Covid kom och tog mig tillslut. Klarade mig i nästan två år. Resor runt hela världen har genomförts under den tiden. En rejäl turné i Afrika med bland annat Botswana och Sydafrika. Tyskland mitt i, vad vi trodde då, var pandemins klimax. En sväng till grannlandet Finland för att springa 1500 meter med munskydd på i stort sett dygnets alla minuter förutom just då jag sprang de där minutrarna på löparbanan. Under hela den här tiden har jag dessutom jobbat i en butik och träffat nya människor varje dag. Pendlat med spårvagn nästan dagligen förutom vissa dagar då jag kostat på mig att cykla eller jogga.
Oväntat nog kom viruset och hälsade på när jag började plugga hemifrån och i stort sett inte träffat en enda människa på närmare två veckor. Nu överdriver jag lite givetvis, men vad vore Holaveden utan lite krydda.
En rejäl käftsmäll åkte jag på. Från ingenstans så insjuknande jag på fredagskvällen och därefter följde 48 timmar av rejäl feberfrossa. Närmare 40 grader i två dygn tog ut sin rätt. Kroppen fullständigt mörbultad, troligtvis av febern men också av att ligga i fosterställning i soffan i två dygn. Bara Burman har upplevt en sämre rygg tror jag.
Men lika fort som jag blev sjuk, lika kvickt piggnade jag till. Idag mår jag prima och min heta panna är tillbaka till lite mer normal temperatur.
Märkligt virus det är. För mig blev det ett kort och intensivt sjukdomsförlopp, för andra en utdragen process. För att inte tala om dom som fått efterdyningar som man får leva med resten av livet. Andra jag pratar med som testat positivt har sprungit sin vanliga veckodos utan några som helst symtom.
Nog om virus.

Trots feber så kunde följde jag Marcialonga med glädje. Jag börjar ändå gilla SVTs sändningar mer och mer. Jag tycker dom gör bra jobb runtomkring loppet, mycket uppsnack dagarna innan och bra intervjuer efteråt. Kan såklart bli bättre men jag tyckte verkligen de fick fram vilket härligt skidlopp Marcialonga är.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen, Holaveden måste verkligen dit 2023. Peternilsson får bli reseledare, han vet inte om det än men jag delegerar uppgiften i detta nu.
Vi fick se Johannes åka bra som vanligt. Otroligt stabil skidåkare. Den svenska frälsaren på långlopp. Kan man drömma om en fullträff på Vasaloppet? Det börjar bli dags för en svensk vinst om inte annat.
Ermil Vokuev, vad säger man? Bland det sjukaste skidloppet jag sett någon göra. I klass med Johans Olssons femmil som så många andra har jämfört det med redan. Det såg dessutom ut som han var ute på ett återhämtningspass.
I mål såg det ändå ut som han var lite trött. Skönt o se att han verkar vara mänskligt.
När SVT gjorde en intervju efter målgång och han fick frågan vad han hade för känslor så svarade han bara ¨no emotions, just tired¨. Ryssar har nåt ändå!

Håll er friska, vi ses!
/ örnen