisknande. Hoppas kan man, men så blir det nog inte.

Glädjer mig åt Robbans återkomst och Arvids senaste resultat. Dom har haft det kämpigt medans jag varit frisk. Tillsammans är vi starka och det kommer fler lopp i höst!

-OL

En Erdinger efter målgång kan få vem som helst att le. Det känns som en nystart just nu. Över 2 år har förflutit och varit en lång baksmälla av mitt tidigare liv. Trots att saker och ting äntligen fallit på plats har det ältats i mitt inre och varit en total omställning med att ha mina barn varannan vecka och ständigt leva med ett dåligt samvete att saker blev som det blev för dem. Och på tal om baksmälla så har alkohol tragiskt nog varit ett lätt sätt att dämpa och trösta i de värsta stunderna. Men det är att gå den lätta vägen. Jag hittade kärleken och hittade rätt och som tur är så är hon kvar vid min sida trots att jag pendlat mellan alla möjliga tillstånd. Det är först nu jag hittat tillbaka till balansen. Svårt att sätta fingret på vad det är men jag känner det. Träning, fritid, arbete, familj. Och det är nu allt vänder på riktigt tror jag.

Det var ett haveri i lördags rent tidsmässigt. Och det var en sån där kamp som man är helt övertygad om att man ska förlora. Jag hade min vana trogen öppnat lite för optimistiskt. Utåt sett tänkte jag att 1.25 skulle vara realistiskt. Men saknar man grund får man sota. Efter 11 km tittade solen fram samtidigt som jag insåg att jag måste släppa min rygg för att inte sluta i nån buske på Vättersnäs. Tog bara kilometer för kilometer. Slutade kolla på klockan. På nåt jäkla vänster är det den känslan jag saknat. När förfallet är ett faktum och det bara handlar om inre demoner. På ett annat sätt längtar jag nåt djävulskt efter känslan på Lidingö 2018. När planen och kroppen håller och lite därtill. Men för att nå dit vet jag att att man måste ta den snåriga stigen. En knapp månad till Lidingö. Målet väl där blir nog att ha ett realistiskt mål.

Men en förutsättning är att kroppen håller. Och det gjorde den banne mig i lördags. Tänk att bara få ha den känslan. Smärta på egna villkor.
Allt gott!
/RD

Igår stod jag vid sidlinjen när JKPG maraton och halvmaraton avgjordes. Verkar vara rätt fin stämning vid start och målområdet, den där känslan osv. Frågan är hur det är under resten av loppet. I tät är det ganska glest, cirka två minuter mellan varje löpare. Jag hade lite förväntningar på Robban efter att de senaste veckorna inneburit fin löpträning för hans del. Han brukar dessutom leverera oväntat bra när nummerlappen väl åker på. Jag stod och väntade vid 17km men han dök liksom aldrig upp, så jag bestämde mig för att röra mig mot mål. Vid 20km kommer Robban och man riktigt ser att en genomklappning har inträffat. ”Det är totalt haveri” som han själv summerade det.
90 minuter är ändå godkänt när man slarvat med grundträningen. En halvmara kräver faktiskt en del. Betydligt lättare att hålla ihop det över en mil eller kortare distanser men blir man trött på en halvmara så springer liksom tiden iväg ganska mycket.

Vidare mot Råslätt. På eftermiddagen anordnades en renodlad löpargala av IKHP som gick under namnet Jönköpingsloppet. Lite kul med fokus enbart på löpning, påminde lite om den där tävlingen jag körde i Tyskland. Flertalet heat i varje gren, harar, speaker, publik, sol. Det var väl öltältet som fattades om man ska fortsätta med liknelsen.
Herrarnas 1500 var först ut. Jag tuffade på tämligen enkelt i mitten av fältet. Vid klockringning ut på sista varvet fick jag sån himla feeling eftersom det kändes som jag hade lite krafter kvar för att avsluta bra, vilket brukar vara ovanligt på 1500m för min del. Det brukar mer kännas som en kamp om att undvika ”totalt haveri”. Jag skickar på allt jag har och avancerar från 5e plats upp till tät mellan 1100-1300, men det fick man sota för då jag blir omsprungen ganska enkelt på upploppet med 50 meter kvar, bland annat av klubbkompisen (men också vanlig kompis) Olle Ahlberg och även Lidingös Olof silvander. Båda kom i raketfart och jag hade inget att sätta emot.
1500m är en riktigt fin distans. Varje lopp är unikt och det gäller att analysera sina misstag för att undvika dom i nästa lopp. Jag gjorde många bra taktiska val igår, men orkade inte sista 100. Nästa gång ska jag försöka ha snabbaste farten över mållinjen istället för 200 meter tidigare.
Tiden blev 3:46,20 ändå, mitt tidigare PB på 3:46,17 var med andra ord i farozonen. Det grämer jag mig lite över såhär dagen efter såklart…

/ örnen

Fantastiska ting ska premieras. Sannerligen. Augusti en favorit. Solsken, fukt & regn. Allt klär i Augusti. Mörkret kommer till mysiga kvällar och mornarna är nästintill religiöst vackra. Dimma gräs dagg. Kräftor. Ja ni hör själva. Nog sagt.

Rolig friidrott från Tyskland. Vilket maraton och inte minst 5k. Almgren en favorit. Tiokamp bra tv.

Farsan har vaknat upp ifrån en hjärtoperation i Linköping. En operation där utfallet inte var helt solklart så läkaren tyckte att han skulle ringa sina anhöriga. Speciellt. Han ringer inte varje dag i vanliga fall. Men hans tid var inte kommen. Vad man vet så har allt gott bra. Vi är tacksamma.

Torsdag betyder ÖIS. Hösten börjar nu. På höglandet har Björkarna börjat gulna.