Skickade lite bilder i vårt parallella universum Bloggventilen. Robbans svar löd, ”Paradiset”.
Visst är det paradiset att får stå på en bergstopp i solsken med pudersnö väntande på nervägen.
Bilder kommer när vi löst vissa tekniska detaljer.
På återseende.
Ja du milde tid.
Att besöka Ulricehamn för seedningslopp i januari/februari är lika trevligt som alltid. Om inte mer den här gången. Jag älskar banorna, speciellt när de landar runt 6 km. Det blir knixigt, upp och ner hela tiden, olika moment att utföra, bra koll på täten och konkurrenter och framförallt mycket kring spåret. 600 åkare kan låta mycket på en 5.4 km-slinga men förvånansvärt lite problem ändå.
Start vid 11. Runt 10.15 var jag ute och kände på föret. Klockrena skidor tack vare far min. Det var bara att lägga in i fållan och invänta stsrtskottet.
Krispig luft blandat med syre från adrenalinstinna frustande skidåkare är nåt alldeles extra. Solen fläckfri. 43 kilometer progressivt. Var tanken i alla fall. Lyckades balansera entusiasmen i mittendelen på loppet och lyckades få till en sista mil som kändes progressiv i alla fall. I mål som 41a. En väldigt bra känsla i mål, inte minst för att jag fick stå där med Palle, som ett år efter knäskadan var tillbaka på allvar. Han har bara börjat sin resa.
Målet var att göra det bästa för dagen som alltid. Och när man har dagen kan vad som helst hända. I två år försökte jag nå led 2 via seedningslopp. När jag slutade försöka så gick det tydligen direkt. Lämnar led 3 efter fem fina år. Vi får se om jag kommer tillbaka nästa år.
Må väl idag!
/RD
I lördags åkte han La Diagonela. Idag får vi The Story från loppet signerat Markus Qvarnström.
Sitter i Frankfurt och slickar såren och väntar på flyget som ska ta oss till Göteborg.
Kort beskrivning av lördagen: uppstigning 0600 för intag av bastant frukost. Öppnade ytterdörren och kände genast kylan säkert 15 minus. Tog en extra tröja på överkroppen mellan underställ och tävlingströjan. Vi bodde ca 4 km ifrån start och mål så vi rullade iväg till starten kl 8. Gick och lade ut skidorna i startfållan led 2 bakom eliten och seedade åkarna, hade två lagg framför mig och elitåkarna. Efter lite uppvärmning var det dags, då kommer givetvis 6-7 stockholmare och ställer sig längst fram i vårat startled, blev lite extra tändvätska där.
Starten går och det går riktigt fort första 5 km, alla står bredvid spåren och stakar eftersom det har kommit kärv nysnö under natten. Skidorna känns helt ok mot de andra åkarna, trots lite blått fäste. Härligt att se tätklungan och helikoptern lite längre fram på fälten. Struntar i vätskekontrollen vid 8 km för att istället ta min egna vätska ifrån slang och bälte, märker att det har frusit, fan.. nästa vätska vid 15 km.
Vid 20 km börjar tävlingen på riktigt när vi kommer till St. Moritz och börjar klättra i skogen. Tre långa stigningar och ett par riktigt snabba tekniska utförslöpor senare börjar jag köra förbi åkare som har blanka skidor innan dess har det varit lite negativ trend med placeringar delvis pga strulet med vätskan. Mellan 30-50 km är det relativt lättåkt med mycket stakåkning skönt att återhämta sig lite. När det är 10 km kvar är vi tillbaka vid startplatsen, slänger vätskebältet och svär lite för mig själv, drog 2 gel i kontrollen och laddade iväg. Nu är det upp och ner hela tiden många försöker öka farten känns det som, som vanligt kommer det krampkänning både i framsida lår och magen, försöker åka så mycket det går med stakning med frånskjut i dom långa sega backarna.
Sedan kommer skylten med 1 km to go, vi viker höger upp mot alpbyn Zuoz där målet är på stora torget. Ser två gubbar framför mig och planerar att plocka två placeringar innan mål. När vi kommer in i byn planar det ut lite och konstsnön där gör att det glider bättre, ökar farten och börjar staka med frånskjut och passerar båda två innan mållinjen, mission completed. Sista rycket kostade, blev liggande med kramp ett par minuter. Resultatmässigt blev det 43 i H40 och placering 160 totalt av ca 1000 startande, tid 4:21 på 65 km är ju ingen vidare km tid men föret var ovanligt strävt.
Kan verkligen rekommendera alla som gillar att åka skidor att testa detta lopp. Det enda på minussidan är priserna i Schweiz det svider för en smålänning.
Vi hörs! Markus Q.
Hej!
Nu fungerar saker igen…
Holavedens sida har under helgen bytt webbhotell och det påverkade mer än beräknat.
