30/10 Löpning 3km 16,38 min. 

När snömolnet lagt sig fann jag mig själv djupt nere i en stensatt brunn. I det kalla vattnet fick man simma  för att inte drunkna. Jag insåg tidigt att jag inte kom något vart, dom kala och hala väggarna var helt oklättringsbara. Fann mig i att begrunda min situation och övertalade mig själv till att försöka se det hela som positivt. Vad mig anbefaller så hade jag inte slängt mig i frivilligt, men det fanns ingen annan att skylla på. Jag såg solen vandra över mynningen och avlösa den ena stjärnbilden efter den andra. Dagar blev veckor, blev till månader.

Jag skrek i skräck och panik efter hjälp ifrån mitt inre men rösten bara studsade på väggarna och löpte ut i ett eko. Jag var fast i ett cylinderformad ödelandskap. Jag tystnade och sa ingenting på flera månader. En dag rörde min fot vid en sandfast botten, några dagar senare var hela brunnen torrlagt.

Jag skulle ta mig ur det här. Jag klättrade, försök på försök, grep efter grep memorerades, alla kombinationer testades. Jag föll och började om, föll och började om. Mina fingrar värkte, mina underarmar var skinnflådda. När himlen var blå klättrade ja, när den var svart vilade jag. Så förflöt mina dagar. Jag kom en bit men föll i stort sett alltid vid samma passage. Att forcera den tycktes omöjligt. Jag var först förbannad men blev mer och mer sorgsen. Jag överlevde på spindlar och avmagring. I slutet av sommaren såg jag ut som en löpare.

En dag började det att regna och det syntes inte få ett slut. Man fick börja simma igen. Hösten hade kommit över mig. Grundvattnet fyllde brunnen centimeter för centimeter. En dag hade jag flutit över min ödespassage och ansamlade all min kraft för att få min frihet åter. Till slut la jag armarna runt kanten och drog mig över och föll ner på torget. Folk passerade som om ingenting hänt. Ingen runt omkring mig förstod att en dömd man hade fått sin frihet åter. Han hade stridit som om motståndaren vore canser. Han blickade ut över sina möjligheter.

Brunnen hade bara en väg och den var rakt upp. Nu hade han alla väderstreck till sitt förfogande.

”Om ni lyder mina bud, då skall jag ge ert land regn i rätt tid och du skall få skörda din säd, ditt vin och din olja. Jag skall låta ditt boskap ha gräs att beta, och du skall få äta dig mätt. Men akta er så att ni inte låter er dåras och avfaller, tjänar andra gudar och tillber dem. Då vredgas Herren på er och stänger till himlen, så att inget regn faller och marken inte ger någon gröda, och då utplånas ni snart från det rika land som Herren vill ge er.”

/ 5 Mos 11: 13-17

Att det blev comeback i löparspåret redan under 2017 är tack vare goda råd och tålamod. Min sjukgymnast har ytterligare en guldstjärna i pärmkanten. Som vi har tragglat, skrattat och gråtit. Vägen från att inte kunna gå till att springa fram i lampskenet i regnet en helt vanlig tisdag är resultatet av träning.Det har varit rätt träligt om jag ska vara ärlig. Alla är ju inte lejon. Men det jag vill slå ett slag för är att underkasta sig ett rehabiliteringsprogram, inte lita allt för mycket på känslan utan nötta på. Visst fick man hemlighålla lite cykelturer och liknande men överlag så gick jag in i det här med livet som insats. Ett liv som jag löste ut, vid efteranmälan, löparen i mig är tillbaka.

Det stora orosmolnet är egentligen här, precis över mig just nu. För en prestation kommer inte enbart med en tillfredställelse utan den kommer med en mycket starkare känsla och den känslan är kravet på mer! Hungern efter återupprepning och djärvare mål. Bättre,snabbare och starkare. Jag hade inte sprungit någonting under 2017 utan bara joggat vid några små tillfällen. Men jag kände att jag skulle klara av att springa fyra kilometer. Det var en efterlängtad känsla. Ska återhämta det här nu, man var allt lite krockskadad i morse.

Framtiden är ljus, förhoppningsvis snöfylld. Löpningen får vänta tills våren. Skidorna står för dörren. Premiär ihelgen?