Äntligen september. Äntligen lite frisk luft i lungorna. Äntligen frisk igen efter några veckor med ordentlig förkylning. För att överleva denna hösten behöver vi värme, gemenskap och löpartävlingar. Det kan vara svårt att hitta de där härliga småtävlingarna som går någonstans ute på vischan man inte ens hört talas om även om man är uppvuxen bara ett stenkast därifrån. Jag tänker mig att vi ska försöka samla alla här på något sätt, jag börjar så följer ni efter. Om ni tipsar om vilka tävlingar ni ska springa så finna det större chans att vi ses där.
Idag avgörs dessutom löprallarn i Bottnaryd, blir spännande att se vad gårdagens poddgäst Erik Holmberg kan göra. Han åkte hem först igår, vet inte om det var nerver eller om han ville påbörja sin uppladdning redan dagen innan men det kändes tokseriöst redan då. Lycka till alla som springer, passa på att anmäla er till någon av löptävlingarna här ovanför så ses vi garanterat någonstans.
Ikväll ska Holaveden sparka igång den andra säsongen av Holaveden podcast. Första säsongen var utdragen, rolig och berikande. I våra mått mätt en succé. Vi har skapat ett koncept och vi ska driva det vidare. Ifrån där vi är till dit vi ska .Vidare, vidare likt en barkbåt i bäcken. Vi kommer fastna mången gång i stockar och stenar men vi sliter oss loss driver vidare och förbannar de som kastat skit i vattnet.
Vi tänkte börja rejält och vi tänkte börja från början. När allt började på riktigt satt vi hemma hos Oskar i vindsvåningen och tog några kalla samtidigt som vi diskuterade frenetiskt om jag vet inte vad men det bollades fram och tillbaka stöttes och blöttes. Arvid satte sin mobil på inspelning och sagan var född.
Denna säsongen går vi ut stenhårt med så många kockar som möjligt direkt för att sedan lugna ner oss och vandra djupare längre fram i höstmörkret. Vi har bjudit in Erik Holmberg och Emil Dahlqvist för prata om Årets idrottstad 2017, vad som hänt och händer samt mycket annat som inte skrivits ner än. Har ni lust att hjälpa mig i den här bördan så skriv gärna en fråga ni skulle vilja ha ett svar på i kommentarsfältet eller på våran Facebook sida. Det kan handla om princip vad som helst. Vem vet vad det kan leda till.
Det är nästan bara två veckor kvar till Lidingöloppet! Känns lite overkligt. Är det inte fortfarande sommar? Vart tog tiden vägen. Försommarens ljusa kvällar känns som igår i minnet men utanför fönstret skulle det lika gärna kunna vara december. Vi får hoppas att sommaren återtar greppet lite om Sverige under Lidingöloppshelgen i varje fall så vi i lugn och ro kan insupa en alkoholfri öl och ljuga lite i solen efter loppet som förra året.
Formen är nog inte där den borde vara så jag knappt sprungit på tre veckor men det ska nog gå ändå.
Ända sedan jag fick ett trumset någon gång under lågstadiet har jag älskat rytm. Jag var inte kaxholmens största musiktalang men att slå stadigt och rytmiskt på de dova trumskinnen har åtminstone tagit mig nästan runt hela jorden 15 år efter det där första trumsetet. Konstiga taktarter blev aldrig min grej, jag gillar när det går rakt och snabbt, gärna hårt. En enkel spelform. Tänk Travis Barker.
Livet är skönt när det går rytmiskt, när man inte behöver anstränga sig så mycket för att det ska svänga. Bitarna bara faller på plats, allt känns naturligt och det går i takt. Ju äldre jag blir desto mer inser jag att jag behöver struktur i mitt liv annars blir det orytmiskt. Helt ärligt tror jag inte semester funkar för mig. Tre år i rad har träningen och framförallt löpningen fallerat fullständigt så fort jag stämplat ut från jobbet en längre tid och låtit vardagen vara flytande. Struktur och rytmik försvinner som vinden.
Jag har kommit igång lite lätt med träningen igen efter sommarens uppehåll. Det blev fem eller sex veckor utan löpning tror jag, jag vågar inte räkna riktigt. Cykeln luftades en del som tur var men vissa veckor förblev träningsdagabokens sidor blanka. Jaja.. Lugna 30 minutare springer jag nu för att vänja benen igen. Med glädje känner jag att flåset känns opåverkat men det smärtar i benen och jag förstår alla ni som brukar säga att löpning bara gör ont. Jag har inte känt det på länge, jag förstår vad ni menar nu. Hör och häpna, det känns orymiskt. Vänsterbenet gör ont och sackar efter, lite håll, vaderna känns stumma och hållningen är kass.
Jag minns tillbaka på dagar då jag springer en mil på 40 minuter och i samma veva som klockan piper till på den tionde kilometern beslutar jag mig för att avverka ytterligare en mil. Av bara farten går den på 37. Eller ett långpass på berget ihop med en ultrakung som berättade om sina vinster i fäders spår. Att han senare blev avställt uppför strutsabacken kommer han nog inte lägga till i sitt fortsatta historieberättande till andra medlöpare i framtiden. Att vara i form är den bästa känslan jag vet och det är därför jag springer. Det är värt varenda träningspass med dålig känsla att få uppleva en sån där dag då allt bara flyter på, det är oslagbart. Men just nu när det känns orytmiskt och skevt så gäller det att blicka framåt och bara fortsätta, även om mörkret kommer och allting gör ont. Om man bara fortsätter lite lite till så kanske det lossnar igen och allt går precis i takt och man känner sig heöt oslagbar. För jag tror när vi springer genom tiden att allt det bästa inte hänt än.
Avsnitt #6 med Andreas Rangert. Landslagsorienteraren som gick från elitidrotten till en topposition inom näringslivet, aldrig lämnade skogen och åker ett skidlopp ute i världen varje vinter.
Senaste kommentarer