Loppet från i söndags känns fortfarande av. Lite i benen. De är stela och lite ur slag. Men mest i hjärtat. Det känns varmt och gott att tänka tillbaka på den där ljumna sommarkvällen vi hade på slottskogsvallen i söndags. Bongotrummor som dånade ur högtalarna under hela loppet. Värmen och den karaktäristiska musiken fick mig att få lite känsla av att man var utomlands på semester.
Jag har länge föreställt mig att jag någon dag skulle springa under 30 minuter, men jag trodde aldrig att det skulle kännas så kontrollerat. Det var som att loppet betades av under en minneslucka. När jag tänker tillbaka på det så kan jag inte minnas att jag under någon del av loppet fick slita. Väldigt märkligt. Men så kanske det är när man hamnar i zoonen.
Just nu i skrivande stund är jag trea i Sverige på 10000m, ettan och tvåan i samma lopp är ledande. Jonatan Fridolfsson på 29:22 och Oscar Claesson på samma tid, precis spurtslagen av sin fd klubbkompis. Alla vi tre kommer från Jönköping. Det tål att tänkas på. Visserligen springer Oscar för IKHP, dvs en klubb i Jönköpings län, men jag tror att med rätt förutsättningar så hade även jag och Jonatan gjort det också. Vad saknas? Vad är det som gör att man inte stannar kvar? Det är sådana frågor som friidrotten i Jönköping behöver jobba med. Jonatan och Oscars tider kommer stå sig rätt bra, jag är ganska övertygad om att mina 29:45 inte kommer räcka långt när man summerar friidrottsstatistiken i slutet på året. 2019 hade det räckt till en 7e plats, jag hoppas man kan hålla sig kvar någonstans top 10 åtminstone. Det vore väldigt roligt. Extra roligt var att man peta in sig som nr 6 på Hälle IF:s topplista på 10000m. Det är häftigt tycker jag!
Det finns väldigt mycket att analysera efter ett sånt här race, många frågar vad man har gjort för träning eller vad man ändrat för att få till ett så mycket bättre resultat, jag kapade ju trots allt 56 sekunder på mitt PB. Jag tror det handlar om att trägen vinner. Även förra året var jag i sub 30 form innan min skada satte stopp. Det är jag ganska övertygad om, jag fick bara aldrig riktigt chansen att slå till. Ser man tillbaka på fjolårets träning fram till skadan, lägger till mycket hårt gnetande med alternativ träning och fokus på att bli hel och frisk under hösten och vintern, toppar med 12 riktigt bra träningsveckor med löpning nu under våren med fokus på uthållighet i rätt tävlingsfart så landade det i ett riktigt lyckat lopp.
Jag har inte sprungit överdrivet mycket i år, faktum är att det i skrivande stund landar på blygsamma 1997km, delar man det på 25 veckor får man ett snitt på 80km/v. Det är ganska lite när man jämför med många andra. Däremot så snittade jag drygt 110km/v senaste månaden innan loppet och det tycker jag är bra. Ungefär den nivån jag villa ligga på. Onekligen så funkar det, speciellt om man följer coach Fribergs upplägg någorlunda.
Stort tack till alla som hört av sig, det betyder faktiskt väldigt mycket att ni är så många som följer min enkla lilla löpsatsning som egentligen är helt obetydlig i det stora hela. Ibland känns det som man gnetar på ofta ganska ensam och i det tysta, men även om loppet på Slottskogsvallen fick genomföras utan publik kändes det som det fanns mycket stöd ¨hemifrån¨
Glad midsommar på er för sjutton.
Hosta inte på varandra och använd mycket sprit, helst på händerna.
/ Örnen
Senaste kommentarer