Fick en flashback från Jönköping Marathon häromdagen när Kents 747 dök upp i spellistan.

Hade kommit till Huskvarna folkets park efter ca en fjärdedel in i loppet. Ryggvärken hade börjat tillta och jag undrade hur i helvete allt skulle fortlöpa. Passande nog spelades nyss nämnda låt. En låt om en flygkrasch. Passande nog. Jag lyckades trots allt få ordning på planet efter en stund och lyckades också landa till slut. Även om det var med nöd och näppe. Någon tände upp landningsbanan. Det känns fortfarande. Det kände jag under intervallerna på elljusspåret i tisdags. Men vilken känsla. 

Höstmörkret är här. En tid att springa i det lösa opackade gruset i mitten. En tid att låta elljuset lysa upp tillvaron.

Men hur var det egentligen med låten? 

/RD