Säg vad ni vill – men det är inget som slår Radiosporten.

Jag får gåshud, kastas över halva jordklotet, blir insvept i den olympiska nationalismen och det rör mig känslomässigt ända in i själen. Skrikande referat, lättsamma intervjuer, sakliga analyser och ansvarsutkrävande intervjuer. Det är högt och lågt på en alldeles ”radiosportenlagom” nivå.

I två veckor har dagarna kantats av Radiosportens sällskap från Pyeongchang. Jag har knappt sett rörliga bilder från OS mer än i mitt huvud. Bilder skapade av Magnus Wahlman och Challe Berglund, Bengt Skött och Torgny Mogren med flera. Häromdagen stod jag och kom på mig själv med att vara otroligt engagerad i Sveriges hockeymatch mot Tyskland. En idrott där mitt intresse minst sagt kan benämnas som svalt, men jag kunde inte slita mig. Wahlman och Berglund bjöd på ett rafflande referat i förlustmatchen. För att inte tala om när Fredrik Lindströms sköt hem Sveriges guld i skidskyttestaffeten, eller Hanna Öbergs sanslösa guldlopp. Kanske är det framgångarnas förtjänst men jag tycker det är lika skönt att höra Radiosporten ta ansvar och ställa kritiska frågor, som den mycket skicklige Alexander Lundholm för att ta ett exempel.

Men nu är det över. Baksmällan är här. Bara att blicka framåt. Mot söndag till exempel…

/RD