Haveriet inside

En Erdinger efter målgång kan få vem som helst att le. Det känns som en nystart just nu. Över 2 år har förflutit och varit en lång baksmälla av mitt tidigare liv. Trots att saker och ting äntligen fallit på plats har det ältats i mitt inre och varit en total omställning med att ha mina barn varannan vecka och ständigt leva med ett dåligt samvete att saker blev som det blev för dem. Och på tal om baksmälla så har alkohol tragiskt nog varit ett lätt sätt att dämpa och trösta i de värsta stunderna. Men det är att gå den lätta vägen. Jag hittade kärleken och hittade rätt och som tur är så är hon kvar vid min sida trots att jag pendlat mellan alla möjliga tillstånd. Det är först nu jag hittat tillbaka till balansen. Svårt att sätta fingret på vad det är men jag känner det. Träning, fritid, arbete, familj. Och det är nu allt vänder på riktigt tror jag.

Det var ett haveri i lördags rent tidsmässigt. Och det var en sån där kamp som man är helt övertygad om att man ska förlora. Jag hade min vana trogen öppnat lite för optimistiskt. Utåt sett tänkte jag att 1.25 skulle vara realistiskt. Men saknar man grund får man sota. Efter 11 km tittade solen fram samtidigt som jag insåg att jag måste släppa min rygg för att inte sluta i nån buske på Vättersnäs. Tog bara kilometer för kilometer. Slutade kolla på klockan. På nåt jäkla vänster är det den känslan jag saknat. När förfallet är ett faktum och det bara handlar om inre demoner. På ett annat sätt längtar jag nåt djävulskt efter känslan på Lidingö 2018. När planen och kroppen håller och lite därtill. Men för att nå dit vet jag att att man måste ta den snåriga stigen. En knapp månad till Lidingö. Målet väl där blir nog att ha ett realistiskt mål.

Men en förutsättning är att kroppen håller. Och det gjorde den banne mig i lördags. Tänk att bara få ha den känslan. Smärta på egna villkor.
Allt gott!
/RD