Efter en bättre trerätters på Tranan och X antal liter dryck begav vi oss till Olssons skor. Ni vet det där stället som Lasse är trött på i Över Gränsen. Väl där infann sig ett visst mått av trötthet för vissa av oss. Nämner inga namn men jag kan ha varit inblandad. RacePace bjöd på korv och sen vaknade jag upp på ett golv på Fridhemsgatan. 

Det här är ingen historia om ett förfall. Det är historien vad jag gjorde efter att ha sprungit fortare än nånsin på ön. På söndagen vandrade vi till Fotografiska och tittade på Lars Tunbjörks alster. ”Som att kliva in i sin barndom” som han sa den gode Lund. Vi satte oss och blickade ut över Grönan på andra sidan vattnet och kände livet fylla våra lungor. En dam i päls, basker, välmålade läppar och ytterst välanpassade bågar rundade hörnet och satte sig vid kajen. Såg hon det vi såg? Ser någon det vi ser? 

Jag har 20 bilder på telefonen från lokalpressen. Inte en rad om 1.48-männen. Ja, de var ju ändå två. 

Idag, Äppleloppet. En annan ska bara få tiden att räcka till. Det är ju det stora i det lilla. Mellan matlådor, fredagsmys och alla stressande och tristessande människor är det ju ändå få saker som får en så levande som en liten siffra på bröstet. En vis man sa till mig för några dagar sedan ”att njuta av god mat är det ultimata leva-i-nuet” typ. Det är ju det och nummerlappen i så fall. För man måste ju leva också. På riktigt. Inte bara sträva efter bekräftelsen och det eviga jagandet efter bekräftelsen. Även om det är det som mättar begäret. Som alla vet. 

Så vad är det allt det här går ut på? Söker fortfarande efter svaret. När mörkret faller är det lättare att reflektera. Reflektion leder till förbättring. Eller? 

Hösten tog oss med storm. Jag närmar mig de 30. Upp med huvudet nu. Upp med näven. Spela ut alla kort. In i mörkret. 

Alltid på väg.

/RD 

Det är en överdrift att påstå att man hade någon med det hela att göra. Tror bara att tiden var inne för att pröva. Men ja ringde och tryckte på, skrev att 15km är lallarnas distans, för dom som är lite lala och vill kunna gå efteråt. Det dubbla är grejen. Vi bör hylla Arvid likt en hjälte, så att vi alla andra kan lyfta oss mot denna nivån. Bli bättre, snabbare och starkare. Det kräver hårdhet och en hel del arbete. Bara för att man har fallenhet och talang så är inte vägen framåt enkel. Jag var själv med på en halv dag, söndagen förre själva loppet. 3tim mtb, soffan sen 18km löpning varav några kilometrar i fyrafart, 75min instruktörsled styrketräning. Det är ingen enkel dag men en dag för en inte helt enkel distans. När man hyllar någon så sanktionerar man det den hyllade gör som något bra och han kommer vilja fortsätta. Det är bra, för alla.

Oskar säger att det nu gäller att springa sub2 tio gånger. Det är inte enkelt. Men det betyder att Holaveden minst har åtta lidingöhelger att se fram emot.

Enligt ryckte har inte JP skrivit en enda rad. Gammel media, vad säger man? Men om folk som sitter fast i bilkö, det kan man skriva om.

Vill man hänga med och få reda på nåt så verkar det vara på instagram man ska vara. Man hör ofta, ja såg eller läste det på instagram. Vi är helt klart en instagram generation. Och den utvecklingen har gått snabbt. När instagram köptes av Facebook 2012 för sex miljarder så utnämndes det av ”expert media” till tidernas dyraste affär. Idag spås instagram vara värt 900 miljarder. En värdestegring på 14 000%. Det räknas som kanske tidernas bästa företagsförvärv. Det gäller att vara på tårna för att kunna se sånt. Framgångsfaktorn är att vi är helt besatta av att berätta en påhittad bild av oss själva. Det framstår som om posterna har en adressat. Psykoanalytiker kallar denna adressat för Den store Andre. Instagram funkar som det mesta, den har sina kungar och drottningar och en stor majoritet av talanglöst skit. Där folk finns uppstår en kamp om makt med hjälp av självhävdelse. Den som är stor på instagram har ett stort värde, och vi andra följer och dubbelklickar.

Microsoft forskaren Jaron Lanier är nu i ropet med att uppmana oss att radera våra sociala medier appar, det äter upp och förgör våra själar säger han. Det finns en del stora mörka moln över samhället så som Alkohol, spel, vapen, droger och just sociala medier. Men det handlar om bruk och missbruk. En vuxen individ lär sig var gränsen går, även om det många gånger är en tuff insikt. Att en Microsoft forskare hatar andra stora techkungar är väl mer förståligt när man tänker på just konceptet makt och självhävdelse. Företag som Google och Facebook är idag mäktigare och inflytelserikare än många länder. Världen förändras. Vi kommer aldrig bli mindre intresserade av våra telefoner.

Instagram kommer heller inte att försvinna även om dom tappar många yngre användare framförallt i USA. I ett barnsligt land som Sverige funkar det perfekt. Psykologiskt är det som att springa till fadern med talanglösa teckningar i hopp om bekräftelse. Det passar perfekt i ett infantilariserat land. Fadern bör ge en kritisk bedömning för att sedan bli avhyvlad av sin fru som sätter upp dom med magnet på kylskåpet. Det är skillnad på faderlig och moderlig kärlek och det är livsfarligt att blanda ihop dom. Hylla det som hyllas bör, det är det bästa vi kan göra.

Tänkte lägga in en bild nu men det är så himla mycket instagram över det så ja pallar inte. Svart text kräver sin koncentration. Det gör inte lättsamma bilder. Men man kanske lär sig framöver, är man bara sen i utvecklingen?

Av kärlek

/Johan

Som ni vet gick ju undertecknad in i den här helgen med två stora mål. Springa smart och springa sig trött. Och för en gångs skull var huvudet med. Lidingö lurade mig inte en fjärde gång.

Den här bilden sponsras av eminenta RacePace.net.

Racepace tog mig till himlen. Oskars och Adam Sernheims projekt som ger dig sanningen om hur du ska springa. Eller i alla fall en fingervisning om hur man bör springa på Lidingöloppet och andra lopp. Enligt den skulle jag hålla följande passeringar vid 5,10,15,20 och 25 kilometer för att nå måltiden 2.12.47. Varför just den tiden? Arvid, numera 1.48-mannen, sprang på 2.12.48 år 2012. Oskar på 2.12.49 år 2013. Så varför inte?

Det visade sig hålla den här gången. Det handlar förstås om erfarenhet. Men också att vara kall i banans mest förrädiska del och låta sig bli omsprungen på de tuffa, knixiga parterna runt 17-18 km och ladda för vad som komma skall. Och ha respekt för att Lidingöväggen kan komma när som helst. Det gäller att vara lyhörd åt alla håll. Den här ön har skördat sina offer. Några såg jag i lördags och det är inget tillstånd man är avundsjuk på.

Milarna landade på 43,45 och 44. Där satt den kan man säga.

/RD