Det är med en kisande blick jag tittar efter maradebuten. Jönköping Marathon blir det första och jag har ju vetat om det där ett tag men nu börjar det bli allvar. Råkade komma på att det är lite mer än en månad bort och att man nog bör komma ut på lite långpass. I måndags kände jag på en halvmara i tänkt marafart. Sub 3 timmar. 4.17/km. Det är inte farten som kommer bli grejen. Det är vänsterbenet.

Har en kota som glappar lite i ländryggen. Med lite träning har musklerna blivit bättre men tenderar att göra sig påmind vid längre distanser. Främst på asfalt. Så också under måndagens pass. Det är som att benet reagerar en tiondel för sent och hamnar i otakt. Det gör inte heller så otroligt ont. Men tajmingen är det som kan få en att falla.

När Lukas Wreland ledde mig hem till dörren efter min legendariska svensexa hade jag samma problem. Vänsterbenet funkade inte. Skyller på kotan.

Det blir till att samla mil nu i juli innan vi sätter ribban. Många säger ju att den där första maran bara är att genomlida. Och så är det väl. En mara är en mara. Oavsett vad så fortsätter jag mitt sommarlöfte. En öl om dagen. Inte för att jag måste. Utan för att jag kan.