Ne patriaris nos induci in tentationem

”Älskar du allt du pallar med varje dag”

/Equmeniakyrkan 17/11

Gästade Equmeniakyrkans gudstjänst i Söndags. Olof Broström hade bjudit in kamrater till att spela och sjunga. Härligt att få närvaro då både kyrkor och musik ligger tätt intill hjärtat. Känner mig, när ja sitter här precis innan läggdags lite ansatt. En speciell känsla, ett stadie de flesta ofta befinner sig i. Lite som man är under prövning. Lång dag, borde sova. Det är mycket beslut som måste tas när man ska bygga ett hus. Många råd man vill ge en nioårig son som tragglar en skolgång med våra gemensamma genetiska förutsättningar. En flickvän som ligger en våning upp. Ett jobbmöte 07.15. Alla handlingar förberedda? En telefontid med Trafikverkets broexpert 07.45. Byggmaterial till helgen måste skaffas. Olja & filter byte på crossen. Ytterliggare en cross ska hämtas innan helgen. Vinterdäck! Bloggen. Intervallerna. Danslektionerna. Nattduksbordsromanerna. Och så vidare.

Alltså ett helt vanligt liv. Ett fantastiskt liv. Dock en prövning. Det krävs lite arbete. Man är sysselsatt med att leva. Få saker är så tvistade som Fader vårs ”Utsätt oss inte för prövning utan rädda oss från det onda”. Det är en lång historia bakom att texten numer utfaller så men som vanligt inom kristendomen så är det en översättningsgrej. Prövning i sej är någonting bra. Det vet alla vi som uthållighetssportar. Påfrestar man kroppen så blir den tåligare så kan man påfresta den ytterligare och det hela utfaller i goda signalsubstanser. Livets goda är biokemiskt. Det lär man sig.

Det man menar med onda i tillvaron, kan vara just sånt som inte ger goda signalsubstanser. Dom där problemen som gnager, oroar. Sjukdomar eller andra typer av vanliga problem i ett liv. Förr sa man väl utsätt oss inte för frestelse, i den meningen att frestelse på gammal svenska kunde betyda en form av anfall. Man undanbeder sig anfall av det onda.

Livet är en prövning. Det är inga problem att handskas med många saker och problem så länge det är saker man vill och älskar. Man får pyssla och ta en sak i taget, ständigt uppdatera sin planering. Ta tjuren vid hornen och kämpa för det bästa. Har man tur och välgång så uppnår man dom där 80%. Man lär sig, man utvecklas, under press. Fader vår är inte dum, om man kan förstå dess betydelse.

Under gudstjänsten hade man den goda smaken att spela Bob Dylan. Bob Dylan är hård. Artister utsätter sig för hård press när dom turnerar med spelningar flera dagar i rad. Tusentals människor med förväntningar framför deras inövade fingermönster. På slutet av åttiotalet hade Bob Dylan varit på toppen i en av världens tuffaste branscher i över 25år. Om man får tro biografierna så var han lite sliten, lite ansatt, men han var musiker och det är ingenting man födds till utan det är någonting man blir. Han bestämmer sig för att löpa hela linan ut. Starta en turné som aldrig slutar. Det är ett drastiskt beslut efter man haft planer på att sluta.

Den årliga turnén började sommaren 1988. Första året blev 71 spelningar. Den 19 April i år gjorde turnén sin 3000e spelning. 70-110 spelningar om året. Över hela världen. Han gör det en musiker gör, spelar. Han gör det på sitt sätt. Han är under prövning, inte alltid så glad, inte alltid med den bästa rösten. Han spelar tio dagar i rad i New York. I somras i Österrike så talade han till publiken för första gången på över tre år när en i publiken tog fotografier. ”Ta bilder eller inte ta bilder. Vi kan antingen posera eller spela, okej?” Det är ingen lek, det är ett liv. Nästa år fyller han 79 och spelningar är bokade som vanligt, i Japan bland annat. Det är en prövning. Överlever Bob Dylan så överlever nog ja. Nu har man iallafall bloggat.