Månad: mars 2020 (sida 5 av 6)

Det finns all tid i världen.

Tänk att få se världen uppifrån? Skåda den som en myrstack. Än hit än dit. Stress. Lätt panik. Bråttom bråttom skynda skynda. Va på tårna. Fånga dagen på tio olika språk. Ibland undrar man vad det är vi sysslar med? Vi de arbetssamma. Hade inte ångesten i stiltjen funnits hade inte mycket blivit gjort. Det gäller att smida medans järnet är varmt. Ta dom när dom är unga och formbara. Man hör inte ens vad man tänker? Och tänka, det är det absolut viktigaste, fråga Platon. Arbete är bara distraktion. Ta en funderare. Allt är nyckfullt. Tråden är tunn som knivens egg. Skör som en baksida.

Frida Karlsson. Superstar.  Bragdguld?

Häromdagen lyssnade ja på en podd där Jonas Karlsson pratade om Friidrottens värsta rekord. Daniel Komen 7,20 på 3000m. Han gillade inte att träna. Han varade inte länge, men han kunde springa. Visste knappt vem han var, om ja ska va ärlig.

Det är inte bråttom. Men livet är hårt och tufft. Då får man bli hård och tuff. Inatt är det supergala i slagsmålsvärlden. Israel Adesanya har utmanat 42 årige OS silvermedaljören i brottningYoel Romero. Något som aldrig hänt, att någon utmanat Yoel. Kubanen är ett fysiskt unikum. En best helt enkelt. Det blir intressant.

Daniel Komen? Titta här. Våren är här. Löparvåren.

 

Vem är jag?

Var det jag som skulle blogga idag?
Tydligen.
Palle har slutat reagera. Det oroar mig. Jag behöver någon som tar tag i mig och säger åt mig när det går åt skogen.
Om du lägger ner instagram så springer du OS om åtta år” säger Palle till mig ibland. Han kanske har rätt.

Jag har eventuellt fått Corona eller en helt vanlig manlig förkylning. Mår skit. Mina lungor vänder sig ut och sen in igen var 20e sekund. Tröttsamt. Ingen träning denna veckan heller. Ska man slå på mello ikväll så är förfallet ett faktum. Ingen säger att man kollar men alla kollar ändå.

Mina kompisar är och springer en halvmara i Haag. Där skulle man varit med egentligen men ibland måste man stanna hemma och hosta.
Kommer skriva ett riktigt inlägg, kanske imon. Måste dubbelkolla med Palle först.

Såg ni Frida Karlsson. Vilken tjej!

 

Mot våren

Dagsljuset börjar hänga kvar till början på löpträningarna. Sen är det en blandning mjölksyra, vattenpölar, motvind och mörker. Men jag börjar så sakterliga komma tillbaka efter januaris sjukdomsfestival. Snart är det dags att leta upp löpshortsen och känna den kyliga vårluften mot benen medans solen går ner i väst. Men först tänkte jag åka en sväng till svenska fjällen nästa vecka.

-OL

Är det dags för Robbans första pallplats på Landsjön Runt i vår?

Fika


En ensam Volvo sliter i motvinden på 66:an. Vemodet ligger som en blöt filt över en handfull skara med olika förväntningar på dagen. Det snöar stundtals så mycket att vi inte ser mer än hundratalet meter framför oss. ”Det här blir ett krig”. Ena stunden förhoppning, andra stunden mördande nervositet. ”Hur nära mitt innersta kommer jag idag?” Man har mött många faror och obehagliga situationer genom åren men frågan är om inte mötet med en själv är det mest obehagliga.

Två dagar tidigare var stämningen en annan i den här bilen. PeterNilsson, farsan, jag, solsken, rövarhistorier och den där obeskrivliga känslan av att vara på väg. Som vanligt var Dala-Järna målet, stugan där vi håller vårt base-camp år efter år. Dolla var på plats redan innan förstås. Vinet stod på köksbänken och vi kom med råvarorna. Köttfärsås, På Spåret och ännu mer skrönor och berättelser. Drog i mig en och annan kolhydratsdryck emellanåt med en begynnande huvudvärk som följd. Jag visste att allt skulle rensas ut på söndagen.

Farsan nöjd dagen före.

Lördag och återigen bilfärd. Mot Mora. Solsken och öldrickarväder på campingen där David Jönsson vallade upp PeterNilssons spjut. Buffé på Strands, gott tugg med Robin Werner och Jakob Svensson, paltkoma. Tillbaka till Dala-Järna, skräckrubriker på löpsedlarna som vittnade om en jobbig söndag. Det konkurrerade till och med ut coronan vilket får ses lite som en fingervisning om exakt vad den här helgen handlar om i Dalarna. Den handlar egentligen om ingenting annat än just det där loppet. Det största loppet av dem alla.

Tillbaka till motvinden på 66:an. Så småningom passerar vi upplysta gympasalar, marschaller i vägkanten och långt där borta ljuset som flimrar i snökaskaderna. Vi är här. Berga By.

Palle i kön till led 2. Övertänd efter att ha lyssnat på Kjell-Erik Ståhl.

Vilket gäng vi var i led 2 på några kvadratmeter. Edgren, Dolla, Palle, PeterNilsson, Qvarnström med flera. Innan start kändes det nästan som vi skulle ut och träna tillsammans, men när starten gick var det andra tag. Min vana trogen fegade jag i backen för att undvika misär. Stavarna höll och inga andra missöden. En härlig känsla att komma upp på myrarna även om det var snö. Mycket snö.

Det har pratats mycket om den snöfattiga vintern men det går och bli stark ändå så det ska det inte skyllas på. För egen del visste jag att träningen inte skulle räcka till en topp 1000-placering, men hur långt därifrån kunde gå? 1119 var det närmsta jag kom och det var i Hökberg. Sen var det godnatt.

Innan dess var tanken att utnyttja det fäste jag hade under skidorna och ösa på vid Risberg, Evertsberg och i Lundbäcksbackarna. Det gjorde jag. Spände bågen så att säga. Det började kännas rejält efter Evertsberg när jag fick syn på en väldigt bekant dräkt, ja vi ser ju likadana ut med vita pjäxor och blåvit dräkt. Stilen var sprungen ur Lekeryd, men han såg trött ut. Hur trött förstod jag inte förrän vi äntrade Lundbäcksbackarna innan Oxberg. PeterNilsson började gå uppför och jag åkte upp jämsides. ”JAG ÄR HELT RÖÖÖKT!” Det konstaterandet gick inte att misstolka. Blicken i Hökberg hade fått sin broder. Eventuellt kunde vi ju hjälpas åt resten tänkte jag men insåg snabbt att det var riktigt illa här. Dock verkade huvudet vara med så jag lämnade min läromästare i backen. Dock blev jag riktigt orolig när han sa att han skulle stanna och fika i Oxberg. Men jag stack ändå. ”NU ÄR DET TRONSKIFTE” ekade efter mig upp i backen.

Passerade Oxberg hyfsat stärkt av att vara före mannen som inspirerat, peppat och hetsat mig genom åren till att alltid träna lite hårdare för att bli starkare. Alltid i positiv anda och med entusiasm. Men nånstans mellan Oxberg och Hökberg började det kännas obekvämt på riktigt. Bensinen började ta slut och på ångorna stapplade jag mig upp mot Hökberg. Svepte två gel innan det var dags för mig att också fika. Bullarna som jag aldrig ätit blev det två av. Kaffe, blåbärssoppa, buljong. Allt gick ner. Började åka ur kontrollen när jag vände och tog en bulle till. Det började bli dimmigt och kroppen darrade. Hur ska detta gå?

Koffeinet kickade in och det gick vägen. Jag lovade mig själv dyrt och heligt att försöka njuta i Moraparken. Lik förbannat märker man hur man försöker ta placeringar med en kilometer kvar. Man är en konstig varelse.

PeterNilsson hittade krafter efter Oxbergsfikat och gled in strax efter. Vi var nöjda att vara vid liv.

Farsan krigade och kom in på 10.50.

Plats 1185 i mitt tionde Vasaloppet. Hade jag fått det resultatet en vecka tidigare hade jag tagit det direkt. Det är det femte bästa resultatet jag har haft. Och det är väl så den här skidsäsongen kan sammanfattas. Medelbra. Man blir aldrig bättre än man gör sig. Glöm aldrig det!

Om alla skidåkare var lika bjussiga som Dolla efter målgång hade Vinterstudion haft 10 miljoner tittare varje gång.

/RD

 

Evighetsperspektiv.

Första Söndagen i Mars 2007 vaknade ja upp i ett radhus område i Gränna. Slagen av nattens konsekvenser. Hittade tv’n i vardagsrummet och blev slagen av hordens elektriska frenesi över startgärdet. Svor den dagen att aldrig mer se en Vasaloppstart på tv.

Evighetsperspektiv skapar lugn. En bredare horisont. Timing blir inte lika viktigt. Man utför en symbolisk handling. Man tar dåtid till nutid och vidare. Som Arvo säger ”Så länge man kan hålla i stavarna”. Så rättar man in sig i ledet. Soldaterna är redo. Någon ska bli kung. Vi andra följer efter. För hälsans skull.

Pannben pratar många om. Att det krävs. Det man menar är väl pannlob. Det är själva centrat för ditt resonerande, ditt förutseende, din förmåga till problemlösande samt den allmänna känslokontrollen du besitter. Receptet för ett lyckat Vasalopp sitter i pannloben. Träna den.

Det är kamp vi vill ha. Man vill mätta styrkor. Dra svärdet. Känna atmosfären. Gick i duell med Dolla. Han spelade sina kort offensivt. Jag mötte liemannen vid krönet. Han närvarade sen hela vägen till Mora. High five Dolla! Imponerande.

Jag är jättenöjd. 737a är bara en siffra. En placering i raden.

Konsekvenserna svider. Ont i handlederna, ont i händerna. Kroppen behöver omvårdnad.

Skidorna gick bra. TB är en hjälte. Källarn är bäst. Jag är mer än tacksam.

Nästa år, blåbärssoppa eller race, vi får se. Ett år är bara en sjömil mot horisonten.

 

När man är i Dollas våld blir man oftast sliten dagen efter. Och man gör gärna om det igen, och igen. Man lär aldrig lära sig.

 

Jocke kan det här med ”All in”. Den enda ja känner som tar en Gel efter målgång?

Tror faktiskt att Stian gjorde rätt. Det är inte lätt att gå om på det upploppet.

Vi hörs.

 

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2025 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