Vi har redan hunnit avverka några veckor in på det nya året. Det känns bra hittills, Santa Pola blev verkligen den kanonstart på året som jag hade hoppats på. En riktigt bra grund att börja med. Det finns mycket att se fram emot, men mer om det återkommer jag med senare i inlägget.
Jag tänkte först summera året 2017, främst ur ett löparperspektiv. Kanske främst för min egna skull för att jag tycker det är roligt att blicka tillbaka och reflektera lite över året som gått. Hoppas ni också tycker det är läsvärt, annars kan ni kika in på bloggen imorgon igen när någon annan skriver. Året började med lite fokus på att samla mil på snö, Palle hade som ni kanske minns lyckats övertala mig att följa med till Italien och uppleva Marcialonga. Som ni kanske förstår var jag inte så svårövertalad, för Marcialonga är verkligen en upplevelse, något jag absolut ska försöka åka igen. Där skadade Palle knät i en skicross-bana och första halvåret präglades mycket av denna händelse. Podden föddes till liv och varje torsdag åt vi ärtsoppa. Det spenderades väldigt mycket tid med den knäsvage. Jag stakade hela Marcialonga och en månad senare var jag i mitt livs skidform när jag åkte första sträckan på stafettvasan, det var en mäktig känsla att få ligga först i startbacken. Ett tappert försök från David Jönssons att försöka övertala mig och köra Vasaloppet helgen därpå misslyckades. Men det har jag grämt mig över att jag inte gjorde. Det hade varit spännande att se vad jag hade kunnat åka på mellan Berga och Mora med den formen jag var i då… Nåväl.
Vi hoppar fram några veckor till mitten av Mars då jag sprang grusåttan i Skatås på 25:30 och hade ändå 13 löpare före mig i mål. Helgen därpå sprang jag nytt rekord uppför lyckåsbacken på 9:26, vore kul att veta om någon någonsin sprungit snabbare uppför plågan till den stora eken. Jag kände mig väldigt stark och en vecka senare sprang jag den klassiska Höredarundan på 29:35, bara en halvminut ifrån banrekordet. Det var nu jag kände att det verkligen kunde bli en rolig löpsäsong och jag laddade om för årets happening runt Landsjön. Det visades sig att jag skulle ha rätt när jag tillsammans med Jonatan Weichbrodt sprang jag runt på den snabbaste tiden på över 30 år. Sub 40 Runt landsjön. Jag trodde faktiskt aldrig att det skulle hända, men nu när det väl gjorde det förstår jag inte varför 37:56 skulle vara så omöjligt som alla säger…
Jag märker att det börjar bli ett ganska långt inlägg, så följande månader kommer jag bara stapla upp tävlingarna som jag sprang i kronologisk ordning. Ingen har väl dött av lite punktformsinlägg;
Sen bröt jag nyckelbenet. Det blev totalt 21 löpartävlingar första halvåret innan jag gick i backen med cykeln. Detta påverkade såklart resten av året, inte bara för att jag blev skadad och hade svårt att röra på mig första veckorna. Jag tappade suget, blev lite omotiverad och lite sur för att jag missade många tävlingar när formen var som bäst. Den klassiska löpardepressionen hade drabbat mig även denna sommaren. Det var bara till att blicka framåt.
Följande tävlingar genomfördes när jag kom tillbaka efter sommaren haveri. Comebacken kom i Borås under den magiska dagen som vi minns som Bragden i Borås.
Även om det återigen blev ett svajigt år rent träningsmässigt så har jag tagit ytterligare ett kliv rent resultatmässigt. Kapat över en minut på milen, kommit 13e på SM i landsvägslöpning och etablerat mig som en 32-minuterslöpare. Nationellt är man en dussinlöpare fortfarande, men låt säga att man kapar ytterligare en minut på milen så skulle jag kunna ta topp 10 placering både på 10000m och halvmaraton tror jag!
Och om jag blickar framåt vad året har att erbjuda så sätter jag det som nån slags målsättning, fortsätta utvecklas på distanserna 1500m – 21km är huvudfokus, men en topp 10 placering på ett SM skulle vara riktigt roligt. Det måste bli debut på 25 varv, sub 70 på Valencia halvmaraton, banrekord på Höredarundan, vinst på Landsjön runt. Finns mycket att blicka fram emot. Jag tror Robert ¨sluggern¨ Davidsson vinner över Oskar Lund på Göteborgsvarvet. Palle gör comeback på Eksjö stadslopp och springer sub 40 igen. Sen hoppas jag på en ordentlig helg med Holaveden sista helgen i september då alla springer Lidingöloppet och alla persar.
Vad har ni för förhoppningar med 2018?
Podcast© 2024 Holaveden
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer