Man har ju gjort sina fotbollsförsäsonger genom åren. Grus, is, hård vind, regn, snö och blask om vartannat. ”Det här kommer vi minnas när det är grönt och 25 grader varmt.” Hur många gånger har man inte hört den ”hoppfulla” meningen yttras i takt med att tånaglarna blir blåa och fingertopparna förlorar känseln?

När farsan var tränare och vi var 8-9 år drog vi igång försäsongen runt 7 januari. Seriepremiär runt första maj. Möjligtvis nån träningsmatch innan. Vi sprang i helvetesbacken redan då, med varandra på ryggen. Sedan spel på grusplan, oavsett om det var fruset eller snöbetäckt. Sedan bastade vi och sprang ut i snön. Samma procedur i juniorlaget. Bjärkhed (2.07.14 på Lidingöloppet 1986, lär vara klubbrekord i Ölmstad IS men rätta mig gärna om jag har fel ) hade en förkärlek till att använda spelare som redskap så vi hoppade bock och över utsträckta armar(i hopp om att ingen skulle landa rakt på och knäcka armbågsleden) och sprang intervaller när snögloppet piskade våra kindben till röda isvarma ytor. Ibland gick försäsongerna ut på att springa planlöst i hög fart mot mörkret i Ledseryd. Det är bra för psyket.

4 månaders försäsong och fyra månaders säsong om man hade tur. Försäsongen bygger lag i mångt och mycket. Men på senare år har det slagit mig att den kanske är lite väl lång… Om det nu är fotboll man vill spela.

Hur som helst så har jag involverats i att löpträna ÖIS/Vistas damlag. Och vilken entusiasm. 26 damer stod redo i tisdags. 20 sekundmeter snö ven över nejden när den första intervallstegen för året avklarades. Det finns mycket löparpotential. Vi ska testa gränserna i vår och jag kan lova att minst ett av passen kommer förläggas på grusplanen. Det är grusplanen som är grunden i all fotboll.

/RD

Sidvind, snöglopp, blöta handskar, svullen hals och ständig hunger. Vi lämnar gårdagen vid dom orden. Det gör ingen människa glad att harva i dom. Dom gör sig inte bättre i annat ljus om man säger så. Man fäktade så gott man kunde, byte handskar och svettades i regnkläder. Stod över skidpasset och gömde mig under täcket. På torsdag är ja på gång igen, längre frånvaro blir det inte. Man faller ur och hoppar in igen. En annan form av återfallsförbrytare.

Det vackraste ordet som finns är potential. Det vågar ja självsäkert påstå. Bara lyssna på det, känn hur det växer när du uttalar det. Potential. Pondus och drömskt på en och samma gång. Om man tittar på jorden som sådan så är det potential som fört den framåt(ur vårt sätt se det hela) medans slumpen kanske är universums gebit. Men det gudalika ordet potential är verkningskraften för våran värld. Rent vetenskapligt så är det dopamin som utsöndras i våra kroppar som ett svar på potential. Vi blir laddade när vi ser en möjlighet, det är det som är dopamin medans potentialen är gudalik.

Nu går vi lite djupare bara för att det finns ändå inget bättre att göra när det går orkanvindar utanför dörren. Vi gör som vanligt att vi går rätt ut genom orden och sedan försöker vi sy ihop allt med lite konditionsidrott på slutet. För att förstå det hela så använder vi oss av helt vanlig kristendom. Det är en bra väg och den har stått sig i tusentals år.

För att få ut möjligheter ur potential så verkar människor genom interaktion med hjälp av språk. Det är väldigt effektivt. Där har vi själva grunden för alltihopa. En startpunkt. Gud skapade ordning ur kaos. Bibelns första mening. Gud använde orden för att skapa ordning ur kaos. Inuti våra hjärnor finns en utvecklad struktur som har tagit tusentals år att utveckla. Med hjälp av denna struktur kan vi strukturera världen omkring oss och skapa möjligheter ur den potential som finns. I bibeln beskrivs det hela som att Gud gjorde människan till en avbild av sig själv. Det kristna sättet att se på bruket av potentialen beskrivs  som att Fadern är denna struktur och genom sonen som då är berättelserna och orden som skapar världen ur strukturerna. Det låter ganska vettigt va? Det vore anmärkningsvärt om någon kunde förkasta det och komma med en helt annan förklaring. Det är i just förklaringarna det sitter. Vi är jättebra på att förkasta saker men att ge en alternativ förklaring är mycket svårt.

När vi tittar på världen så ser vi en materialistisk värld. Men när vi agerar i världen så är det genom att vi ser en potential att utveckla. Det är alltså Gud som först av alla tar tag i den svarta otämda verkligheten och börjar stycka upp den och strukturera, nu är du alltså en avbild av honom. Hur tar du dig an den potential som finns 2019? Vilka möjligheter ser du? 

Världen kommer ur modet att ge sig ut i det okända. Ut i mörkret. Att ta tag i dom möjligheter man ser. Det är farligt. Något oväntat kan ske och det hela kan vara över, eller mildrare som ett helvete att ta sig igenom. Men vi är alla spår av alla de människor som tagit sig vidare förr om åren. Man får spotta i nävarna. Min dröm för 2019 är att börja strukturera den värld som ska vara grund för inte bara mitt eget liv utan även min son, en kvinna samt vänner och övrig familj. Vi snackar såklart väggar med tak över. Det är ett väldans mörker men ljus ska lysa över det.

En stabil grund, första steget för ordning ur kaos.

Varje nytt år ger en liten möjlighet till att få börja om från början. 

Tillbaka i verkligheten efter en helg i Sälen. Säsongens första skidmil loggades och svängar sattes i backarna. En alltid lika härlig känsla. Men nu är jag tillbaka i verkligheten. Julledigheten är slut och vi snackar fullveckor till påsk. Om det bara kunde komma lite snö så man kunde få ställa ut i diagonalen nån kväll i veckan hade jag varit tacksam. Men vi får se.

Det ryktas om en eventuell tävlingsdebut i klättring nästa helg…

-OL

Medans resten av grabbarna njuter i norr går jag på hemmaplan och stökar. Har nu lagt sista golvet och satt lister flyttat soffor och möblerat om till smartare lösningar. Det gäller att ständigt ompröva sin ståndpunkt även här. Omväxling förnöjer.

Afterwork i fredags med ett kärt gammalt gäng.  Vi avhandlade nog hela spektrat. Nattbussen hem och en riktigt tung lördagsmorgon utspelade sig. Det var då jag fick ett mms från ett garage med en skirerg tagen med darriga armar och jag kände hur värdelösheten trängde igenom mig totalt. Men vilken härlig piska sen. Idag blir det ett pass helt klart. Årets första.

Ha en trevlig söndag!

/RD