Är man bara uppmärksam så dyker det up, lösningar. Man har lite problem stora som små som rullar runt och väntar på att få trilla ner i rätt fåra. Det är inte många, om man tänker på hur många man haft genom åren. Det brukar lösa sig till slut men visst älskar man processen dit. Motstånd – Älska det. Hur många problem löses inte bara på en dag?

Famlade i mörkret när det kom till musiken till Landsjön Runt. Är så satans kulturellt engagerad så en sådan sak får absolut inte lämnas vind för våg. Kan man påverka så bara måste man. Men det kräver en del eftertanke, och fallhöjden är hög. Är man som man är så är det lätt att konstatera att folk som förstår mindre älskar att klaga för klagandets skull. Möjligtvis med rätta. Det är ju faktiskt inte deras fel att man förstår mindre. Överlag måste folk i allmänhet ha mer respekt för hårt arbete och svårighetsgraden att faktiskt göra någonting bra. Det är svårt, sjukt svårt.

Bakgrundsmusik är svårt. Man får hitta en röd tråd, en riktning. Sökte med ljus och lykta efter just en riktning. Landsjön Runt är en lek och en hyllningskör i ett och samma arrangemang. Man säger Välkomna hit här bor vi, det blåa här är Landsjön. Låt oss jaga ikapp runt den.

Tänkte för en kort sekund att bara ha låtar med koppling till att springa. Men gud va löjlig man kände sig efter bara en kort stund. Leka med ord på det viset. Hörde inte ett skratt i fjärran.

Plocka ut mina egna favoriter ur listorna och sätta ihop något alldeles extra personligt gick bort ganska så direkt. Dels för att det inte passar eller blir särskilt bra det blir dessutom personligt och skulle då någon ej ont anande människa ifrågasätta så hade en hatisk monolog följt. Det kan va kul men det är inte rätt.

Det måste finnas någon musik Gud som kan hjälpa mig. Någon som har ett skarpare sinne och större öron en oss andra. Någon som kan musik. En som är glad att hjälpa till och van att prestera. Konstaterade att vi sökte Gud. Troligtvis i mänsklig gestalt. Finns han? hon? eller flera?

Tävlingen annars? För det är ju faktisk en tävling, med prispall och sanningssägande resultatlista. Många är beredda för strid. Några gamla ”kändisar” i sammanhanget har fallit ifrån men famnat hårstråt och en gnista kan skymtas i deras pupill. Det är ju det där bräckliga kärlet som vi kallar kropp som vårt begär och hunger har att hålla sig med. Det är många nu som vill in i hetluften, hoppas på en liten comeback. Vi håller våra tummar.

När det brann som värst häromdagen kring södra Sverige så bara kom det till mig. Musiken löst. Den röda tråden funnen. Har hittat Musikguden i mänsklig skepnad. Det var eldsvådorna som gjorde att ja kopplade allt till Californien och det gamla horhuset Shangri-La. Låt oss hylla Rick Rubin. Musiken är löst.  Det är dags att samla ihop oss vid fronten. Låt kyrkklockorna ringa. Det är dags att känna energin.

LL cool J. Ladies Loves cool James. Levererar fortfarande efter 35år. Är man med i Hall of fame både som Artist och skådespelare så är man värd all respekt, även i förorten Kaxholmen. Hör klockorna i början, energin i motivationen, hoandet från Armén och kvinnokören. Mina damer och herrar, på söndag är det dags för strid. Hyllas den som bör hyllas.

En klenod från internet. Jag blir sugen på en duell.

/RD

Du har gått vilse, barn, giv akt, du sjunker…Hur kom du hit?

-Följde blixtens stråle ifrån höga etern och tog ett moln till resvagn…Men molnet sjönk, och nu går färden nedåt. (Strindberg, Ett drömspel)

Vi gick mot Spira hand i hand. Somna i varandras famn. Ett teaterstycke som bas sedan bara kreativt följa med rytmen och se vad som händer. Svart, vit tandläkarväder. Improvisionsteater. Snabbt, rytmiskt. Skrattsalvor med fotstamp i takt till musiken. Glädje. Teatergruppen 1 2 3 Schtunk – Fantastiska.

Det var inte samma människa som såg Strindbergs Ett drömspel  som sex år tidigare låg i polarens gästsäng och läste Strindbergs Ensam. Vet att Lena Einhorn uttryckte det stilfullt när det gällde Strindberg, kommer inte exakt ihåg hennes slutsats men att det slog mig som något som drabbar en och man kommer bära det med sig resten av livet, fast ja inte kommer ihåg men andemeningen: Strindbergs ord berörde allt. Han skriv inte bara om det man upplevt eller upplevde, han ta mej fan skrev om det som skulle komma att upplevas. En pelare. En kulturbärare. Raseri. Utopi. Kraft helt enkelt. En karl, som på den tiden det begav sig skrev kärringprosa, som det sas, av herrarna.

Vad ser du,barn? 

Ser…att det är skönt…med gröna skogar, med blåa vatten, vita fjäll och gula gärden. 

Det är så bra just nu att ja tvivlar. Vart ligger ormen? som kommer bita mig i hälsenan. Kan ja förutse? Vart skriver man på försäkringspappret? Kommer man stressa upp sig, missa att titta höger och bli rämnad av en budbil. Se ambulanstaket och sen slockna igen. Låter som en mardröm. Men det är en dröm det också.

Ty deras modersmål, det heter klagan. Ja! Ett oförnöjt, otacksamt släkte är de jordiske.

Klagar gör ja aldrig, det är en principsak. Men lider, vore för Instagram att påstå något annat. Ge mig ett hjärta, och ja ska vårda det som en fågelunge. Omtänksamt och plikttroget. Skrev Strindberg någonsin om Landsjön Runt? Självklart.

Glädjerop, skott och dån, se blixtar ljunga, det rings klockor. Tändas eldar. 

Bara en vecka kvar nu, blir exalterad. Vad skrev Strindberg till mig när ja blödde? När huset var främmande och överbefolkat av människor som livet gjort halta och lytta. Minns att han citerade Sofokles.

Av gudarnas gåvor den yppersta är besinning: och därför sig vakte envar att förnärma de Evige. Övermod, när med svidande sår för fräckhetens dåd det pliktat, sig lär med åren besinning. 

Man behöver sina hjältar, Strindberg har sin plats i hjältearmén. En armé som bara växer och växer. Det finns så mycket otroligt bra där ute i världen. Det är som en dröm att leva, man tvivlar om hur huruvida tid o rum existerar. Känns som en turbulens av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer. Vart är vi ens? Kanske i drömmarna. Till min vän, det finns såklart i musiken. Hör Billie Ellish.